 |
| Foto: Jan Nordström |
Hela tiden är vi en motgång från att bli lämnade, från att bli ensamma. En sjukdom ifrån att rasera allt. Man lär sig de förutsättningar man har blivit tilldelad. Man kan välja att ligga kvar i gropen, täckas av jord eller försöka resa sig, ta en hand, och så något nytt där i hålet. Himlen slutar knyta ihop sig. Det finns lite solsken kvar. Men allt kommer så klart inte bli bra bara för att man tagit sig igenom det. Förr eller senare kommer alla människor till den åldern då man upptäcker att mycket av det som händer inte alls kommer bli bra, hon kommer inte tillbaka, det finns inget hål genom alla väggar där ljus kan sippra in, många dörrar är låsta och allt går inte att ställa till rätta. Det är en viktig insikt. Man får bygga något nytt utifrån ens nya position. Kanske blir tornet lägre, kanske blir fönstren färre, men man anpassar det nya livet efter det material man har. Jag tänker mycket på det när jag lyssnar på Peter LeMarcs senaste skiva Svag doft av skymning. Sorg efter cancerbesked, sorg efter förlorade vänner. Allt blir inte okej, skymningen har börjat ta form. Men sorgen är inte uppgiven, det finns också en tacksamhet. Han tog sig ur, det var en kamp, men han tog sig ur. Det finns lite solsken kvar.
För över 20 år sedan sjöng Peter ”Det finns två sorters människor här i världen, dom som får stjärnhimlen när dom begär den, och som med självklarhet tar för sig var dag. Så finns det dom som får slåss för varje andetag”. Mörkret kan komma in, även om man bäddat sig i ljus. Mörkret kan komma in i leendet, i kramen, i kärleken. Man är sällan riktigt säker, men man får tänka på de ögonblick då det inte är där. Peters vän, musikjournalisten Lennart Persson, gick bort i sviterna av cancer 2009. Samma år fick han själv beskedet att han hade drabbats av cancer. Denna jävla cancer. Senaste skivan tar itu med allt som hänt, och en känsla som sprider sig genom hela skivan är acceptans. Går det inte rätta till och går det inte förändra så måste man på något sätt acceptera det. Bakom kvällen finns en morgon, en kram.
Peters låtar ställer ofta mycket frågor. Sången dom spelar när filmen är slut är en av mina personliga favoriter. Peter sjunger ”Måste vi slåss i veckor för att älska en dag” och kanske är många relationer så. Kanske genomgår många förhållanden den fasen. Men det är inte lätt att åldras i en gnagande känsla som samlar kroppen med en enda fråga - är det här verkligen allt? I slutändan är ofta elden större än tvivlet, problemet är vägen till den insikten. Man måste kunna riskera världen för att kunna leva i den. Ibland går man sitt livs rond varje dag. Peters texter behandlar ofta kärlek, på ett ofta längtande sätt men också melankoliskt, brustet. Han behandlar också mycket livsfrågor och förstås sorgen efter pappans död. Ibland låter han sångerna andas länge, låter dem växa sig fram, värka sig fram, som fina I mitt andra liv. Peters låtar har den förmågan att det känns som att han verkligen behöver få ut dem, att de är där av en stark anledning. Han vet vad han gör och vi vet det också. Peters musik är mänsklig och just därför känns den så nära. Så ärlig. Med ett budskap om att det finns tid att leva igen, tid att hålla oron borta.
