efter vingar

vad lämnar en först
minnet eller människorna?
orden eller tanken på att man vill säga dem?
känseln eller de saker man rör?
är det sant att det bara går att njuta av sånt man aldrig får behålla?
hur kan man bli attraherad sådär utan känslor?
vad vet jag om hur något luktar
när allting doftar som du?
varför intalar jag mig själv att det är helt
normalt att dåliga saker händer
i alla fall till det värsta är över?
om man måste välja mellan två saker som gör ont
varför inte välja det man gått igenom förut?
vad ska jag göra när jag är rädd för att du ska stanna
men minst lika rädd för att du ska gå?

blåhimlen är tom
men ganska fin
stjärnorna faller i flock
mina fötter viskar sig mellan en fallande stjärna till en annan
tröjtyget värmer inte och fåglarna tar mig inte med
frågorna gjorde mig glad
ledsen över svaren jag var tvungen att ge
men jag tycker om himla mycket

det är så tomt i mitt rum
jag får inte plats
och ja, får jag inte plats mentalt
så får jag inte plats kroppsligt heller
och du bor sådär trångt med dina himlar
vad ska man göra när hemvägen bara leder bort
när det jag säger bara gör dig tyst
vad finns för mig åt det hållet jag inte går
du förvandlar mig till droppar och jag faller som regn
väggarna taket drar sig undan
varför lär jag mig balansera bara för att tappa fotfästet

jag vet dina händer och ja, jag vet dina ord
jag luktar din panna
mina fingrar försöker andas lite lätt på dig
för att uppenbara det som är gömt
prata mig ut ur det här mörkret
jag har inte tillräckligt med fingrar för att släppa dina
vågar du mina fall
vågar du mitt mörker
vågar du brinna lite längre in i mig
jag rör dig när du vågar blunda
dina händer seglar genom mig
hur snuddar man värmen när man bränner sig på kylan

när jag somnar lämnar jag din röst på glänt
och du, du behöver mig kanske lite i alla fall
för stjärnor behöver väl sina skuggor intill sig
för att lysa mer tydligt
för de som önskar

och ja, kanske borde jag röra dina kinder
med mina fingrar innan du somnar
nu när mina ord inte vågar
men ibland känner man sig så liten
sådär väldigt liten och efter vingar
är det svårt att bara stanna på marken

vilsemoln

mitt ansikte bakom din rygg
våra himlar ihopflätade
vill ha nätter som sådär ryms i bröstkorgen
tyg över dina lår
där mina kinder vilat tätt emot
din rygg ett papper
jag inte riktigt har mod att fylla än
jag vågar bara kroppsspråk
alla slagfält i mig har klivit undan
men jag vågar bara kroppsspråk
om jag bara inte såg dig så verklig
så mycket räddare än jag
vill inte möta redan fulla handflator
jag går vilse varje gång
om det är du som är marken
kanske jag inte vågar mina fötter
borde veta att det faktiskt
inte alltid behöver göra ont att gå
att man inte alltid behöver drunkna
när man rinner sina vatten
det känns sådär ovant att bli kallad vacker
att våga sträcka sina händer
längre än sitt mod

nässpetsen mot din kind
och jag skrattar
jag bara skrattar
vem behöver se något när
sådär att blunda är det vackraste
man kan tänka sig
mitt huvud i ditt knä men
långsamt går vi i moln

Stay

När konststuderande Henry kliver in på psykologen Sam Fosters kontor går han också rakt in i huvudet på honom. Efter lite småprat sinsemellan avslöjar Henry att han ska ta livet av sig inom tre dagar, då han också fyller år. Sam överger sin verklighet, och blir en del av Henrys. Men vad är verkligt, och vad finns inte? Är världen bara en illusion? Vad som är på riktigt för någon, kanske inte är det för någon annan.

Bildspråket är rakt igenom fantastiskt och klär filmens melankoliskt drömska tema. Scener upprepas, ryckiga bilder, tillbakaspolningar, scener som går in i varandra. Här är tiden inte längre linjär. Ewan Mcgregor gör en stabil insats som psykologen Sam, men mest glänser Ryan Gosling som Henry, och Naomi Watts som Sams flickvän. Musiken och bildspråket blir som andra huvudrollsinnehavare och bidrar bara till den vackra stämningen. 

Ett exempel är när Henry sitter mot en vägg och pratar med Sam. Sam berättar hur han bar upp Lila ur badkaret, efter ett tidigare självmordsförsök, lade tryckförband runt hennes handleder, och ringde en ambulans, sen att om Lila var där med Sam och Henry så skulle hon försöka få Henry att förstå att det finns för mycket vackert för att bara lägga av. Det kanske låter som en obetydlig scen, men man känner stämningen i kroppen. En annan vacker scen är när Leon, spelad av Bob Hoskins, vandrar förbi ett par gatlyktor, och de släcks en efter en, bakom honom. Som om det var livet som slocknade, lite mer för varje steg. Eller, för att nämna en sista scen, när Sam besöker Henrys mamma. Hon säger att hon aldrig trodde att han skulle dyka upp, att hon väntat i tusentals år på honom. Hon beskriver ett liv i ensamhet, där hon ibland är tyst så länge att hon glömmer bort hur man pratar.

Det spelar inte så stor roll om man inte förstår Stay. Den är värd att upplevas ändå. En film om att hålla sig fast vid livet så länge som det är möjligt och hur vår verklighet, hur materiell den än kan te sig, är en illusion som man kan vakna upp ur. En film där det psykiska är mer synligt än det fysiska, där vi lär oss att det finns för mycket vackert för att bara lägga av. Det är en film som antagligen de flesta bara ser på, utan att verkligen se den. De skulle bara veta vad de missar. Om det är en dröm, så rymmer den hela världen.

andra händer tysta

lyktstolparna kysser varandra utanför
du är allt som faller här
allt som flyger
färgerna på himlen har tappat taget
de sprattlar lite i sina dödsryck
jag har tittat in i väggen i en timme nu
allt jag ser är min skugga som aldrig hälsar
tänk om jag skulle förfölja den
som den förföljer mig
jag har varit så ensam
tjugotre år
undrar hur länge jag kommer leva
och kommer du sitta med mig på sjukhuset
när en slang i halsen hindrar mig från att säga att jag tycker om dig
jag saknar dagarna när våra ögonblick var vingar

närhet för mig är att vara med någon som får
en att känna att man inte har något att vara rädd för
men är det kärlek när en tjej frågar
”tycker du om min mage”
och hennes kille säger ”jag tycker om alla magar”
istället för ”jag tycker om hela din kropp”
varför försvinner valfriheten med lyckan?
och varför blir man ensammare ju lyckligare man är?
varför låter alla komplimanger som lögner?
varför frågar ingen varför man mår bra
bara varför man mår dåligt?
varför får man sårskorpor
istället för att blöda färdigt?
för man förblöder
av sår man aldrig ser
jag önskar att jag inte låg här
men så fort man lämnar ett sjukhus
så flyttar det in i ens kropp
man delas upp i operationssalar
och en del av en ligger kvar där i hela livet
jag tror att minnet är en slags kroppsdel
som inte vet vart på kroppen den hör hemma
varför pratar man inte med sina händer
en önskan om att kroppen ska förstå ord
att slippa glömma det man sagt
spara allt i sina handflatslinjer

hela den där natten väntade jag på dina fingeravtryck
jag kände mig som isen vi vandrade över
i tron om att den skulle spricka
som slutstationen du inte skulle till
men där du vaknade och tvingades gå av
med ena handen räknade jag flyttstjärnor
den andra var skakande kall
jämte oss, bytte vinden och fönstret snöflingor med varandra
när himlen öppnades bytte vi plats
gick in i snöflingorna

vi flög över vattnet

jag tänkte att jag hellre är en livstid än en årstid
att jag växer på många träd och har olika falltider

jag har varit så ensam och jag behöver bli värmd
av annat än att någon säger ”jag ska värma dig”

om min mun varit annat än ett streck
om det inte bara vore tanken som inte hördes

huden

Det blåser ute. Jag vill ha dig i min säng. 
Ligga och kyssas, lugnt och försiktigt, i flera timmar.
Kylan alltid på väg ut, annat på väg in. 

Jag vill inte ha bara din lukt, jag vill ha din kropp som rör sig och andas.

Det var fint att få höra din röst igen och jag hoppas du ringer mig nätterna du inte kan sova. Jag stannar hos dig.

and I promise not to quit

Låt mig aldrig bli någon som du lätt kan byta ut.