mitt ansikte bakom din rygg
våra himlar ihopflätade
vill ha nätter som sådär ryms i bröstkorgen
tyg över dina lår
där mina kinder vilat tätt emot
din rygg ett papper
jag inte riktigt har mod att fylla än
jag vågar bara kroppsspråk
alla slagfält i mig har klivit undan
men jag vågar bara kroppsspråk
om jag bara inte såg dig så verklig
så mycket räddare än jag
vill inte möta redan fulla handflator
jag går vilse varje gång
om det är du som är marken
kanske jag inte vågar mina fötter
borde veta att det faktiskt
inte alltid behöver göra ont att gå
att man inte alltid behöver drunkna
när man rinner sina vatten
det känns sådär ovant att bli kallad vacker
att våga sträcka sina händer
längre än sitt mod
nässpetsen mot din kind
och jag skrattar
jag bara skrattar
vem behöver se något när
sådär att blunda är det vackraste
man kan tänka sig
mitt huvud i ditt knä men
långsamt går vi i moln
