tisdag 24 april 2012

Kent - Jag är inte rädd för mörkret


Det sägs att Kent tagit ett kliv tillbaka med nya skivan Jag är inte rädd för mörkret. Från tung elektronisk kyla tillbaka till skräniga gitarrer. Men det förflutna är inte så närvarande som många vill tro. Det känns som något man gärna säger om ett band man har tappat hoppet om, att de äntligen är tillbaka, att de sökt sig tillbaka till sina rötter. Men efter att nyhetens behag släppt så minns man inte så mycket av skivan. Jag kände så med R.E.M. och jag känner likadant med Kent. Däremot kan man kanske säga att Kent gör upp med sina rötter på skivan och ser tillbaka på sina liv. Texterna speglar ett kallare samhällsklimat, ungdomen har klarats av, socialismen är begravd och Jag ser dig tycks handla om Anders Breivik och terrordåden på Utøya. Det är ingen politisk skiva så sätt, men många av låtarna visar en sorts rädsla över hur det ska gå för barnen, för framtiden - var kommer ljuset in i allt det här? 

Musiken på Jag är inte rädd för mörkret är fortfarande bitvis elektronisk, dock är det inte fullt lika påtagligt här. Det som är mest utmärkande med melodierna är att det är väldigt lite som sticker ut, väldigt lite som känns. Jag kan ana något som fyller ut hålen i låtar som nämnda Jag ser dig och balladen Ruta 1 där Joakim Berg fint sjunger ”Du skulle ha lämnat mig förr eller senare och jag minns jag var som ett bortsprunget barn”. En låt som verkligen bryter mark är experimentella triphop-doftande avslutningen Hänsyn som klockar in på strax över tre minuter, även om låten i sig är mer spännande än bra. Jag önskar att barnen i Kent hittar tillbaka och bjuder på lite tuggmotstånd, på något som vill leda vägen istället för att vara nöjd med att vara någonstans i mitten. Medlemmarna i Kent gör gärna spännande saker utanför musiken, som stora presskonferenser, påkostade specialutgåvor och viner. Jag önskar att samma tänkande kunde prägla det viktiga för ett band, nämligen just själva musiken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar