"Jag kan vara så dramatisk"

Foto: Hanna Malmqvist

Linn Cervell figurerade för första gången i bloggen 2022. Hon var då aktuell med EP:n Introspective Collection och gud, vad jag har burit låten Overanalyser tätt intill mig sen jag hörde den första gången. Linn sjöng "You're flicking through the pages of the book the book inside your head of all the things you should and shouldn't have said" och jag kände och känner igen mig så mycket. Musiken var avslappnad, texten fundersam. 

Hon har släppt flertalet fantastiska låtar sen dess och i mars släppte hon Smooth like butter - en låt som hade ett leende på läpparna. Texten handlade om att inte alltid vara så smidig och det var ytterligare en låt som jag kände igen mig i - väl och mycket. Nu är hon aktuell med singeln Zelda (Sweet and Sour) - en låt som bär på mer tyngd och klös musikaliskt - samtidigt som hon blandar humor med ett klokt allvar i texten. 

Jag tycker om hennes nya riktning musikaliskt och hur hennes texter fortsätter vara en drink blandad med både humor, kaxighet och öppenhet. Det är en vinnande väg. Idag pratar jag med Linn om singeln, om att vara hjälte och skurk och det svartvita tänkandet som vi måste bort ifrån. 

Zelda kretsar kring frågan om man är hjälte eller skurk - när i ditt eget liv känner du dig mest som vardera? 

- Jag känner mig nog som en "hjälte" eller en "bra person" när jag finns där för mina vänner, familj och kan ge dem den kärlek jag tycker de förtjänar, men jag känner nog också konstant att de förtjänar ännu mer. Och känslan av att inte leva upp till det kan ibland leda att man känner sig som en "skurk"? Jag skulle vilja dra någon historia om något busigt eller smått olagligt jag gjort men har tyvärr inte så mycket skurkigt att bjuda på, mer än min konstanta känsla av "impostor syndrome." 

Du jobbar med kontrasten mellan ångest och humor i dina texter - hur hittar du balansen så att det inte tippar över åt något håll? 

- Jag är faktiskt ibland lite orolig att det tippar över för mycket i humor och att det då ska uppfattas som typ toxisk positivitet eller oseriöst. Men jag hade aldrig kunnat skriva på något annat sätt, det är så jag hanterar min oro. Jag tror balansen ligger i att hitta ett lättsamt sätt att få fram ett lite djupare budskap. 

- Egentligen handlar Zelda om frågan ”är man en bra människa egentligen, trots alla sina imperfektioner?”, men en sån pretentiös text hade jag aldrig orkat lyssna på. Då behövs lite ordlekar, rim och referenser för att få fram budskapet på ett mer lättsmält sätt, och det är det jag försöker uppnå! 

Låten beskrivs som ett nytt musikaliskt steg för dig - vad var det du ville förändra eller utveckla jämfört med tidigare material? 

- Denna låt och kommande musik är närmre den musik jag lyssnade på i tonåren, lite rockigare, lite mer emo. Jag försöker väl vara lite "coolare" också, men så fort man säger det så fallerar det väl, haha. Både i sättet sången spelades in, hur texterna skrevs och framförallt hur produktionerna gjorts är åt ett mer avslappnat, rått och självsäkert håll som jag tror jag inte visat fullt ut i tidigare låtar. 

Jag spelade själv mycket Zelda när jag var yngre. Minns hur jag och mina syskon försökte klara det nyinköpta spelet tillsammans. Har du spelat mycket? 

- Gud vad kul! Jag köpte faktiskt Breath of the Wild förra året och har spelat en del på Nintendo switch. Så vackert spel, älskade att bara gå runt i världen och göra små sidequests. Men jag hade för dåligt tålamod för att fullt ge mig in i det, efter typ femte "runen" som jag inte lyckades med blev jag för irriterad och gav upp. Men vill plocka upp igen någon gång! 

Du nämner influenser från Clairo, Cavetown och Olivia Rodrigo - på vilket sätt har de konkret påverkat soundet eller låtskrivandet i Zelda? 

- De är framförallt influenser för produktionen som jag och min producent diskuterade, men både Olivia och Cavetown jobbar mycket med humor. Olivia är otrolig på det tycker jag och det märks att hon inspirerats av t.ex. Paramore som är ett av mina all-time favoritband, men gjort det på ett poppigare sätt. 

Temat med “ängeln och djävulen på axlarna” är ganska universellt - var det någon specifik situation som triggade just den här låtidén? 

- Det var ingen specifik situation egentligen vad jag minns. Mycket av min ångest grundar sig i om man är en bra människa eller inte, och jag kan vara så dramatisk. 

- Om jag känner att jag pratat för mycket om mig själv på en middag - då är jag en hemsk narcissist som bara bryr sig om sig själv. Om jag märker att en vän behöver hjälp med något vill jag vara den första att trösta, och klappar mig själv på axeln för att jag då är "hjälten" - men gjorde jag det då egentligen bara för att jag själv ville få bonuspoäng eller genuint för att jag ville vara snäll? 

- Jag tror jag bara blev trött på det här svartvita tänkandet om att "nu är jag bra" och "nu är jag dålig". Det går inte att kategorisera sig själv och det är bara dumt att tro att man kan det. Det handlar om ageranden och är inte så enkelt som på film. 

Du jobbar med producenten Richard Cirulis. Vad är det i ert samarbete som fungerar så bra? 

- Vi är båda fans av liknande musik, och jag är ett stort fan av hans egna soloprojekt richard is a liar så jag visste redan att han skulle kunna göra det super, och det är så skönt när man knappt behöver beskriva vad man är ute efter och man vet att någon tänker ungefär lika! Men sen har han även utmanat mig att tänka annorlunda gällande text, sång och produktion och från att jag annars är ganska bestämd och självständig i hur mina låtar ska vara har det varit så kul att se hur låtarna verkligen har utvecklas i vårt samarbete. 

Din musik beskrivs som nostalgisk men samtidigt nutida. Vad i din uppväxt eller musiksmak tror du har format det uttrycket mest? 

- Min referensram för hur jag skriver kommer alltid utgå från det jag växte upp med, den musiken man först blev kär i. I mitt fall mycket pop från 00-talet, med "riktiga" instrument och klassiska popuppbyggnader med vers, refräng, vers, refräng, stick etc. 

- Idag är typ inga stora poplåtar uppbyggda så egentligen. Men när jag inte skriver lyssnar jag nästan bara på ny musik så det blir man ju influerad av också, särskilt i texterna. Zelda är i alla fall under 3 minuter! Känns väldigt nutida av mig, haha!

Lyssna på Zelda (Sweet and Sour) här nedan!

Welt - Bad blood

Foto: Amelie Karlsbro 

Jag skrev om Welt, projektet från Hanna Lilliecreutz, när singeln Forget släpptes 2024. Jag minns hur hon vävde in drömlager i ljudbilden samtidigt som det tunga och jobbiga fick bli något att dansa sig igenom. Det var både dansant och lysande. 

EP:n Nobody Knows Me kom därefter, och utöver Forget återvänder jag ofta till lose you - och förstås till den magiska Take care of me. Titellåten fick mig att tänka på alla gånger man tvingats börja om. Hur lätt det är att känna att ingen riktigt känner en när man ständigt bygger nya sammanhang, ett slags mellanting mellan då och nu. Hanna fångade den känslan med precision. 

Nu i vår har vi kunnat följa henne i Love Is Blind, där hon sökte efter kärleken. Och nu är hon tillbaka med ny musik. Bad blood är purfärsk - en låt som släcker ner ljuset, får kroppen att vibrera och pulsen att stiga för varje sekund. Jag älskar låtar som rör sig på dansgolvet men samtidigt bygger ett till - i ens huvud. 

Jag tolkar den som en skildring av en relation där någon tittar, men inte ser en. Otydligheten växer till ett ingenmansland där man till slut bara vill känna något - vad som helst. I sådana lägen kan till och med något elakt kännas tryggare. 

Musikaliskt rör sig låten mellan återhållsamhet och känslostorm. Hannas röst bär allt, och produktionen känns tyngre än tidigare - mer pulserande, mer laddad. 

Jag sätter på låten igen. Och igen. Och igen. Tänker på vad tystnad gör med en. Hur uteblivna svar fyller en med egna, ofta felaktiga, tolkningar. Man vill bara att personen ska visa en något. Det är ärligast både mot den och mot en själv. 

Tack Hanna för att du både fick mig att stanna upp och samtidigt byggde en nattklubb i mitt huvud.

Lyssna här nedan!

Folke Nikanor - Täcket (Feat. Johanna Svensson)

Omslag: Gustav Gräll

Senast vi hörde från Folke Nikanor var på det instrumentala albumet I am the fairy tale (2025), ett syskon till Melodianien som kom året innan. Niklas beskrev själv Melodianien i min intervju med honom (2024) så fint med orden ”Allt är tillåtet och lekfullt. Och kreativiteten! Min gud, vilken kreativitet som genomsyrar det landet!” Och jag tycker det är en fin beskrivning av de ljudlandskapen han skapar - han skriver som små sagor genom sina melodier och bygger världar med toner som vore de byggmaterial - vilket de förstås är på många sätt också. 

Jag älskar hans instrumentala musik även om det är de olika mötena med andra artister som fångat mig mest. Som Djuret där Paulina Palmgren sjunger och Segerkrans som gästas av GRANT. Den förstnämnda är inskriven i mitt huvuds spellista för alltid och Segerkrans vill jag alltid bära runt mitt huvud, runt min själ. Båda är som vemodiga elektroniska vaggvisor och de både vaggar och dansar in i mig. Det finns få arkitekter som skriver ljudlandskap som Folke Nikanor och när han nu bjuder in en annan blogg-favorit i Johanna Svensson så blir det förstås rörande. Johanna som släppte singeln Bilen i februari är precis som Folke Nikanor fantastisk på att måla upp scener - Folke genom melodier och Johanna genom sina beskrivande texter. 

Täcket heter duons möte och första gången jag lyssnar så kommer jag att tänka på en av mina bästa känslor. När man vaknar upp tidigt och fryser och drar upp täcket lite till så att värmen börjar klä kroppen mer och mer igen. Texten blir som en slags dörr till en saga med vackra metaforer, klädda delvis i drömmar, delvis i en hjärna som börjar vakna till liv. Som vanligt i Folke Nikanors artistmöten blir det drömska så fysiskt som det kan bli, stämningen går att ta på, klä sig i. Man vill sitta där på skeppet som seglar över täcket. Det är storm och vem vet var den tar en någonstans. Det är en drömsk resa som jag är lycklig av att få ta del av.

Lyssna här nedan!

Hanna Roos - The Tide

Foto: Frida Lönnroos

Jag imponerades djupt av Hanna Roos debutsingel. Den filmiska Somebody I used to be var verkligen en fint stillsam kram mellan pianot och de vackra stråkarna - samtidigt som Hannas röst dansade in en i en annan värld. En finare sådan. Texten en påminnelse om hur vi hela tiden förändras och att de inre vägarna sällan är spikraka. Små val kan få drömmar att tappa fotfästet samtidigt som nya drömmar greppar tag i en. 

Nu är andra singeln här. The Tide heter den. Den bär på, precis som debutsingeln, ett filmiskt anslag - även om scenerna här är något mer fyllda av action. Första singeln var mer reflekterande i sitt tilltal medan den här singeln är i ständig rörelse. Jag fastnar redan vid första lyssningen. Dels så handlar det förstås om Hannas röst men också hur de små detaljerna hela tiden injicerar något intressant i låtens resa. Malin Svärdmalms underbara stämsång biter verkligen också tag i själen på de bästa av sätt och knappa tre minuter in hör vi som ett verbalt glädjeskutt från Hanna. Det låter verkligen som att glädjen hoppar jämfota in i rösten. Det är magiskt. 

Det är en ganska omväxlande låt vilket samtidigt gör att produktionen hela tiden vandrar sida vid sida med temat för låten. Livet är som sagt sällan en rak väg men det är samtidigt viktigt att våga hålla fast vid sina drömmar, sina mål och sina vägar till drömmarna. Hålla just lyktorna dit tända. Tack Hanna för att du bjuder in oss till din filmiska och vackra värld.

Lyssna här nedan!

Lily Bauer - Belfast

Foto: Yvonne M. Kishna

Have you seen the moon, frågade sig Lily Bauer, eller Fanny Bauer som hon också heter, för tre år sedan på sin debut-EP. Jag återkommer ofta till titelspåret som var vackert dressad i ett piano. Jag blir lugn av samspelet mellan pianot och hennes röst. Hur de båda kommunicerar med varandra. Som en öppen och ärlig dialog. I övrigt var det en skara låtar som blickade inåt och som alla förlitade sig på magkänslan och att våga följa den inre resan och inte boka om de biljetterna till något som inte känns från hjärtat. Att våga och vilja ge sig till någon som bryr sig på riktigt. 

Amsterdam släpptes 2024 och var väldigt fin producerad. En av hennes bästa låtar skulle jag säga - återigen så vackert dressad i samspel med en garderob full av känslor att plocka fram som är hennes röst. Texten inspirerad, som så många av hennes låtar, av resor - yttre och inre. Genom Europa och genom själen. 

Nya singeln Belfast är hennes första egenproducerade låt. Texten är skriven av hennes vän Joe Glasgow och är tonsatt av Fanny. Jag tycker om att låten fortsätter följa rese-temat och hur den från början bäddas in i underbart ljudande regn. I den avskalade produktionen så höjs ljudet av själva känslan, av Fannys röst som bär den rakt och starkt. Joes text är vacker och detaljrik och fångar känslan av att vara iväg någonstans, att vara i rörelse och betrakta rörelsen samtidigt som den sker. Musiken är vemodig skulle jag säga, som ett avsked - och på sätt och vis är det väl så, varje resa, varje rörelse är ett avsked till något annat. Vi förändrar hela tiden, till det yttre och till det inre. Jag blir lugn och trygg av Fannys röst, hur den letar sig in i hela rummet när jag lyssnar. Det är otroligt vackert.

Lyssna här nedan!

FRÖ - Kroppen

Foto: Lena Larsson, Omslag: Julia Martinsson

Paulina Fröling och hennes FRÖ gästade bloggen för några år sedan i samband med att hon släppte EP:n Jag låter er göra avtryck. Jag minns att jag älskade hennes närvarande text om dansband och hur väl jag kände igen mig. Jag vill hellre se gemenskapen i musiken snarare än förlöjligandet och bespottandet som bara leder till onödig gränser. Det är så onödigt att förlöjliga något som fyller människor med glädje och gemenskap - ett potpurri mellan olika sociala färdigheter. Kroppskontakt och närvaro med främlingar eller kanske en granne. 

Paulinas musik ligger till viss del både nära och långt ifrån dansbandsmusiken. Musikaliskt är den långt ifrån. Den liknar dock på det sättet att den känns så icke-dömande och öppen. Jag har alltid sett hennes musik som en poetisk resa hem och för mig så präglas hennes musik av gemenskap - att få en att känna gemenskap med ens känslor, med ens värld och med ens kropp. Tacksamheten för livet och dess svårigheter och för all del möjligheter. Samtidigt är musiken djupt personlig och reflekterande över existensen. 

Debutalbumet ÖMMA MODER landar i slutet av maj. Först ut därifrån var singeln Mitt barn, en vacker singel där hon vänder sig till den nya världen som precis gått in i hennes egen. Hennes eget barn som, trots många andra viktiga frågor och världsproblem, förstås överskuggar allt annat. Och är det så konstigt egentligen? Jag tycker inte det. I allt mörker behöver vi också kärleken, den gamla såsom den nya. Det förtar egentligen inget annat, men det flyttar fokus. 

Nya singeln Kroppen är som ett kärleksbrev till densamma med rader som ”Kroppen, du är exakt vad han behöver. Som i givakt, du ger ditt allt och svämmar över. Tröstar, mättar, söver”. En kropp som, trots att man inte trodde att det var möjligt, håller för påfrestningar och lämnar vackra spår av var den har varit, vad den har skapat. Produktionen, signerad Helena Alin, är drömskt klädd och låten liksom smyger sig på en. Låten är varm och signalerar trygghet och jag blir rörd av att lyssna på närheten i ordet, i hela Paulinas uttryck. Urfin.

Lyssna på Kroppen här nedan!

"Jag har väldigt svårt för att skriva texter som handlar om någonting"

Foto: Karl Persson

Jag tyckte verkligen om förra singeln från Göteborgska Eye Travel. Going under var först ut från det kommande albumet The Rhythm of Mandolay. Ett album där han har samarbetat med producenten Charlie Storm. Going under var en lysande singel som tinade upp mig i marskylan. Nya singeln Beech Street är klädd i ett mer organiskt material. Musiken är blå himmel och lyckliga stigar samtidigt som texten bär på en ambivalent ådra och befinner sig någonstans mellan att vilja göra något och samtidigt inte kunna. Överlag är en underbar injektion till låt. Idag pratar jag med Eye Travel om nya singeln och om förflyttningar. 

Hur är läget? 

- Som jag brukar säga; bara bra.

Du beskriver The Rhythm of Mandolay som en resa genom tid och rum - finns det en specifik plats eller tidpunkt som fungerat som albumets “nav” eller är det just frånvaron av ett centrum som är poängen? 

- Resan genom tid avser nog snarast den långa period som albumet har spelats in under. 2011 gjordes de första gitarr- och sånginspelningarna och 2026 mastrades låtarna. Jag har inte varit på särskilt många platser, mest hemma i Göteborg. Dock har jag en tydlig bild av hur övriga världen ser ut, men den är säkert högst förenklad och felaktig. Albumet återspeglar denna felaktiga bild! 

Du har låtit idéer mogna i nästan två decennier. Hur vet du när en gammal låt är redo att återuppstå - och när den bör få förbli i arkivet? 

- Låtarna väljs efter hur bra jag och Charlie tycker att de är, rent objektivt. Jag har en hel del i arkivet. Jag plockar upp ett signifikant urval, spelar dem för Charlie och vi väljer de vi för stunden känner för mest. Resterande sparas till kommande album. 

 

I Beech Street finns en konflikt mellan vilja och förmåga, att vilja slå tillbaka men inte kunna. Hur ofta speglar dina låtar något du själv inte lyckats uttrycka i verkliga livet? 

- Jag har väldigt svårt för att skriva texter som handlar om någonting. Oftast vill jag bara skapa en känsla, en färg, en ton, och väljer då de ordkombinationer och melodier som bäst speglar dessa variabler. Att sjunga låtarna ibland, för sig själv eller inför andra, gör att de ofta abstrakta sångerna blir en del av det som för mig är det verkliga livet. 

Ditt sound rör sig mellan organiskt och förvrängt, mellan det förflutna och nuet. Vad är det i "det skeva" som du tycker känns mer sant än det polerade? 

- Jag har alltid dragits till det som inte så uppenbart låter perfekt vid första lyssningen. Med det sagt är det inte nödvändigtvis så att det ena är mer sant än det andra. Vem är jag att avgöra det? Om det är sant för dig, då är det sant, anser jag. 

Samarbetet med Charles Storm verkar centralt för albumet. Vad gör han med dina låtar som du inte själv hade kunnat göra - och tvärtom? 

- Han är ovärderlig i processen. Vi är som ett band han och jag. Ord och melodier har jag plitat ner genom enkla demoinspelningar med grundidéer. Efter det ger både jag och Charlie varandra utrymme att göra precis vad som faller oss in. Inga ramar. Inget "det där går aldrig". Vi testar allt och lyssnar på varandra. Det är ett mycket dynamiskt samarbete. 

Du hämtar influenser från både Sydamerika, Afrika och Göteborg - hur undviker du att det blir pastisch och istället skapar något som känns helt eget? 

- Jag tänker inte så mycket på om det känns eget eller inte när jag skriver. Jag menar att det kan omöjligtvis kan bli något annat än ens eget när man själv har skrivit det. Om det blir en pastisch så är det min egen pastisch, i så fall. 

Om varje låt på albumet är en förflyttning - var hamnar lyssnaren när skivan är slut? 

- Förflyttningen sker förhoppningsvis bakåt i tiden. Till de tydliga, enkla melodiernas tid.

Lyssna på Beech Street här nedan!