tisdag 20 november 2007

frön som lever. i asfalt

vid hamnen läser havet färdigt polstjärnan
vinden bryter tystnaden i två lika stora delar
jag tänker ge den ena till dig
om du vill ha den
du är inte här
så om jag ser ledsen ut nu
så hoppas jag att de låter dig få veta
det är dumt att du skyllde på dig själv igår
värre att jag höll med
det känns som att snart tar himlen
och jag språng mot varandra
om det inte finns något
menat för mig

ibland känns det som att det
bara är när jag är ensam
som jag har någon att prata med
och jag vänder mig aldrig om
bakom ryggen är jag död
om jag är en sjukdom i ditt huvud
så snyt ut mig
jag är van vid att kallas konstig
jag minns inte första gången längre
mitt huvud ett sjukhus
där alla som vågar gå in är patienter
slutar som ett slagfält med alla döda
jag vill inte återvända tomhänt som tröjan
som ligger i din säng
men jag vet inte om jag kan rädda
något som jag bryr mig så mycket om

om man ändå bara vill älska någon
som man endast mår bra av
kan man lika gärna göra någonting annat

utanför bildar snöflingorna ditt leende
man kan inte gömma något vackert
för den som tycker om en
tar bort alla blommor från tapeten
och vattnar dem för din skull
jag behöver nåt som växer här
jag lyssnar på dig
och samlar din röst som ved
jag eldar varje natt
för att sova lite varmare
jag ångrar alltid att jag lägger på
men det är mest för att få en anledning
att för en stund bara höra min egen röst
och längta tillbaka

jag tycker inte om dig för den du är
utan för den du gör mig till när jag pratar med dig
hur högt upp i varandra ska vi klättra för att få fina utsikter
eller räcker det om vi bara står här
att bära dig betyder inte att jag vet
om vi verkligen har ett mål
men det är ett finare sätt att färdas på

det skulle eka här inne
om mitt hjärta slog lite snabbare
men det gör det inte
'jag tycker om dig' skulle jag säga om du frågade mig
men det gör du inte
vi tänker för mycket
men du vet att man inte ska tänka med sina känslor
utan känna med sina tankar
det finns ingenting annat vi kan göra
än att känna
tänker att du sitter så nära
att jag kan ta pulsen på mig
i dig
att du smeker min kind
bara för att
tänker att jag blåser i ditt öra
utan att veta om du vill att vinden sköter den biten

fåglarna över hagaparken berättar att 
om man är lycklig så flyger man
nu ligger jag i sängen om kvällarna
och flaxar med armarna då och då
för jag känner att i min bröstkorg
flyger dina fingrar
och ut från stjärnhimlen klättrar du
just för mig

du, om någon begraver ditt hjärta så hoppas
jag att tonerna tar sig upp
du ler
och vi märker att det börjar regna.
jag ber dig göra fingeravtryck i regnet
så att det inte faller förgäves

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar