Det är ofta det slutna som premieras, vilket kanske har sin bottenlösa grund i att man aldrig kan såra någon eller göra fel så länge man är tyst. Problemet är att tystnad och slutenhet ofta sårar mer i slutändan. Själv har jag länge trott på att det är bättre att överkommunicera än att underkommunicera och vara sluten, det är just tystnad som ofta är ett av de största relationsproblemen, och som så ofta så är de största relationsproblemen även ett av de största samhällsproblemen. Är man stillasittande i en relation, och ser relationen byggas bort, utan att man reagerar, så är man inte sällan det även i samhället. Vi måste lära oss att både relationer och samhället i övrigt fortsätter att röra på sig medan vi väljer att sitta stilla.
Du ser naturen byggas bort och haven färgas av olja, men du väljer att sitta stilla, du hör någon bli kallad hora och neger på spårvagnen, men du reagerar inte och säger inte till. Att vara tyst är nog så illa. Men även att skrika kan till viss del vara fel, många föräldrar skriker på sina barn, utan att berätta vad de har gjort fel. Ett skrik når säkert ut till en del, men vad lär sig väl barnet av det? Jag vill ha relationer och ett samhälle där man säger till, men där man också förklarar varför man säger till. Det kommer jag använda mig av när jag blir förälder i alla fall. Ett skrik kan säkert hjälpa en att få ut sin egen ilska, men jag förstår inte alls hur det skulle hjälpa barnet.
Ett annat exempel där vi inte längre kan vara tysta är djurhållning kontra människohållning. Både en del djur och en del människor får tillväxthormoner. Djuren, som inte har något att säga till om, för att snabbare kunna slaktas och människan, som väljer att ta detta själv, för att, av olika anledningar, bli starkare och snabbare. Ändå blir vi mer upprörda när det kommer fram att en människa då dopat sig med detta. Detta kan få en att tro att sport skulle vara viktigare än bra och etisk djurhållning, vilket det självklart inte är.
Relationer och samhället i stort hör verkligen ihop, man tänker inte på det så ofta bara. Jag menar, om Jan Björklund hade haft en bra relation till skolan och sina lärare, så hade han nog inte, som nu, velat betygsätta barn redan när de ligger i magen. Jag menar inte att en bra relation per definition ger ett bra samhälle, men det är en känslomässig bit på vägen!
