NicoleK - Umbrella (Feat. Ola Rapace)

NicoleK är en väldigt produktiv artist som inte räds algoritmer som begränsar, som inte stoppas av olika nedsättande kommentarer och det är tydligt att hon hela tiden går sin egen väg och monterar ditt lampor på icke upplysta vägar så att hon själv kan visa vägen. Hon vill erbjuda något annat än den verkligheten där allting framstår som massproducerat och färdigmonterat. Det är inte helt lätt att hänga med i alla släpp som både dyker upp och försvinner, men å andra sidan är det lätt att känna musiken, känna de stämningar som hon bygger upp i låtar som den vaggande och mystiska Burn och Son of a xx, som är fantastisk både i den akustiska samt i originalversionen. Kanske allra främst i den akustiska som känns ännu närmare. Både Nicoles röst samt Ola Rapaces dito berörde något oerhört - mellan det ljuva och det raspiga. Som rosor som skär en. 


Tidigare i år har Nicole tidigare släppt EP:n If I didn’t have a heart med de tre låtarna Lost cause, White light samt SoS. Den inledande låten var magisk i all sin enkelhet, med en berusande nynnande, som gjort för att vaggas in i. White light var ytterligare ett bevis på Nicoles fantastiska röst, här i ett avskakat och avslappnat landskap - nästan lite filmiskt med en kör som upprepar och svarar henne. SoS som ett slags rop på hjälp för ett hjärta som behöver vila och räddning. En stor refräng som band fast sig i skallen. 

Senaste singeln Umbrella gästas återigen av Ola Rapace och det är också en singel som tar sin plats där Nicole är som allra bäst, i kontrasten mellan olika känslor och mellan olika platser och grader av värme. Soundet är delvis lite kyligt, samtidigt som det plötsligt kommer fram en plötslig kram av värme. Det handlar om att ta sig ut, hitta en ny plats och att sakna någon så förbannat. Ola och Nicoles röster omfamnar verkligen varandra, dels genom känslorna och också genom att de är så olika. Ola har en mörkare nyans än vanligt vilket bemöts med Nicoles ljusare stämma. Som alltid är det hur stämningarna byggs upp - hur Nicole bygger upp sin verklighet som ter sig så mycket mer intressant än den verkligheten som styrs av algoritmer och röster som skriker mer, mer, mer.

Lyssna här nedan!

Törner Cryda - Inget särskilt

Foto: Press

Törner Cryda är en spännande kvintett från Lund. Man kan säga att de syr sin egen kostym men har små trådar av influenser, främst från det ljuva 70-talet. Bandet släppte debutsingeln Cursed i slutet av förra året. Den följdes upp av Chipped tooth nu i januari och idag har Inget särskilt släppts ut i vida världen. Jag har lyssnat mycket på debutsingeln och älskar att ett Sabbath-doftande riff välkomnade en in direkt i låten. Den bästa formen av en musikalisk dörrmatta. En fantastisk refräng där rösterna går ihop om förbannelsen. En ganska självklar singel tycker jag där både fångar en råhet som vore det live samtidigt som bandet låter så självklart i det de gör. Här är det mer att man redan bestämt vilken väg man vill gå snarare än att man söker efter den. 


Chipped tooth vandrade delvis i samma fotspår som mina favoriter Blue Öyster Cult och även om jag inte fastnade för den på samma sätt som jag gjorde för debuten så fann melodin verkligen mig. Men jag känner att jag letade efter något utlopp, något större som aldrig riktigt kom. Ändå en stabil och skicklig rocklåt. 

Inget särskilt är både bandets mest melodiösa och snabba låt hittills - samt förstås deras första singel på svenska. Det är definitivt en låt som kommer skapa mycket tryck live och, vad jag har hört, redan gjort det på tidigare live-spelningar. Det är låt som vevar ner rutan på bilen, på hjärtat, på alla murar och bara sätter allt i rullning. Man känner vinden i håret medan världen rullar på och man vill bara dansa och skrika med till alla känslor, som nästintill skriks ut i refrängen. Här har bandet breda rock fått sällskap av en mer folkig touch, där medeltida rytmer bjuder upp nutiden till dans. Det är en mycket imponerande låt och just en sån som jag kommer bära med mig hela året, minst.

Lyssna här nedan!

Oasia - Snöar i april

Lina Engelbrecht och Ida Samarikoff är en duo som hållit ihop under många år. De skrev faktiskt sin första låt tillsammans för nästan sjutton år sedan. Idag har de duon Oasia ihop och i januari släpptes första singeln Hon. 

Nu är andra låten, tillika titellåten till debut-EP:n som är på gång, Snöar i april här. Jag tyckte om debut-singeln Hon mycket. Texten, stämningen som delvis doftade toner av både visa och jazz, detaljerna som målades upp om någon som man tänker inte ens är från samma planet som en själv, någon som man upplever har allt. Tänk om man kunde vara sån eller om man åtminstone kunde få byta plats med just den personen som tycks ha det så lätt och får allt den vill ha. Det är så lätt att jämföra sig och låten målade verkligen upp den där känslan på ett så självklart sätt. 

Snöar i april inleds på ett liknande liksom vaggande sätt. Texten med fin trygghet och styrka om utlovar att trots att det snöar i april att hon ”aldrig kan frysa i dina armar”. Det är fina ord, präglade av själslig närhet. Och det är en närhet som jag upplever finns där även genom alla hinder, genom alla svårigheter, genom allas svårigheter att se och att förstå. Ibland blir gränsen mellan trygghet och kontroll svårare och då är det viktigt att rannsaka relationen och förstå hur man ska agera. 

Snön i april bär på en slags symbolik, att man förväntar sig värme och vår i relationen men att närheten och kärleken fortfarande finns där, trots plötslig kyla och risken att plötsligt halka. 

Jag tycker att det är en väldigt vacker och finstämd låt, som tänder en fin brasa i bröstet. En vacker låt med lika delar ljus, lika delar mörker. 

Lyssna här nedan!

Sand & Hallander - Undrar det man undrar

Foto: Arvid Sand 

Jag tycker om hur Nina Sand och Emmalisa Hallander tar in världen. Också, förstås, hur de målar den i 60-talets mest vemodiga pastellfärger. Albumet Älskar, älskar inte var en fullträff i allt från den poetiskt vackra På vår balkong där duon sjöng så att själen plötsligt fick ett eget värmegolv, den avskalade Fri, Du ser på nån annan där melodin klappade i takt och förstås vackra Inatt jag drömde som jag tänker att Ted Gärdestad hade låtit idag. Det är en melodi som varit inneboende i mitt system sen dess och aldrig kommer flytta därifrån. 

Låtarna var alla som små kärleksbrev, präglade av olika slags kärlek och där kärleken varit mer eller mindre långt gången, mer eller mindre bosatt i hela ens nerver, i hela ens skalle. Från början till avslut med olika nyanser från hjärtat. 

I år följer duon upp debutalbumet och först ut från den kommande EP:n Verkligheten är singeln Undrar det man undrar. Jag imponeras fortsatt av duons harmonier och deras känsla för texters betydelse i popmusiken. Jag, som älskar texter som är hämtade från en riktig vardag, ser så klart duons texter som en slags berusning. Det handlar också om att det är så lätt att bli trött på att musik nuförtiden handlar så mycket om filter, effekter och att fly från det genuina. Då är det så rasande fint med någon som istället omfamnar verkligheten som den faktiskt ser ut. 

Melodin är ljus och ljuvlig, texten en slags resa mellan att veta och undra, mellan hopp och ett begravet dito. Samtidigt som den där romantiserade känslan dyks upp, lite som när livet känns som en film där sista bussen har gått och man vandrar med någon som hade kunnat vara ens story of my life med ett lyckligt slut - även om jargongen är kyligare än blickarna som liksom bränner en. Det finns mycket man vill veta i ett sånt läge så det är inte så konstigt att hjärtat och skallen börjar undra. 

Det är en underbar låt som verkligen målar upp alla känslor framför lyssnaren.

Izak KIhlström - Sleep awakens the monster inside (Feat. SOLE)

Foto: Press

Izak Kihlström släppte debutsingeln Breaks me down förra året. Låten hade en fantastisk text och ett fint arrangemang. Starkast var ändå Izaks röst som hade kunnat bära upp känslorna om de så vägde ton. Efterföljande Nightmare tyckte jag var ännu starkare, mycket på grund av fokuset på Izaks röst, där han brottades med känslor av övergivenhet samt maktlöshet. Det är lätt att ett monster bosätter sig i ens bröst och tynger ned och får en att aldrig riktigt slappna av. Man tappar lätt riktningen - både om var natten och var man själv ska någonstans. En fantastisk låt var det och just närheten i låten gjorde mig än mer berörd. 

På tredje singeln i ordningen, Sleep awakens the monster inside, gästar Izaks flickvän SOLE. SOLE släppte årets bästa album 2023, enligt mig. Det är så ofta jag återkommer till våra liv och hur det känns att få vara passagerare i det där livet som SOLE besjunger. Det är nämligen så det känns, som att man sitter i baksätet och hamnar i det där kontrastrika livet av möten och frågor. Hon sjöng om att livet nog inte ät menat att förstå, men just att inte förstå livet med någon annan lyckades hon verkligen fånga. 



Det är fint att få höra deras röster mötas även om det hade varit ännu finare med en riktig duett. Här hamnar SOLE mer i bakgrunden. Det är dock bara en petitess. Jag tycker låten är som en fortsättning på Nightmares och utforskandet vad som händer med hjärnan och ens liv i stort av sömnen, av natten, av drömmarna. Det handlar mycket om att förlora kontrollen och att saker sker utan att man själv har möjlighet att ta över ratten. Mardrömmen närmar sig men det går liksom inte värja sig, det går inte att fatta ratten och vända om. Man måste möta det jobbiga och det tunga. 

Musikaliskt är det mörk indiefolk där allt blommar ut i refrängen där både SOLE och Izak sjunger. Det är en väldigt vacker låt, finstämd och det är möte mellan två röster som jag kommer bära med mig länge, länge.

Lyssna här nedan!

Andreas Gavlén - Just another Tuesday night (Feat. Burnt Log)

Senast vi hörde från Andreas Gavlén var på ett tonsatt vykort från Österrike. Vienna var en lugn fin låt där Andreas sjöng väldigt känslosamt. Mellanspelet var drömskt och vackert. Låten, som släpptes i oktober förra året, bevisade ännu en gång att Andreas hela tiden rör sig framåt. Nu var låten i sig skriven en ganska lång tid tillbaka, men för varje släpp han gör så känner att han går allt mer ifrån en sökande artist till någon som känner trygghet i sitt uttryck. Han befäster det han redan gjort bra sedan tidigare och är samtidigt inte rädd för att vidga sina vyer och plocka in nya influenser. 

Något som också verkar ha gett honom en ny kraft i musiken är samarbetet med den skotske artisten Burnt Log. Samarbetet tog sin början på Breathing underwater, en historia i två delar, där den andra versionen bar på små ljusa stunder, medan den förstnämnda var becksvart. Nu samarbetar de tu igen på den snygga singeln Just another Tuesday night. Jag tycker om att låten gränsar till spoken word med Burnt Logs talade stämma som möter upp Andreas sång. Det skapar ytterligare en intressant dimension i Andreas musik. Medan Burnt Log pratar tonas musiken ned och höjs flera snäpp när Andreas sjunger. 

I slutet av låten skriker musiken allra högst. På det sättet blir det flera lager av känslor som möter lyssnaren, eller snarare kanske tre nyanser av vemod där musiken signalerar det yttersta, det allra tyngsta. När man verkligen inte orkar mer. Det är både snyggt och mångbottnat. Nu vet jag förstås inte om tanken är så, men det är så det känns. Och allt känns väldigt starkt. 

Lyssna här nedan!

Emma Håård - Stråkar

Emma Håård gästade som bekant bloggen i början av januari. Hon hördes senast på låten Enkel melodi där hon sjöng tillsammans med bandet Igår. Jag nämnde då att hon på live-spelningar visat upp en del låtar på svenska och nu är första svenskspråkiga singeln här. 

Den heter Stråkar och den är som flera kliv in i hjärtat på Emma, där någon rört sig, rört runt och lämnat flera spår. Det som var som en film när de träffades, där stråkar kunde ackompanjerat varje ögonblick, blev jobbigt när hon plötsligt blev lämnad ensam kvar. Jag skulle säga att en sorg vilar tyst över verserna medan en slags ilska skriks ut i den större refrängen. Det blir en fin kontrast där alla känslor ges plats genom låten. En sommar, ett ögonblick som verkligen ramade in den där känslan man faktiskt vill nå. I alla fall för en liten stund. 

Emma sjunger verkligen strålande och när hon i princip skriker ut frustrationen i slutet får allting omkring mig gåshud. Allt bara känns otroligt mycket. 

Jag vet inte hur Emma tänker framåt. Hon behärskar båda språken och dess känslolägen strålande - men ofta, för mig, blir det som närmast och starkast på just svenska. Som här.

Lyssna här nedan!