Det är
alldeles mörkt i huset. Jag tillhör den typen av människor som hellre tänder
ett värmeljus än tänder en lampa och jag värmer mig hellre hos en människa än
höjer värmen på elementet. Det är ju ett val man ofta ställs inför, om man ska
välja det konstgjorda eller det riktiga. Tyvärr väljer många det konstgjorda,
kanske mycket beroende på att de inte ens ser det som ett val, utan mer som en
slags vana. Jag tycker att det är mer attraktivt att ha krav på mat, på vad man
köper, på kärlek och på sex, annars får man lätt en slit och
släng-personlighet.
Ska man byta ut det som slits ut? Är det som slits
nödvändigtvis sämre? Tänk om vi skulle börja slänga människor och byta ut till
dem till en yngre årgång då och då? Oavsett hur varmt det är med någon så
hamnar man alltid i skuggan någon gång. Det är då kärleken prövar oss som mest.
Problemet är egentligen inte att vi hamnar där, problemet är att vi blir så
rädda och förvånade av det. Får man den riktiga solen så kommer man också kunna
hantera skuggan bättre.
Jag läste
att man förbrukar mindre avfall, energi och el om man är tillsammans med någon
så en av de finaste sakerna man kan göra för miljön är att bli kär och till
slut flytta ihop. Så de som hellre slänger sina saker bredvid soptunnan,
återvinner plast som papp och hellre tar bilen för att åka och handla i affären
en kilometer bort, kan ändå göra något fint för miljön bara de flyttar ihop med
någon. Att sova med någon man har känslor för, vilket faktiskt är det finaste
som finns, är också ett finare alternativ ur miljöperspektiv.
Man vinner
mycket på att vänta på det riktiga. Tanken på att en annan människas
kroppsvärme kan råda bot på mer än kyliga nätter är en väldigt fin tanke. Det
tär helt enkelt mindre både på hjärtats och på jordens resurser ju mer man
sover med varandra. Så varför inte starta just inatt?
