fredag 19 juli 2013

Håkan Hellström på Borgholms slottsruin, 18/7 2013


Juni var en väldigt jobbig månad för mig. En månad som tog mycket men som inte gav lika mycket tillbaks. I stunder absolut, men stunder räcker inte alltid. Ögonblick kan vara för korta. Visst kan det vara bra att vara under ytan ibland, då drömmer man om de där stjärnorna ännu mer, för att de tycks vara ännu längre bort, men det är inte alltid man orkar tänka så. Göteborg har varit en väldigt jobbig stad för mig under de senaste veckorna och att tillbringa en semester i staden har varit helt otänkbart. Ibland är en stad bara två val, antingen drunknar du eller så simmar du. Jag kunde inte simma så jag lämnade staden för ett tag. Livet handlar om att leta och upptäcka. Jag minns när jag var riktigt förälskad förra gången så påmindes jag om att i sann kärlek så behöver man inte leta, då handlar det bara om att upptäcka. Genom den här svåra perioden så har Håkan Hellström tonsatt många dagar. Jag såg honom i Göteborg för drygt en månad sen, vilket idag känns som drygt ett liv sedan och igår kväll såg jag honom igen. Hans konserter ger och tar av ens liv och man både dyker och hoppar upp. Livet dyker och hoppar upp. Borgholms slottsruin är varm och det är en väldigt vacker plats att lyssna på musik i.


Håkan inleder med Det kommer aldrig va över för mig och fortsätter, med gasen i hjärtat, med Ramlar. Jag tänkte att konserten skulle likna den i Göteborg in till minsta spricka, och till viss del så är det självfallet så, men här blev spelningen en bra bit kortare, men också än mer levande. Kanske beror det på att han plockade fram En vän med en bil och För sent för Edelweiss. Den sistnämdna är en låt där hjärtat börja ropa, skrika högre och högre, men det är ingen som ropar tillbaka. Och man inser att man själv inte har tillräckligt med tändstickor för att bränna ner Göteborg och inte tillräckligt med vin och sprit för att få hela fjärden full av sorger. Håkan sjunger ”Det gör ont att veta men lika ont att undra”. Låtarna pendlar mellan livets utsatthet och de dagarna då dagarna är fyllda av dans, där de vackraste dansstegen tas inifrån. Kanske är det nämligen någon annan som tar dem. 


Nu kan du få mig så lätt känns lika mycket varje gång jag hör den. Valborg, som spelas som första extranummer, påminner mig om att världen kan vara smärtsamt vacker. Överlag så är det en fantastisk konsert - ännu bättre än den i Göteborg. När Håkan avslutar med Du är snart där så ser jag många bli tårögda och jag förstår verkligen varför. Man drömmer hela tiden om att ha det vackra framför sig eller inom en och i alla fall jag är rädd för att jag redan ska ha haft de finaste dagarna i mitt liv. Jag vill ju som många andra ha det finaste livet framför mig och inte bakom horisonten man nyss bränt ner och lämnat. Jag vill fortsätta gå genom tiden med känslan av att det bästa inte hänt än. Att det lurar strax framför mig och att hjärtat kommer jaga ikapp det.