 |
| Gunnebo, Mölndal, Sommaren 2011 |
Dagen är en bearbetning av drömmar, eller en fortsättning på dem.
Så känns det nu. Förra året var en vägg som sakta raserades allt mer. Min morfar gick bort, jag höll på att drunkna, valet gick åt skogen (alltså, den skogen som skövlas och inte den bra skogen!) och hela sommaren var fylld av en hel del oärlighet. Allt detta byttes inte ut mot något bättre, min morfar är lika borta nu som då, även om jag tror att minnen på något sätt får människor att leva vidare. Minns vi så finns dem.
Det mesta har dock blivit bättre sedan förra året och de människor jag har nära mig nu är ärliga och öppna. Vilket är det viktigaste med människor när jag tänker på det. Det känns både hemskt och inte att anledningen till att jag nu har så fina människor intill mig är att så mycket dåligt hände förra året. Med det vill jag inte säga att det behövs en massa dåligt för att det ska uppstå en massa bra, men ibland underlättar det.
Jag försöker vara närvarande i varje situation, och vill att situationen ska kännas närvarande i mig. För att en situation ska kännas okej så krävs all möjlig närvaro av alla möjliga och omöjliga kroppsdelar. Annars blir antingen man själv eller situationen utanför, och inget av det känns okej. Jag känner att jag allt mer börjar gå från ord till handling och det finaste sättet att gå från ord till handling på är att kyssa någon!
