Jag räcker fram mig, här är jag

Ju äldre jag blir desto mer kan jag känna en inre fåfänga, att jag vill säga och skriva så mycket klokt och meningsfullt, säga rätt saker, aldrig göra bort mig, aldrig skriva meningsfritt eller dumt. För tänk om man gör bort sig, tänk om orden kommer ut helt fel, tänk om tystnaden kommer in helt fel. Vad kan väl vara värre? Jag har varit livrädd för att göra bort mig så att jag istället valt att inte göra någonting. Då gör man ingenting men man gör heller inte bort sig. Man tappar inte bort sig men man kommer heller aldrig hitta sig själv eller ens börja leta. Man behöver göra bort sig för att hitta sig själv. Det finns inget i att göra bort sig som sliter mina färger. Allt gör dem bara starkare. Jag trampar gärna i klaveret, vem vet, kanske växer det gröna gräset sig ännu grönare där? När kommer människan med grönast gräs på båda sidorna? Om gräset är grönare på den ena sidan så är det bara att byta till den andra sidan. Och allt detta utan att någonsin lämna personen!

Jag vill aldrig någonsin anpassa mina ord efter vem jag pratar med, inte sätta upp temporära väggar, inte gräva genvägar förbi det allvarliga, förbi något viktigt, jag vill säga det jag har behov av att säga. Skriva det jag har behov av att skriva. Vissa ord blir till en språngbräda in i någons huvud, kanske blir man kvar, kanske inte. Kanske når man den inre stjärnhimlen. Jag har ingen men jag vet de som har. Kanske är ord den enklaste vägen dit. Om man inte når fram med läpparna eller händerna. Jag räcker fram mig, här är jag.

Vilse bland pepparkakor och stereotyper

Disney väljer alltså att klippa bort tre figurer ur filmen från Jultomtens verkstad. Figurerna anses spegla stereotypa bilder av svarta, judar och blondiner. Nu haglar protesterna in från tusentals svenskar. På Facebook startas sidor som "Vi som vill ha kvar dockan på julafton" som i denna stund gillas av över 14000 personer. Traditioner är det heligaste som finns för många svenskar. I alla fall om någon upplyser dem att de håller på att förändras. Hade alla kränkta personer ens märkt att sju sekunder försvann från en tecknad film om ingen hade påpekat det för dem? 

Problemet med många är att de förstorar minsta lilla grej. Ser man till världen i stort så är det inte en stor sak att några sekunder försvinner från filmen på julafton. En jul blir inte bättre bara för att man får se en tecknad docka, precis som den inte blir sämre bara för att man inte får se den. Samma det här med pepparkaksbråket. Det var på en enda skola de hade beslutat om detta, vilket de sedan tog tillbaka men ändå får jag höra saker på bussen som "snart får man väl inte köpa pepparkakor längre!" och folk skapar sidor på Facebook där de till och med gör t-shirts för att stödja pepparkakans rätt att få vara kvar. Så lätt blir en lärare som beslutar något till att folk börjar säga "muslimerna hotar vår jul", "pepparkakor kommer förbjudas i Sverige" och så vidare. Det är som om folk bär omkring på stora mängder hat hela tiden som bara väntar på att explodera, och hatet tar varje chans att komma ut - och som det kommer ut! "Nu har det gått för långt" är väl den allra vanligaste kommentaren numera, vilken alltid kommer med i olika diskussioner om invandring och "dess konsekvenser". 

Folk går verkligen ihop när det kommer till allt som rör svenskars traditioner. Jag önskar folk kunde gå ihop på samma sätt när det kommer till mer världsliga problem. Då hade sannerligen världen förändrats till det bättre.

Igår sköt Adam Lanza ihjäl 26 personer i USA. Men allt vi i Sverige gnäller om är pepparkakor och några få förlorade sekunder ur en tecknad film. Det gör mig lite illamående. Jag är så glad för att Musikhjälpen pågår under dessa dagar, det ger mig åtminstone lite hopp, lite tro på att medmänskligheten är större än egoismen. Fler människor behöver göra val grundade i hur andra kommer få det bättre. Vi tänker allt för sällan bortom vårt egna land, våra egna gränser. Jag förstår verkligen varför världen aldrig blir varmare känslomässigt sätt och varför folk bryr sig allt för lite om världsproblem när massa småsaker förstoras som om hela världen håller på att gå under. Julen kommer bli fin även utan att ni ser den svarta dockan. Ni får baka pepparkakor utan att bli kallade rasister. Vissa påstår att beslutet att klippa i Disneys film kommer öka rasism och främlingsfientliga strömningar. Om det är så att rasismen kommer öka på grund av en bortklippt svart docka i en tecknad film så visar det bara att ni var rasister från början.

Vi måste älska varandra genom omvägar

Kylan tränger sig in. Stjärnorna samlas för flykten mot andra länder. Att bli tillsammans med någon är som att hoppa in i ögonblicket innan en kram, kommer armarna mötas och sedan fortsätta att mötas? Vem vet. Det är som att läsa en bok där de första sidorna saknas. Början kommer berättas i efterhand. Varje möte är lika mycket en öppning som en utgång.

Jag letar efter lyckan att upptäcka att någon letar efter mig, men jag vet inte om jag vill bli hittad. Jag vill att någon ska se mitt berg men inte att någon ska bestiga det, jag vill att någon ska upptäcka min flod, men att den bara ska doppa tårna i den lite försiktigt. Gå inte ner med hela kroppen. Det får komma senare. Jag tror vi tänker för mycket. Vi funderar alltid på vad konsekvenserna kommer bli, vad vi kommer vinna på de människor som bara vill oss väl. Sträck ut din hals och dina händer i min rymd. Kanske är jag bara ett svart hål. Kanske försvinner du spårlöst. Vi måste fokusera på att hitta, inte på att leta. Kanske borde vi bara hålla varandras händer, bryta samman väggarna. Vi är bara väggar när någon av oss behöver något att luta ryggen emot.

Jag vill alltid göra relationer till ”mer än” än ”mindre än”, men varför mäta eller jämföra, varför inte bara känna? Att växa upp handlar till stor del om att vara förvirrad och osäker. Att växa upp och in i någons skelett handlar till stor del om samma sak. Jag tror mycket på att växa in i ett litet hål istället för att rusa in i varje öppning till hjärtat, till kroppen. Hålet in till hjärtat måste vara ett och det måste vara litet. Att det utvidgas med tiden och att mer och mer av den andra tillåts komma in. Släpper man in allt med en gång väntar översvämningen, känslan av att vara överbefolkad. Vi måste älska genom omvägar, inte genom genvägar. Är öppningen för stor från början kommer allt att minska med tiden. Vi lär oss att springa mot varandra innan vi lärt oss att gå. Jag tror mer på att gå från hand till ring än från ring till hand, mer på att gå från land till hus än från hus till land. Vi börjar som en by och bygger landet senare. Vi har tid att växa. Res dig upp i mig, jag står pall för flera.

Snö över Mölndal