En av de viktigaste sakerna jag lärt mig är att röra mig i takt med vad som händer mig psykiskt. Kastar sig känslorna någonstans så bör man inte vara helt stilla fysiskt. Rör sig hjärtat måste benen följa efter. Man bör följa livet man vill nå och stanna upp när livet kröker sig åt fel håll. Ett problem växer aldrig förbi, det fortsätter växa, sida vid sida med livet. Det växer in i kroppen, ut i vardagen. Det känns vanligt att man är medveten om problemet men väljer att begrava det bakom blod, artärer, vener och ben och vänjer sig vid doften från det man försöker förtränga.
När jag flyttade till Mölndal för snart två år sedan så hade vissa delar av mitt psykiska liv redan rört sig någon annanstans och det fungerade inte alls. Det kändes som att jag levde två parallella liv, helt skilda från varandra. Som om jag bestod av ett antal olika ögrupper, inom flera mils radie. Det handlar egentligen bara om att vara och känna på samma plats. Man kan inte skaffa hjärta för en kropp man inte har och tvärtom. Växer och känner man på två olika platser så växer också två olika liv ut, två olika möjligheter, två olika vägar. Man kan bara gå en. Ibland behöver man stanna upp innan man kan växa vidare annars växer problemen in i en, fyller ut och påverkar allt från prestationsförmåga till ork och lust. Jag vill inte ha två olika liv. Liv som snuddar vid varandra då och då, men i övrigt växer avskilda. Där ett verkar som en avlastningsplats, där allt jag aldrig gjort, alla vägar jag aldrig gått, alla människor jag aldrig kommer möta samlas i en hög.
