Jens Lekman - I know what love isn't

Det var januari 2006, jag och en vän såg Jens Lekman stå på Pusterviks scen tillsammans med Erlend Øye. Det var en vacker kväll där Erlend inledde med att sjunga The Smiths Heaven know’s I’m miserable now, medan Jens blandade melankolisk humor med lyrisk genialitet. Jag var fast och ville varken att kvällen eller konserten skulle ta slut. Jag lyssnade mycket på Jens Lekman under året, vilket var mitt första i Göteborg. Jag log åt de lekfulla texterna och upptäckte den kombinerade stor- och litenheten i låtar som When I said I wanted to be your dog. Däremot fastnade jag aldrig för Night falls over Kortedala som släpptes 2007. Visst fanns det bra låtar, men något saknades, och skivan kändes ganska tråkig efter ett tag. Det var för lite som stack ut, för mycket som smälte ihop med resten. 

Nu är Jens tillbaka med I know what love isn’t, en skiva om ett ”uppbrott som han var tvungen att få ur sig”. Vem har inte varit där? I lämnandet, att bli lämnad. Ibland kramar ensamheten en mer varm, ibland är det svårt att hålla hjärtat över vattenytan hur kär man är. Texterna är som vanligt sådana som bara Jens kan skriva, men han låter inte, som Morrissey tyvärr gjort på senare skivor, musiken knuffas undan av texterna. Jens vill säga något, han har något att berätta, men han gör det inte utan bra melodier. I Become someone else’s förälskar jag mig i den vackra pianoslingan, samtidigt som han sjunger om att allt han vet om kärlek är det hon har lärt honom. I Erica America sjunger Jens ”I wish I’d never tasted wine or tasted it from lips that weren’t mine” och det märks att hjärtat sitter där uppe i halsen på honom när han sjunger det. Senare konstaterar Jens att ”You don’t get over a broken heart, you just learn how to carry it gracefully” och jag tänker på författaren Jeanette Winterson. Vackra ord som får hjärtat att kasta sig in i bokstäverna. 

I know what love isn’t är en skiva som lär bli kvar hos mig. Jens säger att skivan är ett uppbrott som han var tvungen att få ur sig, i så fall är det ett uppbrott jag gärna tar till mig. Med både öronen och hjärtat. Kroppen blickar framåt, det finns en morgondag.

Sorgen blir kvar längre än Breivik sitter inlåst

De som skriker ut sitt hat får inte ont i halsen, de som slår ut sitt hat får inte ont i händerna. För att börja bry sig om något krävs det ibland att man får känna den smärtan man orsakar andra i sin egen kropp. Jag tror exempelvis att fler hade brytt sig om miljön om människor blev besprutade med bekämpningsmedel och om det var tusen hektar människor som skövlades i Sydamerika varje år. Om andras skador hade märkts på den egna kroppen så hade man nog tänkt efter mer innan man går över olika gränser. Anders Breivik dömdes till 21 års fängelse och förvaring. Hur länge han än blir kvar så kommer sorgen hos de efterlevande, hos de som sköts men som överlevde, hos alla andra som på olika sätt drabbades av att människor rycktes ifrån dem, finnas kvar längre. 

Sorg är ingenting som försvinner, det blir bara en kroppsdel ytterligare, som munnen, som händerna. Därför krävs det att vi andra använder våra munnar och händer, som ännu inte förlamats av sorg, att sprida ett positivare budskap. Sorgen svälter inte snabbare bara för att man matas med kärlek, men den kommer inte kunna kämpa sig kvar på samma sätt, den kommer inte kunna mata sig tjockare, inte växa sig längre. Ur hatet föddes bara sorgen men vad växer ur sorgen? Vi kan inte skjuta sönder något av det hat som fanns i en efter en av de kulor som lämnade Breiviks två vapen, vi kan bara se vad kulorna lämnade kvar. Hål i både de som träffades och i de som förlorade människor som stod dem nära. Men vi ska inte demonisera någon av de som har samma åsikter som Breivik, man ska inte se på hat med ytterligare hat, däremot måste vi prata om varför dessa tankar uppstår. Varför de drar i folk och hur ska vi få dem att släppa folks kroppar. 

Vi måste se till våra kommande generationer. Tänk er att världen håller på att bli ett barn som långsamt svälter ihjäl i magen. Vi måste hindra världen från att bli det barnet, från att bli ett barn som hungrar efter mat som inte längre finns, som famlar efter händer som aldrig sträcks ut. Om vi sträcker våra händer mot barnet så sträcker barnet sina händer mot oss.

Ilågasättandet

Vi behöver alla någon som står bakom en, som vet att varje krav kan bli ett stenrös i bröstet och därför håller uppe hela ens bröst så länge det krävs. Någon som inte klättrar upp på människor och får dem att kasta sig ut. Man behöver inte kilometer av ord när rösten inte ens bär några meter, man behöver bara vetskapen att de finns där bakom och att man kommer få höra dem när man är i mest behov av dem. Man behöver inte höra eller se kärleken hela tiden, man behöver bara känna att den är där, där ens hand rör, där man går, där man möts, där man springer på varandra. Ser man med hjärtat så vet man med kroppen. 

Man är ju inte byggd av tid, utan av ett mer avstannande material, ett som, ju längre man lever, kommer närma sig marken mer och mer för att till slut bli en del av den. Därför har man inte alltid tid till att finnas för alla, i alla fall inte på ett centimeter ifrån munnen, öronen, famnen-sätt. Just därför blir vetskapen och tron på att människor finns på andra sätt hela tiden ännu viktigare! På så sätt så är inte besluten man fattar ensamma, och blir det stenrös i bröstet av dem så finns det alltid någon där att lyfta det på plats igen. Jag tror också mycket på ifrågasättandet som fenomen, därför bör en bra vän våga ifrågasätta val och beslut om de känns felaktiga, på så sätt kanske man hamnar på nya spännande banor som så småningom kommer gå runt solen, eller bara runt en annan människas finger. 

Ifrågasättandet kan enkelt leda till ilågasättandet. Brinn för det angelägna och brinn för den som brinner för dig, och är du inte bra på att stå bakom någon så går det minst lika bra att ligga eller sitta bakom någon, det är närvaron som räknas, inte hur den utförs.

Emil Jensen på Folkets Park 10/8 2012

Puuttuva

låt hjärtat stiga upp 

du kommer axla dina föräldrars ljus 

när du reser dig till våren 

du rinner nästan över dina egna kanter 

men jag väntar på andra sidan dig 

du får plats i mina vatten tills 

du åter kan gro igen

Livet genom Instagram

Gruppställdhet

Vissa människor lider av en sak som jag valt att kalla för gruppställdhet. Jag tror att grupper är en stor orsak till många problem i världen, både hur man ser på andra grupper, hur man kategoriserar in folk i dem, hur man utesluter människor och själv försöker passa in och vara till lags. Exempelvis är det många som enbart begår brott när de är i en grupp, andra kommer med sexistiska kommentarer när de är med gänget medan de hyllar jämställdhet som fenomen när de är utanför gruppen. Vissa grupper, såsom invandrare, individualiseras gärna när någon ur gruppen gör något bra, men när en invandrare gör något dåligt så får ofta hela gruppen kritik. Kritik och beröm måste komma med samma förutsättningar, och så är det inte riktigt idag. 

Överlag tycker jag att människor borde reflektera mer över hur de beter sig i grupper kontra hur de beter sig ensamma. Det är ofta man ställs inför väldigt tydliga val men i grupper är det varken lätt eller självklart vad man ska välja. Ska man göra det moraliskt rätta eller göra det som man tror att gruppen förväntar sig av en? Ska man göra det som alla andra gör? Hur stor är egentligen en persons förmåga att välja fritt under inflytande av en grupp? 

Problemen med grupperingar är, tror jag, lika stor bland båda könen. Det ena könet trycker gärna ner kroppen, den egna eller andras, med kommentarer eller hets, medan det andra har ett större problem med fysiskt våld. Båda könen har självklart problem med båda dessa också, men för att generalisera så är våldet större bland manliga grupperingar medan utseendehetsen är ett större problem i kvinnliga grupper. Men vare sig det är ord som slungas iväg eller knytnävar så finns samma grundorsak där. Jag menar inte alla grupper har lika stora problem, men jag tror att i väldigt många grupperingar så skapar man tankar som individerna i sig inte alls vill känna sig vid, men som de gärna uttrycker i gruppen. På sätt och vis så slutar man uttrycka sig själv och uttrycker istället gruppens till synes gemensamma åsikter. Det är genom detta motsättningar skapas, där flera viljor blir en gemensam. 

Problemen med grupperingar tror jag börjar i strävan efter att alla ska vara likadana. Det finns fall där individen problematiserar gruppen men också där gruppen problematiserar individen. Jag tror att det ofta är en blandning av de båda. Ett problem försvinner dock om vi slutar att döma en hel grupp för vad ett fåtal gör och om vi börjar med att inte bara individualisera människor som lyckats i livet utan även de som begår brott. En person bär inte flera tusen samveten.