fredag 14 december 2007

efter vingar

vad lämnar en först
minnet eller människorna?
orden eller tanken på att man vill säga dem?
känseln eller de saker man rör?
är det sant att det bara går att njuta av sånt man aldrig får behålla?
hur kan man bli attraherad sådär utan känslor?
vad vet jag om hur något luktar
när allting doftar som du?
varför intalar jag mig själv att det är helt
normalt att dåliga saker händer
i alla fall till det värsta är över?
om man måste välja mellan två saker som gör ont
varför inte välja det man gått igenom förut?
vad ska jag göra när jag är rädd för att du ska stanna
men minst lika rädd för att du ska gå?

blåhimlen är tom
men ganska fin
stjärnorna faller i flock
mina fötter viskar sig mellan en fallande stjärna till en annan
tröjtyget värmer inte och fåglarna tar mig inte med
frågorna gjorde mig glad
ledsen över svaren jag var tvungen att ge
men jag tycker om himla mycket

det är så tomt i mitt rum
jag får inte plats
och ja, får jag inte plats mentalt
så får jag inte plats kroppsligt heller
och du bor sådär trångt med dina himlar
vad ska man göra när hemvägen bara leder bort
när det jag säger bara gör dig tyst
vad finns för mig åt det hållet jag inte går
du förvandlar mig till droppar och jag faller som regn
väggarna taket drar sig undan
varför lär jag mig balansera bara för att tappa fotfästet

jag vet dina händer och ja, jag vet dina ord
jag luktar din panna
mina fingrar försöker andas lite lätt på dig
för att uppenbara det som är gömt
prata mig ut ur det här mörkret
jag har inte tillräckligt med fingrar för att släppa dina
vågar du mina fall
vågar du mitt mörker
vågar du brinna lite längre in i mig
jag rör dig när du vågar blunda
dina händer seglar genom mig
hur snuddar man värmen när man bränner sig på kylan

när jag somnar lämnar jag din röst på glänt
och du, du behöver mig kanske lite i alla fall
för stjärnor behöver väl sina skuggor intill sig
för att lysa mer tydligt
för de som önskar

och ja, kanske borde jag röra dina kinder
med mina fingrar innan du somnar
nu när mina ord inte vågar
men ibland känner man sig så liten
sådär väldigt liten och efter vingar
är det svårt att bara stanna på marken