Skriv inga fler dikter om kärlek
Du sa det någon gång.
Sen skrev du ännu en dikt om kärlek. Rakbladskärlek. Anorexiaromans.
Du lever inte längre, Lily.
Jag sitter och tittar på ett fotografi av dig
när vi var på semesterresa i Paris.
Tror att det var Maria som tog kortet.
Hon som drömde om John Lennon
och vad var det mer? Woodstock?
Hur som helst. Du ler på bilden, Lily.
Det är nog enda gången jag sett dig le.
Du kanske gillade Frankrike?
Jag minns att vi diskuterade vad kärlek är för något.
Kärlek. Kuk. Fitta. Man kan ju undra?
Du skrev en dikt om det där.
Vet dock inte vart den tog vägen.
Jag såg att Liz Junior hade ärvt allt det vackra från dig.
Hon sitter på gungan med Amanda
grannens barn, och vinkar till James.
Amanda skrattar ofta. Jag gillar henne.
James har samlat fyra citat som han lagt
på den sidan av sängen där du brukade sova.
Gammal som ung är vi alla ute på vår sista resa
(R.L. Stevenson)
Hur långt jag har till döden är den väsentliga frågan
(John Webster)
Jag ser med ett öga som känner och känner med ett öga som ser
(J.W. Von Goethe)
Det är inte alltid av glädje man sjunger
(Pierre Bonnard)
Han brukar gråta om nätterna. Ganska ofta.
Han saknar dig så mycket så att hans lungor spricker.
Du var ju hans luft.
Han levde genom dina andetag.
James har börjat spela gitarr och han sjunger. Du skulle höra honom.
Dagens nyheter hade en stor artikel om honom.
Eller så stor var den kanske inte.
Men herregud, det stod om vår släkt i tidningen.
Liz Junior gjorde en gräddbakelse av tidningen
med en mängd geléhjärtan på toppen.
James bara skrattade.
Liz Junior har en pojkvän nu. Han heter Anthony.
Första dagen han kom hit hade han slips på sig
och såg sådär barnsligt vuxen ut.
Han var så söt när han frågade
om han fick ett glas saft från kylskåpet.
Han frågade om han fick låna ett glas saft.
Sen kom Liz Junior och gav honom en puss på munnen
och sa Jag älskar dig för evigt, min snuttefilt
Tretton år och redan pensionärsförälskade. Snuttefilt.
Du kanske inte minns det.
Men vi brukade kalla varandra för snuttefilt när vi var barn.
Då vi klättrade i träd och du alltid skulle högst upp
och sen föll du en gång och jag tog emot dig med hjälp av mamma
och då sa du Tack, min snuttefilt
Inte trodde jag då att Patrik
din första pojkvän
skulle bränna dig med sina filterlösa Prince varenda dag.
Dina armar.. Alla dessa nålstick
alla dessa brännmärken, alla dessa sår
alla dessa ärr, alla dessa dagar utan mat
och allt du ville säga blev bara tysta ord
Jag tänker aldrig skaffa hjälp frivilligt
alla stirrar på mig, jag väger säkert för mycket
dem ser allt mitt fett
Känner du igen det där? Kommer du ihåg vad du jämt sa?
En femtonåring ska vara lycklig, Lily.
Du var aldrig misslyckad som Patrik sa.
Du var min snuttefilt.
Visst såg du inte ut som hans idealflicka.
Men det var det ingen annan som gjorde heller.
Patrik bor i Hässelby idag.
Han har fyra barn. Skild.
Håller på Djurgården. Medlem i Järnkaminerna.
Varit misstänkt för tre grova rån mot butiker vid Gullmarsplan, Hagsätra och Norrtälje.
Brände ner en kyrka i Sigtuna när han var tjugo.
Stackars barn.
Jag kom att tänka på den tjugofemte april 1999.
Du var arton år då.
På morgonen
Dina föräldrar gömde den sista vågen
slängde dina nålar och rakhyvlar
och skjutsade iväg dig till skolan för ett historieprov om andra världskriget.
Gertie visade mig provet sen.
Du hade bara skrivit
Vad är kärlek? Vad är kärlek? Vad är kärlek? Vad är kärlek?
Om och om och om igen.
Sen såg.. Jag hade inte sett dig på flera dagar.
Spelar kanske ingen roll nu.
Minnena tar aldrig slut.
Du kände dig som ett spöke.
En osynlig flicka med för långa ben
för korviga armar
för små bröst och fula gråa ögon.
Du hade skrivit det i din dagbok.
Stora vader, enorma lår
stor putande mage (det ser ut som jag är gravid)
jättebreda höfter, minimala bröst
hängiga överarmar, ärrtäckta handleder
uppsvällt ansikte
Steve och Liz trodde att det var deras fel
och de sa jämt att dina sår kunde bli infekterade
och du svarade som om jag bryr mig om det.
Och du kände att Steve bara brydde sig om
att du skulle ha ärren där för alltid.
Men ingen frågade hur du kände någon gång.
Bara handleder med pulsåderskrift av blod
Minns du vad du skrev på väggen? Jag minns.
Kanske var det tio dagar sen? Eller tio år?
Smärtan som tog bort smärtan tio minuter in på midnatt liksom.
Väntrummet du satt i fick du sitta i på livstid.
Vad är kärlek?
