Jag är en fråga just nu, som börjar växa till ett val. Alla människor är val. Man får kasta sig dit man vill ta sig. Kanske följer resten av världen med. Kanske inte. Alla kan inte kasta sig själva, vissa blir utkastade, inkastade i olika liv, olika relationer. Avstånd kan ändra kroppen men inte hjärtat. Det händer en del jobbiga saker just nu men det finns inte riktigt någon tid att lägga in i de sakerna. När både sjukdomar och livsval kastas in i mig vet jag inte hur jag ska hantera det. Särskilt med alla avstånd. Tid kan ändra kroppen men inte hjärtat. Jag cyklar mycket just nu, kanske för att få saker att rinna av mig, ändra skepnad. Jag sover hela nätterna nästan, men ändå känner jag mig inte utvilad. Kanske räcker det om den som sover i mig blir utvilad. Sömn finns att ta igen senare. Livet går inte att ta igen senare. Vissa människor man går igenom får en att inse att just de stegen kanske blir det vackraste man någonsin kommer ta. Det är då man vill stanna upp. Älska. Hur vet man när ens kropp är utläst? När det är dags att skrivas om på nytt?
Jag minns förrförra julen då jag skickade julkort till okända personer, bara för att kunna skänka lite glädje. Det kändes som en fin tanke. Kanske startade det en eld i någon annan. Jag vill föra den elden vidare. Ibland tänker jag att jag kommer flytta ifrån Göteborg. Ibland tänker jag att jag kommer bo någonstans nära vatten och natur och ha en flickvän och barn och springa över ändlösa ängar med dem, ändlösa liv tillsammans. Jag vet inte var jag slutligen hamnar. Jag vet bara att jag kommer kämpa för att hamna där just det livet växer. Kanske har det inte ens börjat gro än. Framtiden kommer ändra kroppen, men inte hjärtat.
