tisdag 27 november 2012

Kärleken tar omvägar genom huvudet

Det är ofta jag får frågan om jag har något som bara ligger hemma och skräpar. Jag har inte så mycket materiella ting som bara ligger där utan nytta, men jag har mycket som ligger och minns, dammkorn som en gång var människor, tomhet som en gång var hud. Det är ofta människor blir till dammkorn men det är aldrig tvärtom. Vi går till något men vi återvänder aldrig. Ofta kan jag känna att det är jag som ligger och skräpar, inte hemma, inte i mig själv, men i någon annan, i någon annans huvud. Jag är stenar över någons livsväg, jag är fallna träd som hindrar kyssen, armarna, kroppen från att nå fram. Jag vill ligga i någons huvud och värma upp men istället får jag känslan av att jag ligger och skräpar ned. Istället för att bidra till kroppars uppvärmning bidrar jag till kroppars nedskräpning. Jag kan längta efter en nära relation, någon att växa upp i istället för någon att växa ned i, bortsparkad med fötterna! Ibland drömmer jag stort och vaknar litet, drömmer att du ligger och sover i mitt knä och att jag leker med ditt hår, sen vaknar jag och tänker ”du är inte kär i mig och jag är inte tillräckligt snygg för din smak heller”. Jag tycker inte att kärlek ska ta omvägar genom huvudet, utan den ska rätt in i magen. Samtidigt är det omöjligt att skriva om saker som inte tar dessa omvägar!

Samtidigt är jag rädd för att vi hela tiden strävar efter så raka vägar och rör som möjligt. Jag tror att allt behöver vara lite böjt ibland. Är ryggen inte rak får vi helt enkelt hjälpa den att bli det. Varken ryggen eller rösten är ständigt raka och inte heller våra relationer till människor. Är inte personen du kysser rak, gå raka vägen till någon annan och när den börjar luta, gå vidare till nästa. Man är rädd för att vara kvar i verkligheten, rädd för svajande ryggar, orakade kroppar och att inte ha några direkta planer en helg. Testa verkligheten, den är inte så tokig som den kan verka, och den värker inte alls lika mycket som den verkar, åtminstone inte jämt. Låt någons verklighet verka i dig! Är det någon som känner att jag bara ligger och skräpar ner i dem, släpp ut mig i någon annans frusna huvud!

I natt drömde jag att jag kysste någon för första gången och att jag gav den kyssen på handen. Jag tänkte att det egentligen inte var den mest naturliga platsen att kyssa någon för första gången på. Men någonstans måste ju en kyss börja! Så varför inte på handen där flest möten tar sin början!

7 kommentarer:

  1. Vilket fint inlägg och jag håller med! Du är riktigt bra på att skriva :) jag hittade nyss hit och kommer fortsätta läsa :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du tycker det! Bara roligt om du vill läsa! :)

      Radera
  2. Jag tittar in här då och då för att läsa tänkvärda ord. Det här inlägget kan vara bland det vackraste jag har läst på mycket länge. Oerhört bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din fina kommentar, och jätteroligt att du vill läsa! Tack!

      Radera
  3. Hmm, värdigt, vacker och naket. Så ung men med en äkta och älskvärd penna, så som visdom hos en som upplevt flera generationer. Tack, Ina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din jättefina kommentar, Ina! Väldigt fint att läsa att du tycker så. Tack!

      Radera