måndag 21 februari 2011

Om förändringar och svaga sidor

På bussen till Jungfruplatsen så hör jag en kille prata om att han behöver bli rik och förändra sitt utseende, han kände sig tydligen mer omtyckt när han hade sitt tidigare välavlönade jobb och, enligt han själv, såg bättre ut. Men för mig så är det en stor skillnad på vad man vill ha, och vad man vill bli omtyckt för. Vem vill bli omtyckt för något som man när som helst kan förlora? Kroppen förändras hela tiden, och förändras det som gjorde en omtyckt, kommer man fortfarande att vara omtyckt? 

En annan sak att räkna in i allt det här, är att man ofta blir olika personer, beroende på vem det är man träffar, det menas inte att man visar upp något som man inte är, man visar bara en annan del av det man är. Träffar man en väldigt allvarlig person, kommer den antagligen väcka ens seriösa sida, och träffar man en person som uppfattar en som blyg, kommer man antagligen också att vara blyg. Det kanske inte är det man helt och hållet är, men det är lite som så att som man uppfattas, är man, och det är svårt att gå utanför den rollen. Uppfattas man som tyst, blir det väldigt svårt att prata. Finns det ögon som kan uppfatta hela ens jag?

Även om man kanske inte gärna vill bli omtyckt för ens utseende, så tror man gärna att utseendet är det som gör en omtyckt, när det i själva verket kanske handlar om saker som att kunna mötas, att man känner sig trygg med personen och att den har egenskaper som man letat efter hos någon annan, eller kanske smådetaljer som hur personen stryker bort hårstrån från sitt ansikte eller hur den avslutar ett telefonsamtal innan man ska sova. 

Även om man vill vara stark, vill man inte något annat än att bli älskad för ens svaga sidor. 
Jag antar att det då man har hittat rätt, när man inte blir omtyckt för det som är tillfälligt, utan för det som är evigt. Ens jag.