Fredrika Rei - Vill du säga nåt?

Fredrika Rei imponerade senast med singeln Slayer. En låt som gav en energi samtidigt som de som dränerar ens dito fick en musikalisk käftsmäll riktade mot sig. Det som skilde sig mest åt från övriga av Fredrikas låtar var råheten skulle jag säga. Den musikaliska råheten färgade av sig i texten som bland annat löd ”I’m a motherfuckin’ slayer.” Låten var uppbyggd av attityd och jag gillade de långa naglar som hade kunnat riva sönder alla energitjuvar så fort de hade närmat sig. Precis som aktuella artisterna Nelly Malou, Mount Valley samt Valentina Orioli så har Fredrika, på nya singeln Vill du säga nåt?, bytt språk till svenska. 

En sak jag gillar med Fredrika är att hon tar in det lite skeva och oväntade ofta i sin musik. Varken hon eller hennes musik tillåts stå stilla utan det är väldigt ofta något som överraskar. 

Musikaliskt rör sig låten bland nattens klubbar, textmässigt rör sig också låten i natten, fast i hjärnans berg och dalbana. Jag känner igen det, att ligga och grubbla över allt som är osagt, över allt som är obesvarat. Hjärnan går rond efter rond och funderar och funderar. Låten bär på en sensuell och nattlig vibe mitt i allt grubblande och naturligtvis känns texten ännu längre in när Fredrika sjunger på svenska. Jag hoppas det är något hon fortsatt kommer blanda upp de engelska låtarna med. Hon äger i alla fall dansgolvet, oavsett språk.

Lyssna här nedan!

Mount Valley - Alla barn

Omslag: Mount Valley 

Johanna Piroth känner vi igen från duon LOKATT och hon har även, genom sitt projekt Mount Valley, gästat bloggen. Det gjorde hon för knappt ett år sedan då debutalbumet The bird sings my name. Old owl därifrån är fortfarande en storfavorit för mig, med tillhörande fågelsång. Som en duett med naturen om att allting kommer bli bra. Mount Valley är också ett mångbottnat projekt där konst och poesin också har sina klara platser i det som Johanna skapar i projektet. 

Nu är EP:n Syrener & Gullregn på ingång. Den släpps i maj och bär en vackert somrig titel. Men titeln ska också stå i kontrast till allt som sker runtom i världen, som inte är alls särskilt vackert. Det finns förstås barn som springer runt och leker bland dessa växter, men det finns också många barn i världen som just nu är med i konflikter, som är med i fasansfulla krig. EP:n blir som en samling av mångbottnade sommarvisor och ett sätt att förstå barn och unga och aldrig ta ifrån dem deras röst, utan snarare lyssna till den och förstå den. Jag som lyssnat på hela EP:n kan lova att ni har något väldigt starkt framför er. Jag gillar hur Johanna tagit sig an projektet och jag gillar hennes ord kring det och jag som älskade Mathias Zachrissons album Känslorna känner att EP:n vandrar i liknande viktiga spår. Vi får aldrig glömma bort barnens perspektiv, aldrig tysta det. 

Alla barn heter singeln som är först ut och det är verkligen en sommarvisa proppfull av dels sommar och dels önskningar. Sommardoften finns i hela låten och samtidigt kommer en vemodig doft och tar över då och då. För alla barn borde förstås få ta del av sommaren och allt den erbjuder och få höra toner som lugnar. Så är det förstås inte, men jag stämmer verkligen in i Johannas önskan. Det är en väldigt vacker visa, där barnkören också gör sitt. Det är omöjligt att inte bli rörd.

Lyssna här nedan!

Valentina Orioli - Mina blommor lever än

Omslag: Sara Green 

Mina blommor lever än är Valentina Oriolis första singel på svenska. Artisten som debuterade redan 2017 har också imponerat sedan dess. Känslosamma Breathing slow var början och EP:n Handle With Care var en magisk blandning av rytm och dröm. Senast vi hörde från Valentina var hon gick ihop med Nelly Malou och gjorde fantastisk pop av något destruktivt. I don’t need you anyway var en fin kärleksförklaring till vänner som stöttar upp en och ser till att en aldrig ska hamna i en destruktiv relation igen samtidigt som det var ett hugg mot den som behandlat en illa. Slutet av låten där Valentina upprepar titeln fint men bestämt är fantastiskt. 

Valentina spinner just nu på en ny EP och först ut är alltså Mina blommor lever än. Den kommande EP:n är på både engelska, svenska samt italienska. Oavsett språk är Valentina otrolig på att fånga känslorna med sin röst, den har utan tvekan ett nära samarbete med hennes själ, så tydligt sammankopplade är dem. Låten är elektronisk och går i liknande drömska fotspår som Complicated från hennes debut-EP. Refrängen får det att likna en elektronisk melankolisk vaggvisa. Jag ska försöka att inte tolka så mycket av texten, då känslorna ändå blir så tydliga genom hennes röst, men känslan vittnar ändå om att stå stark efter en avslutad relation, där skulden inte har något rum, man står stark utan den och blommar vidare. En av årets finaste singlar och med balkongdörren öppen är mina grannar snart varse om det också.

Lyssna här nedan!

Nelly Malou - Jag vet en dejlig rosa

Nelly Malou hörde vi senast på singeln Take a snack. Texten, om en destruktiv relation och om att vara ”för mycket” och tvingas dämpa det på olika sätt, berörde djupt och låten, som både tände och släckte ljusen i rummet, är en av Nellys allra bästa. Där texten släckte ned så tände musiken upp och tog med en ut i natten. Den bästa musiken kommer ur både mörker och ljus, ofta samtidigt. Nelly är bra på det där och jag måste säga att mycket av den bästa musiken nuförtiden kommer från Dalarna. Det finns sedan innan en stor musikskatt där och utan tvekan så kan jag säga att den skatten bara fylls på. 

För några år sedan tolkade Robyn Jag vet en dejlig rosa och nu gör Nelly samma sak. Själv har jag alltid tyckt mycket om svenska gamla folkvisor och jag uppskattar verkligen när de förs vidare, gärna i nya kläder, nya detaljer. Glädjens blomster, Uti vår hage och Jag vet en dejlig rosa är alla fantastiska visor som aldrig får sluta upptäckas. 

Nellys version visar först av allt att hon verkligen har en fantastisk röst. Jag gillar hur rösten sakta drömmer sig fram i början och skapar just ett sådant landskap. Det är stillsamt och väldigt vackert. Efter en knapp minut kläs ytterplaggen på, låten blir större och växer till en mörk popvisa i elektroniskt skrud. Jag tycker verkligen om när mörkret slår ned i låten gång på gång och pulserar hårdare och hårdare samtidigt som Nelly sjunger ”som längtar till varann.” Det blir en väldigt fin blandning av det traditionella och moderna, mellan det sköra och det starka mörkret som tar sig in i låten. Det är en folkvisa som tar sig ut på dansgolvet och som gör det alldeles strålande. Nelly och producenten Jesper Ohlson bevarar verkligen det melankoliska i låten, samtidigt som de penslar just melankolin i modernare färger. 

Lyssna här nedan!

Musikminne från Johan Dahlberg

Foto: Cajsa Lithell

Johan Dahlberg debuterade förra året med EP:n Kyrie. Jag fastnade dels för hans textdrivna musik där de berättande texterna verkligen satte fart på hjärnan och jag gillar det sårbara i hans röst, hur han vågar öppna upp den sårbarheten. Det berörde och berör mig. Särskilt titelspåret var väldigt fint, med fina stämmor av Moa Rönnåsen samt Sara Engström. Nya EP:n heter Maskrosrötter och släpptes ut i världen igår. Överlag låter de fyra låtarna helt fantastiskt och jag tycker att Johan är en fantastisk berättare. Särskilt avslutningslåten Före dig är otrolig med fina blinkningar till Freddie Wadling. Idag, dagen till ära, gästar Johan bloggen med ett musikminne!

Golvet i mitt pojkrum täcks av en gråblå heltäckningsmatta. För det mesta är den ett minfält av lego, men nu står en bärbar CD-spelare mitt i rummet. Jag är åtta, kanske nio år. Ur högtalarna strömmar Peter Jöbacks röst. Han sjunger Guldet blev till sand ur Kristina från Duvemåla. Det är sorgligt och även om jag inte riktigt fattar allt vad det handlar om så drar musiken in mig i berättelsen och vill inte släppa taget. Jag sätter den på repeat. 

Jag har flyttat med min familj till Moçambique och jag ska snart fylla tretton år. Jag har två skivor med mig - Red Hot Chili Peppers Californication och Metallicas S&M som jag nyligen fått i julklapp. Den enda CD-spelaren finns i bilen. Värmen är tryckande, men jag sätter mig där och trycker igång öppningsspåret - The Ecstasy of Gold. Det här var långt innan jag kände till något om Ennio Morricone - men på något vis tror jag ändå att jag kunde ana westernlandskapet breda ut sig med sin oändliga himmel när trummorna gör entré över stråkarna ungefär halvvägs genom stycket. Berättelsen faller ur tonerna, bild för bild. 

Jag är närmare fyrtio än tretton. En vän firar sin femtioårsdag och efter en kväll av både jazzstandards och medeltidsmusik så har jag hittat två likar som delar min stora kärlek till Leonard Cohen. Med texterna på en sprucken mobilskärm och med gitarrackompanjemang sjunger vi oss igenom låt efter låt. När vi är klara verkar de flesta redan ha gått hem. Ibland tillhandahåller musiken berättelserna, ibland skapar musiken dem.

/ Johan Dahlberg

Lyssna på Maskrosrötter här nedan!

Musikminne från Lisa-Rut Sandbladh

Foto: Felicia Jensen 

Lisa-Rut Sandbladh gästade bloggen för några år sedan, i samband med releasen av den fantastiska singeln Vålnad. Hon har genom åren blandat svenska med engelska, det personliga med det politiska och allvaret med humorn. Det är mycket kontraster och väldigt fin musik, med en ofta elektronisk grund. Cancel me är en härlig comeback-singel från Lisa-Rut. En pulserande och dansant pärla som jag gärna tar med mig ut i vårnatten. Idag gästar Lisa-Rut bloggen för ett musikminne, kopplat till GES!

”Jag är en jävel på kärlek, jag är en jävel på å kyssa flickorna” mimade mitt tioåriga jag i snålblåsten. Det bisexuella temat i min nya låt Cancel me leder mig osökt till minnet av mitt livs första scengig på temat att dejta tjejer; där jag en lördagseftermiddag uppträdde för en gles och frusen publik i Lomtjärnsparken. Bredvid mig på den gamla folkparksscenen låtsatskompade min klasskamrat mig, på en alldeles för stor akustisk gitarr. 

Vad som föranledde detta scenframträdande har sedan länge fallit i glömska – men med tanke på min dåtida besatthet av GES och att Niklas Strömstedt var min första stora barndoms-crush (BSB och Hanson kunde slänga sig i väggen) var i alla fall låtvalet givet. Att det skulle bli fler låtar om kvinnor och kärlek var kanske inte lika givet då, men tioåriga Lisa-Rut var uppenbarligen bisexualiteten på spåren. Även om den tog vägen via en i högsta grad straight GES-låt.

/ Lisa-Rut Sandbladh 

Lyssna på Cancel me här nedan!

"Man får ta ansvar för att hålla uppe passionen"

Foto: Press

Skådespelaren och musikern Charlie Petersson gästade bloggen för drygt ett år sedan. Idag släpps äntligen hans debutalbum Millennialistic. Han har redan en färgstark karriär och, i min mening, så fortsätter han att ösa på med mer färg - färg som aldrig kommer flagna. Han imponerar stort både som skådespelare och musiker och på hans album så skriver han som brev till 60-talets rock, till britpopen, till den musik som präglat honom. Han tar ner oss och berör djupt i vackra hymn-aktiga My son och river till vår själ i ösiga A drug named Elleton. Nästa år är han aktuell i rollen som Sebastian Greenwood i tv-serien Take the money and run. I år spelar han huvudrollen i långfilmen Drama Kings, där han spelar mot bland andra Sten Ljunggren, Magnus Af Sandeberg samt Katarina Ewerlöf. Jag gillar Charlies öppenhet och nyfikenhet på världen och hur han tar sig an den. Idag, i en längre intervju, pratar vi om debutalbumet, om stress och om passion. 

Hur mår du Charlie? 

- Helt ärligt så är jag jävligt stressad. Jag har haft så sjukt mycket att göra senaste 3 månaderna sedan jag kom hem från en sex månaders lång tv-serie inspelning i Italien och här hemma såg jag fram emot lite uppvilande men känns mest som det varit brist på kommunikation och bråk med agenter och managers i 3 månader. Haha, det var ett alldeles för ärligt svar men fuck it. 

Kan du sammanfatta vad det är du försökt göra på ditt debutalbum? 

- Det är tio låtar som jag skrivit mellan 21-32 års ålder. Därför väljer jag att döpa albumet till Millennialistic. Jag är ju millennial och detta är bokstavligen mina influenser från de bästa banden och artisterna som jag växte upp med. Men för att göra begreppet ”Millennial” till ett verb eller adjektiv så böjde jag det till ”Millennialistic.” Jag har copyright på det namnet. 

Skulle du säga att det finns något genomgående tema på albumet? 

- Förutom ”Millennialistic”-begreppet så är det väl mer ett ofrivilligt sound än tema. Det är Mats Björke som huvudsakligen har producerat nästan alla låtar på albumet men i juni 2024 kom en ny manager in i bilden som bad mixaren Måns Billner (kanske Sveriges mest oslipade diamant) att ta Mats tidigare live-iga Mando Diao-sound till samma lyx-mixar som mainstream-artisterna sitter på = nåt typ av ofrivilligt ogenomtänkt sound som blev det bästa av live-känslan blandat med just den lyxen. 

Jag älskar kontrasten mellan det storslagna och känslosamma i My son på nya albumet. Berätta mer om den! 

- Det är nästan allas favorit. Skrev den när jag var 22-23 år gammal till min pappa efter att jag hade kraschat hans bil. Sen ville jag komma åt den där brittiska anthem-känslan som Robbie Williams och Oasis ofta nådde med sina rockballader.

Avslutar albumet gör den riviga Cliches - Nämn en kliché som du gillar som andra verkar ogilla? 

- Att en klyscha är en klyscha av en anledning. Vi hittar nästan alla svar till livet i klyschorna och mönstren som vi alla på planeten ständigt upplever i våra liv. Men ändå fortsätter vi att blunda för dom när de dyker upp. Som att vi alla tror att vi enskilt är individuellt speciella nog att undgå dom. Så ja, en klyscha är en klyscha av en anledning. 

Jag minns när du gästade min serie Fem album och både Liam Gallagher och Oasis nämndes. Hur mycket har Oasis betytt för dig?

- Jag vågade inte sjunga förrän jag hörde Liam Gallagher sjunga. För då tänkte jag ”Får man verkligen sjunga på det sättet?”.

- Sen är Noel Gallagher en jävel på att snickra låtar och han lärde mig mycket om att skriva arrangemang. 

Ska du se dem när de återförenas?

- Haha ja! Helt sjukt! Jag och tre kompisar var några av de få lyckliga som fick biljetter till ursprungspris på första sektionen mot scenen en lördagkväll i Juli på hemmaplan i Manchester. Jag kan fortfarande inte fatta det. 

Jag såg om Street Tunes häromdagen. En fantastisk dokumentär. Vad minns du bäst från den inspelningen?

- Människorna längs vägen och hur lätt psyket kändes när man hela tiden bara levde för dagen.  

Så fort jag hittar något jag älskar, som The National eller som din singel A drug named Elleton, så vill jag spela det för alla! Fungerar du på samma sätt? Känner du ett behov av att få andra att upptäcka saker du älskar? 

- Ja, hundra procent. Är inte drömmen för alla killar att tjejen man blir kär i börjar gilla samma musik som en själv och att man ligger och lyssnar igenom ett album tillsammans? Det är väl den tjejen man gifter sig med. 

Jag minns hur inne jag blev i musiken när jag var tonåring men blir kanske inte det på samma sätt längre - tror du det är möjligt att bära med sig den passion man kände inför rockmusik när man var ung? 

- Ja, men man måste ta ansvar för passionen. Det är som att vara kär i samma tjej lika mycket efter tio år som första året. Man får ta ansvar för att hålla uppe passionen. 

Vems åsikter om musik litar du mest på, förutom dina egna? 

- Ingen alls. Musik är till viss del objektiv men i grund och botten subjektiv. 

Jag slås av hur driven och nyfiken du upplevs vara på livet med flera pågående projekt. Känner du igen dig i den bilden? 

- Det är mer att jag har ADHD och måste stimulera min jävla hjärna hela tiden som gör att jag har så mycket bollar i luften konstant. Jag mår bra av det. Får ångest vid minsta stagnering. 

Du både skådespelar och gör musik. Är det svårt att få tiden att räcka till åt båda delarna? 

- Oftast inte men jag känner mer och mer att vi börjar hamna där nu. Typiskt när man ska släppa debutalbum. 

Har du någon drömroll? 

- Typ inte. Mer drömprojekt, drömregissörer, kollegor etc. Tror inte drömrollen kan definieras som drömroll förrän efter jag gjort den. 

Hur gammal var du när du insåg att du ville bli skådespelare? 

- Jag var nog 19 kanske. Eller då var jag tillräckligt passionerad över det för att våga ge det en satsning. 

Minns du första gången du stod på en scen? 

- Oj, har aldrig tänkt på det. Måste varit på dagis under någon julavslutning som tomtenisse eller något sådant. 

Foto: Press

Nästa år har serien Take the money and run premiär - hur var det att gå in i rollen som Sebastian Greenwood? 

- Det bästa men tuffaste jag gjort. Gick upp så mycket i vikt i enbart fett för rollen och var tvungen att hålla i det i sex månader. Men inspelningen och Italien var något alldeles säreget och något jag aldrig glömmer. 

I början av året läste jag att bara var tionde film svenskarna går på bio för att se är en svensk film. Varför tror du att svenska filmer inte når en större publik? 

- Politik. 

Du har tidigare berättat att innan du ens hade fyllt åtta så hade du varit i nästan varje europeiskt land - vilken är den mest minnesvärda resan du gjort? 

- Street Tunes. 

I vilka miljöer trivs du bäst?
- Den svenska skärgården och spanska städer på kvällen. 

Vad får dig att skratta? 

- Det plötsliga. När någon säger något eller något på ett sätt man inte var beredd på. 

Beskriv en perfekt dag om du fick bestämma helt och hållet hur den skulle se ut! 

- Jag vet inte förrän jag levt den. Sen förändras man genom livet så jag tror att jag skulle svara olika på den om du frågade mig en gång om året. 

Till sist, om en film skulle släppas om dig en dag - vem vill du ska spela rollen som dig? 

- Den skådespelaren har ju i sånna fall förmodligen inte ens fötts än eller är väldigt liten just nu. Men Brad Pitt runt 45 år gammal skulle göra ett jävligt bra jobb på grund av den perfekta blandningen av karaktärsskådespelare och klassisk leading man plus att hans look funkar i så många olika åldersspann.

Lyssna på Charlies debutalbum här nedan!