Det är lätt att se likheter mellan nobelpristagaren Elfriede Jelinek och Elfriede Anderson, huvudperson i Åsa Grennvalls nya album Elfriede - en dystopi (Optimal Press, 142s). Jag vet inte riktigt hur man ska tolka anspelningen, men sett till namn, utseende och sociala problem så är den tydlig. Elfriede jobbar på ett stort företag, hon har ett av de största och finaste kontoren på hela arbetsplatsen. Hon har tre vuxna barn som besöker henne en gång i månaden, men de har ingen direkt kontakt. Hon känner att hon är en dålig mor, men hon hoppas att barnen ska se henne som ett ”funktionellt näringsrikt värddjur de levde i ett tag för att sedan gå vidare med sina liv.”
Elfriede verkar inte ha något sunt förhållande till någonting, varken till livet i sig, till hennes medmänniskor eller till sin egen person. Hon konstaterar att ”ju mer jag umgås med människor desto ensammare blir jag.” Hela tiden återkommer Elfriede till mörkret, sitt eget och andras, ett mörker som inte går att rensa bort. Samtidigt säger det mycket om samhället, där det är helt förkastligt att sitta ensam på julafton, eller att inte glädjas av sin egen födelsedag. Det är inte alla som växer ur sitt mörker, som man förväntas ha gjort när man fyllt 50.
Elfriede gräver och gräver i mörkret, men hon hittar inget ljus. Förutom i en tanke om en magisk busshållplats - om man gick av där så skulle man försvinna. Det är det hon önskar allra mest, men hennes självmordstankar blir aldrig mer än just tankar. Hon härdar ut. Existensen fortsätter.
Åsa Grennvalls tecknarstil känns igen, även om jag tycker att böckerna efter Cynisk romantiker är mer samhällsgranskande än de tidigare. Kanske var Cynisk romantiker slutet på en mer självbiografisk period. Jag var rädd att Elfriede skulle kännas för överdriven med sin pessimistiska livssyn, men Grennvall går aldrig över gränsen. Överlag är det en fantastisk bok, Åsa Grennvall berättar alltid någonting med sina böcker, det är sällan särskilt ljust, men mörkret behöver också berättas.
