tisdag 30 april 2013

Resten gör vi framtid av

Ingenting är självklart förrän man själv upplever det. Oavsett om man är påläst till tusen så kan man inte vara förberedd på vad livet kommer att visa en. Man måste möta verkligheten och sig själv. Man lär sig väldigt mycket av olika prövningar dock och de största förändringarna i livet dyker upp ur tråkiga händelser. Man lever inte lycklig alla sina dagar utav bara farten, utan det kostar på rejäla ansträngningar ibland. Det är upp till var och en att veta om det är värt det.

Jag har haft en del jobbiga år då jag kände mig väldigt maktlös. Det värsta var när min morfar gick bort. Det kändes fruktansvärt. Någon sa att det bara var en tidsfråga. Frågar tiden någonsin? Tiden är aldrig objektiv. Vi lider brist på den och den lider brist på oss. Det som faller i någon vi älskar faller lätt i oss. Det är fler som är tysta om döden än som pratar om den. Vi borde prata. Det är när man är nere som man behöver en inre livvakt som mest. Man kan gå rak i ryggen, vara rak i rösten, men vad hjälper det när ens känslor är krokiga? Man kan lätt få för sig att känslor ska vara krokiga men någonting inom mig säger att det finns något större.

Ibland blir framtiden en kod man bara har minuter på sig att knäcka. Vad värderar man mest och hur självständig är man i det beslutet? Hur mycket omvärderar man sin framtid efter vad man känner för någon annan? Kanske väntar smärta, kanske väntar lindring. Kanske väntar livet på andra sidan kullen. Vänd på solen och se vad som döljer sig där. Fötterna och känslan står på samma startlinje. Vad rör sig snabbast? Ska man handla om någon eller för någon? Ska man göra något viktigt, finnas i drömmen eller på riktigt? Vad händer egentligen efter döden? Vad händer före döden? Vem händer och varför händer just du för mig? Vad händer om man slutar hända? Du som finns i närvärlden och omvärlden men som undviker omintevärlden.

Nutiden är hård, vi röstar för en tusenlapp mer om året på bekostnad av fattiga människors sjukvård. I dessa tider stiger ens inre fåfänga, allt ska alltid verka så bra som möjligt. Man blir lite mer rädd för kritik, lite mer bekymrad av att inte vara framgångsrik. Att varje genombrott blivit till ett sammanbrott. Jag är ett sammanbrottsoffer. Vad jobbar du med, vad har du i kön? Jag tjänar man, du tjänar kvinna, och vem tjänar på det?

Vi träffar folk vi kände förr på bussen, vi har inte setts på ett tag, vi borde ses någon dag! Konversationer på bussen blir aldrig långvariga. Vi vill träffa någon. Sen när vi väl springer på någon blir vi nästan rädda och skyndar oss därifrån. Hör vi inte av oss på ett tag gör samvetet ont och kroppen gapar tom. Men dåligt samvete är en dålig drivkraft, en kraft som inte driver en framåt.

Jag har alltid varit rädd för att hamna i ett ”det känns okej, men inte mer”-stadie, då hade jag lika gärna kunnat stanna kvar i apstadiet eller neanderthalstadiet och struntat i all evolution, glömt bort att min kommunikation har växt till sig. Jag är rädd för att bli ensamstående, stående ensam med mig själv, en ensamstående tvåsamhet, sittandes ensam med en tom kropp. Jag är rädd och samtidigt inte alls rädd för att känna för mycket, men vad är för mycket och vad bestämmer det? Ta emot det du klarar av, resten gör vi framtid av.

Vad är större än livet och var är större än för litet? Jag skulle kunna svara  att känna sig hemrest när man är borta, långt borta, att få uppleva människor som om de vore ögonblick som fångar oss, fångar oss fria, vara en tvåstående självständighet. När man tänker på annonser och tv-shop så kan nog många få för sig att bantningspiller och tips på hur man går ner sina gravidkilon eller hur man blir av med celluliter är det viktigaste, men någonting inom mig har berättat att det finns något mycket större. Inga ord sätter gränserna för våra liv, vi kan ta till oss eller ruska av oss. Är det värt det? Förhoppningsvis. Livet måste vara det. Ibland är varje tankevarv en människa, ibland inser man att man inte kan springa mil i varandra varje natt, att hitta sig själva i varandra kan vara långt nog. Det finns något större. Det väntar på en.

2 kommentarer:

  1. Mycket vackert skrivet, Oscar.Det allra finaste Valborgsmässotal om livet och hur det är. Jag har fått din bok och bläddrat lite i den. Den verkar så viktig och jag skall läsa den med eftertanke, kapitel för kapitel. Och verkligen tänka efter vad budskapet är. Du får en recension av mig sedan men redan nu ser jag att det är den allra finaste poesin. Och en underbar omslagsbild. Kram/Maggan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack för din jättefina kommentar, Maggan. Känns jättefint att du ville ha den och det värmer i hela kroppen att du verkar tycka om den. Vore fint med recension sen. Hoppas du har varma och lyckliga dagar! Tack! Kram, Oskar

      Radera