Jag vill inte att de som är emot rasism, homofobi och sexism ska glömma varför de är emot dessa saker. Ett engagemang förbyts lätt till en position och det blir lätt farligt. Det är viktigt att bry sig men minst lika viktigt att komma ihåg varför man gör det. Minst lika viktigt är det här med att våga göra fel, våga peka finger åt både den yttre och inre spegeln som dokumenterar allt, bedömer allt, som om jakten hela tiden handlar om att hitta någon eller något som är perfekt, vilket är ett av vår tids farligaste ord, och ett av framtidens farligaste ord om allt fortsätter på samma bana. Rädslan för att göra fel skapar till slut ett samhälle där många inte vågar säga något, inte mena något och framför allt inte göra något. Men att våga säga något, våga mena något och inte minst våga göra något är saker som måste premieras. Minst.
Jag drömmer om människor just nu, tid, och vilken framtid jag ska slänga min tid till. Jag ska inte rygga tillbaka för de problem som kommer uppstå och jag vill leva - mer än något annat. Inte ett perfekt liv, men ett liv där jag känner mig levande. Där livet känns så levande som namnet ger sken av. Där kärleken är lika varm som den borde vara. Jag kommer nog alltid vara mer känslomässigt bunden till människor än städer. Det är ändå i människor det börjar och utanför människor det tar slut. Och det är mellanför människor jag vill bygga något fint, en liten bro som tar oss närmare. Jag vill vara droppen som får hjärtat att rinna över men jag har ingen tid eller hand att passa just nu. Klockan går ett varv runt mig men världen har stannat upp. Förut stannade den i mitt hjärta. Nu försöker den ta sig in igen. Den försöker älska in, andas ut. Jag önskar att jag kunde ge den vad den behöver.