Jag har länge känt att kroppen är det bästa sättet att uttrycka känslor med. Kanske är det för att det inte finns något mer ärligt sätt. Medan både ord, gåvor och handlingar är begränsade till att uttrycka känslor så är våra kroppar motsatsen. Eftersom kroppen är den platsen där vi samlar känslor, så borde det vara självklart att det är med just kroppen vi ska uttrycka dem!
Inget kan uttrycka kärlek lika bra som fyra armar som möts, och kroppen är inte lika tung och svår att få ur sig när man sörjer de som inte fick bestå. Jag vet, jag märkte det när min morfar dog förra året, och jag märkte det när mina föräldrars katt gick bort i somras.
Det är när någon uttrycker sig mot oss som vi övergår från att vara likgiltiga till att bli livsgiltiga och får oss att vilja spendera "all frysa och dra upp täcket lite till"-tid med någon annan. Det är då all likgiltig tid beslutar sig för att den behöver lite tid för sig själv, och det tycker jag att vi alla kan ge den!
