tisdag 16 juli 2013

Resan handlar om att komma hem

Tiden läker men det beror på vems tid det är och vad det är som den ska läka. Kan man läkas för snabbt? Kan man känna för mycket? Många tycks sträva efter att känna för lite. Jag tror inte man kan känna för mycket, därför är det viktigt att hellre bygga broar än murar av sina känslor. Bara genom att känna för mycket lär man sig vidden av hur mycket man är kapabel till att känna. Varför dra gränsen innan hjärtat istället för efter det? 

Jag vill tro på livet som mer än snarare än mindre än. Vill gå promenader längs din kust, där livet drar sig in och ut. Jag vill ha ett hjärta som stammar ditt namn. Jag vill ha själ i mina fingrar när de rör dig och själ i min röst när du hör den. Jag vill tro på kärlek som mer än snarare än mindre än. Där du får klättra lika högt i min själ som jag får klättra i din.

2 kommentarer:

  1. Vackert! Funderingar som jag också har ibland. Igår när jag gick från jobbet ville jag gå upp i atomer av lycka. Kände ett euforiskt lyckorus och kärlek till livet bara sådär helt plötsligt utan någon direkt orsak. Ensam på gatan utan någon att dela den med. Jag hoppas mig kunna spara upplevelsen av denna känslan även om jag senare på min resa hemmåt inte var med om lika positiva saker.

    Önskar din en fin dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sara. Återkom till skrivandet för det känns som att det ändå blir bättre av det, på något sätt. Fint med lyckoruskänslan även om det hände andra tråkiga saker. Det känns som att det även finns någon slags lyckobaksmälla som kan vara väldigt jobbig. Jag hoppas också du kan spara upplevelsen av känslan och att nästa gång du upplever den, att den fortsätter länge. Önskar dig en fin dag! Själv är jag på besök i min gamla hemstad :) Kram, Oskar

      Radera