Fem album: Aguson & Stormen

Foto: Press

Spring heter öppningsspåret från Aguson & Stormens kommande EP och det är också bandets senaste singel och likaså den tredje ingrediensen de bjuder på från EP:n. Själv har jag lyssnat på bandet under en längre period och jag återkommer ofta till Allt jag lovade från bandets debutalbum med samma namn. Det låter till viss del som om Kents Musik non stop gått in och bytt kläder till en mer modern uppsättning. Bandet har stöpts om och ändrat riktning med tiden. Jag skulle säga att man blivit mer poppiga med tiden och man har nu, efter några års uppehåll från åtminstone ny musik, förankrat det soundet med Stefan Boman som producent. Popen delar scen med en ganska tung ljudbild och alla de nya singlarna, fantastiska Det måste få hända igen var först ut, är förhållandevis riviga. Spring är som sagt inget undantag och jag älskar den fina texten i ett ljudlandskap som delar plats med exempelvis Hurula. Det är stökigt och alldeles alldeles underbart. Idag gästar bandet, som består av Peter Augustsson, André Bodinger, Jens Lindström samt Eric Crona, serien "Fem album" och Spotify-länkar hittar ni, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel. 

Thåström - Skebokvarnsv. 209 (2005)

Världens bästa rockpoet dito liveartist med ett av sina bästa album. Jag har följt honom sedan barnsben och skulle säga att han är en av mina största inspirationskällor. Han låter som ingen annan, skriver låtar som ingen annan och lyckas ständigt vara aktuell. Överallt på skivan och kanske i synnerhet på öppningsspåret Brev från tionde våningen visar han att han är en av de bästa att leverera personliga låttexter.

/ Peter 

Grand Tone Music - S/T (1997)

Detta debutalbum släpptes när jag var som djupast inne i nittiotalets punk/HC-scen. Jag minns att en kompis som drev ett fanzine gav det till mig. Det hände nåt där, nåt helt annat. Nino Ramsbys röst tillsammans med den sköra instrumenteringen högg tag i mig, höll om mig. Fan, vad jag behövde det. Den här skivan förflyttar mig tillbaka i tiden, varje gång. På gott och ont. Och den där distade gitarren... 

/ André 

Steve Forbert - Alive on Arrival (2011)

Även kallad “världens bästa debutplatta”. Singer/Songwriter/Country på bästa vis. Med en ljudbild man skulle dö för, starka berättelser, och textrader som “I´m going down to Laurel, It's a dirty stinking town yeah, but me I know exactly what I am going to find…” är det svårt att inte falla pladask för detta. 

/ Peter 

AC/DC - Who Made Who (1986)

Det var farsan som fick mig att plocka upp basen och som lärde mig grunderna i några på ytan enkla dängor med AC/DC. Who Made Who var den första, tror jag. Basgången är ju rätt spartansk. En bra start. Det spelades alltid musik hemma men AC/DC var ett av de första banden jag på riktigt upptäckte själv. Ett märkligt soundtrack/samlingsalbum visst, men Who Made Who blev en fin introduktion och efter konserten på Scandinavium 1991 fanns det ingen återvändo. 

/ André 

The Cure - Disintegration (1989)

Upptäcktes under gymnasiet och är fortfarande en av de bästa skivorna i min samling. Reverbrockarnas konung. Mörkt, suggestivt, vackert och rått på samma gång finns här i ett av deras förnämligaste verk. Bombastiska arrangemang och vackra ljudbilder, fantastiska melodier och texter, inte minst Pictures of you som är svår att hålla tillbaka tårarna till, samlas på 12 spår. 

/ Peter

Lyssna på Spring här nedan!

"På denna plats gasar alla signalsubstanser på till max, vilket suddar ut känslan av ensamhet"

Foto: Press

Rudolf Nordström (Mr. Tophat) och Oscar Wedrén (Art Alfie) är ju en fantastisk duo. De grundade skivbolaget Karlovak och de har båda gjort väldigt mycket för den svenska dansmusiken och för klubbscenen i stort. EP:n KVK1200 består av fyra låtar, varav två släppts digitalt. Oscar beskriver nedan vad lyssnarna ska ta med sig från låten och aldrig tidigare har jag hört en så underbar beskrivning. Jag kan bara instämma och dansa runt i den där beskrivningen. Releasegiget skedde på Spice 99 på Södermalm i Stockholm. Idag pratar jag med duon om mellanrum, om Interstellar som är fokusspåret på EP:n och om hur duons dynamik har förändrats genom åren. 

Hur mår ni just nu? 

(Oscar) - Jag mår bra, julhets och så men mycket roligt på gång. Fortfarande glad över vår releasefest på Spice 99 (Stockholms bästa klubb!). 

(Rudolf) - Bra! Jag landade just i Toronto i Kanada och har knappt kunnat smälta releasen på Spice 99 med Art Alfie! 

Vad säger just Interstellar om var ni befinner er i livet och i ert skapande idag? 

(Oscar) - Jag känner att vi skapat en vuxnare version av vårt samarbete och Interstellar är ett utmärkt exempel på detta. Vi har hittat nya element att infusera i vårt samarbete, mer instrument, mer klassiskt. 

(Rudolf) - Jag kan bara instämma. Det är Karlovak 2.0 i sin ädlaste form! Den får mig att tänka på det unika universum som Oscar och jag har skapat tillsammans. 

Jag pratade med dig Rudolf om mellanrummen, tystnaden och vikten av att få andas. Fanns det ett sådant ögonblick i studion när ni förstod att ni hittat kärnan i den här EP:n? 

(Oscar) - Vi gör låtar i studion. EP-kureringen sker ofta vid ett annat tillfälle. Kommer faktiskt inte ihåg exakt när dessa låtar kombinerades till en EP, tror det var vid flera tillfällen. 

(Rudolf) - I låtarna finns absolut dynamiken och tystnad. Interstellar har vi till exempel även givit ut som en acapella/efx för att just förmedla detta ännu tydligare, men givetvis också för att bara ha ett nice DJ tool också! 

Hur skulle ni beskriva er dynamik som duo nu jämfört med för tio år sedan? Är den förändrad eller bara renare? 

(Oscar) - Den är nog något förändrad. Mer avslappnad. Att vi jobbade enskilt under åren mellan och etablerade oss som soloartister har nog bidragit till att vi kan vara mer avslappnade i detta. Sen är vi på andra ställen i livet också. Men jag tror att vår kreativa dynamik också på många sätt är densamma. Det har alltid blivit speciellt när vi jobbar ihop. Vår gemensamma smak har alltid skapa en intressant "ruta" att förhålla oss till. 

(Rudolf) - Precis, mer avspänd och tid är ofta bra för att skapa en mognad. Det är lite som med vin, Karlovak har mognat och stabiliserats. Men grunden är fortfarande lika fresh och konstant. Jag känner att Karlovak mognas, och bara blir mer och mer av en klassiker. Jag tror det är bra. Man har hört det förr, men ändå så nytt! 

När ni får tidig support från namn som Laurent Garnier och the Blessed Madonna - vad väcker det i er idag, efter alla dessa år av paus och distans? 

(Oscar) -  Vi har fått mycket fin feedback. Vi har alltid haft lyckan att bli upp-plockade av våra hjältar, från allra första releasen. Det är fortsatt väldigt glädjande, men nu känns det lika roligt när yngre uppstickare tar till sig vår musik. 

(Rudolf) - Att även nya artister och DJs har hittat vår musik som ”missade” de tidiga åren är nästan ännu roligare. Men att Radio Slave, Laurent Garnier och the Blessed Madonna fortfarande är lika förtjusta i vår musik glädjer och värmer förstås. 

Era tidiga år präglades av resor genom Europas klubb-underground. Hur mycket av den känslan - den där hemliga, nästan otillåtna energin - lever kvar i Interstellar? 

(Oscar) - Vi bär ju Europas klubb-underground i oss, vore nästan konstigt om det inte kommer ut i vårt skapande. Innan vi reste runt som dj's, gjorde vi samma sak som klubbturister. Jag har älskat undergroundklubbar ända sedan några äldre vänner tog med mig på rave för första gången i tonåren. 

Karlovak har kallats en del av svensk musikhistoria. Vad betyder det för er att labeln får ett nytt stort år just nu? 

(Oscar) - Det är kul att vara igång igen. Och de är glädjande att vår musik fortsatt uppskattas. Det är svårt att säga vad det exakta resultatet kommer bli, men jag tror att vi kommer spela mer tillsammans nästa år. Förut sågs vi hela tiden som uppstickare, vilket vi var i alla fall till en början. Det här gör nog att vi cementerar vår plats i denna något perfiella värld som utgör Sveriges och Europas house-scen. 

När jag lyssnar så tycker jag det låter både fritt och tryggt på samma gång. Hur speglas de två krafterna i musiken ni gör tillsammans? 

(Oscar) - Det speglar nog mycket av det vi håller på med. Dansmusik är ju ganska formbundet vilket är tryggt. Samtidigt kan man ju göra väldigt mycket inom den ramen om man bara tillåter sig, och vi tillåter oss verkligen det. 

(Rudolf) - Tillit, jag har sagt det förr och säger det igen, jag har aldrig arbetat musikaliskt så friktionsfritt (friktion kan alltid uppstå och bör finnas) som när vi har skapat musik tillsammans. Som Oscar säger, dels delar vi båda en samsyn på processen men även arbetet bakom spakarna och pianotangenterna eller strängarna. Jag tror vi båda har ganska enkelt för att visualisera oss inom musikens värld vilket hjälper att skapa. Sedan att man delar samma uppfattning om harmonier är nog en väldigt viktig faktor. 

Vad hoppas ni att lyssnaren upplever under de där sju minuterna och fyrtionio sekunderna - vad vill ni lämna kvar hos dem när låten tonar ut? 

(Oscar) - De ska känna att de precis accepterat att de fastnat mellan olika dimensioner någonstans i universum och aldrig kommer komma tillbaka till det liv de lämnat. De är ok, för på denna plats gasar alla signalsubstanser på till max, vilket suddar ut känslan av ensamhet. Som ett fullt dansgolv fast man är ändå ensam i mörkret, men ändå inte. Här är det tvärtom, du är helt ensam, men det känns inte. 

(Rudolf) - Jag tycker Oscar beskriver det väldigt bra, och förklarar det jag hade tänkt säga, att vare sig Lucia, P2 natte-tid eller Opera behöver vara fel och att världen runtomkring tiltar… 

Till sist, hur ser 2026 ut för er? 

(Oscar) Jag ska bygga på mitt nya hus. Göra mer musik, släppa mer Karlovak-skivor och egna produktioner. Göra mer musik ihop. Släppa mer egen musik. Bland annat kommer mer låtar från Art Alfie Karaoke, mitt popprojekt. Det ligger bland annat ett album i pipeline där. Jag ser också mycket fram mot att göra mer ny musik med Mr. Tophat! 

(Rudolf) - 2026, är vi redan där? SKAPA NY MUSIK MED ART ALFIE! Men jag har även en del andra projekt på gång. Många bra och kul projekt!

Lyssna på KVK1200 här nedan!

Fem album: Ascii

Foto: Press

Ascii har idag släppt debut-EP:n Ark på den fina labeln Årsta Skivakademi. Isak Sandström som han ckså heter skriver fantastiska texter. Texterna handlar mycket om färg och också en avsaknad av färg i den världen han betraktar. Mycket, tolkar jag det, handlar om att vilja färglägga världen på ett annat sätt, om ens önskan kunde måla. Soundet är lo-fi, avskalat och trevande men säkert. Det skaver men känns helt rätt och Isacs röst glöder genom texterna, genom de världar han målar upp. Jag tycker att det är mycket mycket bra och allra bäst låter det i svävande Färger, oändliga. Idag gästar Ascii serien "Fem album" och Spotify-länkar hittar ni, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel. 

Masakatsu Takagi - Kagayaki (2014)

Denna skiva är nästan till hälften utfyllnad, särskilt efter mitten. Men för mig ligger dess storhet i att den krossar illusionen av att det finns en skillnad mellan musik och allt som inte är musik. Masakatsu Takagi flyttade till en by i bergen och gjorde denna skiva med hjälp av sina grannar och familj. Jag vill säga att den är som en vaggvisa om gemensamhetens storhet. Jag läste också någon skriva att det bor en by i den här skivan. Det är både omöjligt och helt sant. Om den inte var så ojämn hade den varit ännu bättre, men det känns lite osexigt på någon sätt. Det är ändå min favoritskiva. 

Stina Nordenstam - And She Closed Her Eyes (1994)

Denna skiva kom till mig i gymnasiet och den låter ganska exakt som min generella sinnesstämning om inget annat anges. Det är nog fortfarande den enda svenska skiva jag hört som inte försöker emulera något annat jag redan hört. Och det är bara lite trummaskin, gitarr, sång och synt. Jag föreställer mig att den utspelar sig i ett hus där alla sover, och därför kommer en kall våg av skräck över mig varje gång arrangemanget förändras ifall nån skulle vakna. Alltid på helspänn och samtidigt helt avslappnad. Nu ska jag sluta med motsägelser och tala klarspråk. För mig är Stina Nordenstam den största svenska artisten, vad det nu betyder. Eller kanske den minsta. Äsch. 

Joanna Newsom - Ys (2006)

Fem låtar på timme helt burna av harpa, stråkarrangemang, och Joannas text och röst. Jag känner en stark motvilja att beskriva den såhär men det är som en tidlös medeltida fabel där instrumenten känns som mästerligt skrivna karaktärer. Jag antar att om någon skiva ska få den beskrivningen så är det väl denna. Joanna behärskar det engelska språket bättre än någon annan jag hört. Hon har också de bästa arrangemangen och stråkarrangemangen jag någonsin hört. Dessutom är den helt perfekt inspelad av Steve Albini. Jag känner själv att jag litar mycket på misstag och på att släppa kontrollen i min skapandeprocess, i syfte att uppnå något som känns större än vad jag kan tänka mig fram till. På Ys låter det å andra sidan som att varenda sekund är noggrant utformad av mästare i respektive roll. Detta utan att förlora själ eller storhet. Och det är kanske just därför denna skiva imponerar på mig så mycket. 

Cindy Lee - Diamond Jubilee (2024)

Under typ 6 månaders tid lyssnade jag bara på första halvan av den här skivan för att jag alltid startade den från början. Och under den tiden var bara den första halvan den bästa skivan jag hört på länge, när jag sedan lyckades få tid att lyssna på den resterande timmen blev skivan bara ännu bättre. Jag tycker den leker med ‘fidelity’ i inspelning och framförande på ett sätt som verkligen gynnar musiken och konceptet. På något sätt känns det som att jag hört musiken förut samtidigt som den inte liknar någonting jag hört. Kanske The Velvet Underground & Nico? Någon form av lo-fi poprock är det nog. Jag älskar den så mycket att jag lyckades rättfärdiga att spendera tusen spänn på vinylutgåvan för att kunna lättare kunna lyssna på den. Jag betalade alltså tusen kronor för kunna spela en lo-fivinyl i hi-fi och jag ångrar det inte en sekund. 

Mount Eerie - A Crow Looked At Me (2017)

Min kärlek för låttext har verkligen kommit sent, de senaste två åren typ, men när nu lågan är tänd har jag svårt att se att den slockna. Jag blir nykär ungefär två gånger i veckan nu för tiden. A Crow Looked At Me är början på Phil Elverums övergång till att nästan helt strunta i melodi och bara läsa text över instrumentaler. Skivan släpptes inom en månad efter att hans fru dött i cancer och han lämnas kvar med sorgen och deras ett år gamla dotter. Kanske det jag älskar mest med den är att den på många sätt saknar underhållningsvärde, utan mer är en direkt känsloförmedling. Ett bearbetande mitt i sorgen. Den är helt kolsvart, och den kommer inte fram till nåt - den är inte belönande på något sätt faktiskt, bara sorglig. Det kommer i och för sig en väldigt fin gitarrslinga på spåret Soria Moria men utöver det blir du bara matad med förödande insikt efter förödande insikt varvat med hjärtskärande vardagliga skildringar av hur Phil försöker hålla Geneviève vid liv. Inte alls kul.

/ Ascii 

Lyssna på Asciis debut-EP här nedan!

Fem album: LIVBOJ

Foto: Press

Jonny Klingvall och Jonas Borgström bildar duon LIVBOJ. Debutalbumet Klara färdiga slut kom för tio år sedan och först nu är efterföljande En del av historien här. Livet är långt från debuten var faktiskt en av mina mest spelade låtar det året och när jag idag lyssnar igen så tycker jag fortfarande är jävligt bra. Jag måste även säga att avslutande Slut är en fantastisk skapelse på över 6 minuter. De långa instrumentala partierna som till slut bara öser på. Det är fantastisk musik. 

Även efterföljaren som släpptes nu i november är fantastisk. Jag skulle säga att duon låter aningen mjukare, bär på fler drag av postpunk samt att det finns en mer elektronisk grund här. Allra bäst låter det i Tunnelbana som är en sån där låt som är omöjlig att lägga ifrån sig från örat. Efterföljande Ungt hjärta fyller min kropp med samma lycka. En lycka som är fylld av tankar om hur otroligt bra det låter. Intensiteten i slutet av Leva livet kommer jag aldrig vika av ifrån heller. Jag vill bara ta emot den. Det är en sån låt som förmodligen lyfter ännu mer live, bland skrikande och svettig publik. Jag tycker att man på senaste skivan låter ännu bättre och jag hoppas det inte dröjer ytterligare tio år innan vi får höra från duon igen. Idag gästar LIVBOJ serien "Fem album" och Spotify-länkar, det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. 

John Lennon - Plastic Ono Band (1970)

Direkt, naket och kompromisslöst. Detta har varit ledord som genomsyrat hela låtskrivarprocessen för plattan. Vi har såklart gjort det på vårt sätt, men denna klassiker har varit en viktig om än halvt omedveten referens. 

Grandaddy - The Sophtware Slump (2000)

De personliga världar som växer fram i ljudbilderna är en nästan direkt inspiration produktionsmässigt. Att de också mixade hela skivan själva är också något som funnits som en peppande ledstjärna i vår process. 

Roxette - Look Sharp (1988)

Att en så hittig och gitarrbaserad popskiva gjordes med 100% programmerade trummor var en aha-upplevelse, och gav det självförtroende som behövdes för en garderobsduo utan vare sig budget eller replokal. 

Paul Simon - Graceland (1986)

Den här plattan gick varm i barndomen. Lekfullheten, glädjen och vemodet i musiken, och de självreflekterande, poetiska texterna har alltid varit, och var mer än någonsin till den här skivan, en stor inspiration. 

Dire Straits - Brothers In Arms (1985)

Ytterligare ett album från barndomen som inspirerade mer än vad vi tidigare förstått. För många är Mark Knopfler förknippad med sitt gitarrspel. För oss handlar den här skivan om enkla, drömska låtar och trygga melodier i en underliggande vemodig atmosfär.

/ LIVBOJ

Lyssna på En del av historien här nedan!

Agnes Matsdotter - Alla ska dö

Foto: Jennifer Sylvan, Lisa Säfdal 

Agnes Matsdotter bjuder på en svängig poplåt på senaste singeln Alla ska dö. Jag som inte alls gillar att tänka på döden borde kanske rygga undan men låten är samtidigt så melodiös så att tankarna på slutet försvinner ju mer jag lyssnar. Agnes har haft ett aktivt år bakom sig och jag skulle säga att hon avslutar året med bravur. Albumet Crescendo är ett av årets bästa album. Den fina covern på Fred Åkerströms Jag ger dig min morgon var en perfekt dörr att öppna för att komma in i albumets värld och duetten Ingen spelar svår var fortfarande omöjlig att värja sig emot. F*n vad kul, om en destruktiv jakt på bekräftelse, bar på ett mer rått sound men jag älskade hur Agnes röst klädde upp låten perfekt och jag påminns om Kent när jag lyssnar på den. Så som de borde ha låtit på äldre dagar. BFUU kändes som att lyssna på ett kaotiskt dansgolv och jag älskade varje sekund av den. Även covern på Lars Winnerbäcks Elden var otrolig och jag tyckte om hur Agnes klädde låten i sina kläder, även om hon behöll tyget från originalet. 

Det jag i övrigt gillar mycket med Agnes musik är hennes egna texter och hur jag upplever att hon inte är rädd för att visa sig utan filter. Hennes språk är förhållandevis direkt och hon vänder inte vid dörren när det dyker upp något som skaver utan hon skriver öppet och ärligt om, upplever jag, det mesta och det känns väldigt uppfriskande. 

Singeln Comme ci, comme ça släpptes i oktober. Arrangemanget hade sitt ursprung i ett mörkt rum och överlag bar låten på ett dovt och svart sound. Det passade till låten som handlade om att lämna en människa bakom sig. Någon som var ”någon annans”. En fantastisk låt som gjord för sena kvällar då man känner att man behöver grotta ner sig. 

Alla ska dö är som sagt också förhållandevis mörk men bär på en melodi som får mig att bara vilja dansa bort allt deppigt. Det är på många sätt en fantastisk nyårslåt där man försöker glömma allt som inte fungerat och försöker ta nya tag. Bli mer levande. Dels så handlar det om att vara bra på att tröstas av misär och någonstans också om, tänker jag, att det får bli fel ibland - för vad spelar det för roll i slutändan? Allt och alla kommer ändå att dö förr eller senare. Om att bli lämnad för någons ex och fundera på hur man ska tolka det då personen innan sagt att de hade dåligt sex. Agnes skriver som sagt öppet och med nerv och energin i produktionen går att ta på. När barnkören kommer in i slutet blir det som en fin kontrast till mörkret. Jag älskar det här. En låt att skåla in det nya året med.

Lyssna här nedan!

Vakter till den mentala krogkön

För ett par dagar sedan funderade jag över vad jag behöver för att må bra. Bland annat så behöver jag ha vakter i den mentala krogkön. De dagar mitt huvud ska vara ett dansgolv så måste jag få välja vilka som kommer in där. Kanske hittar Fredagen den 13:e andra ligg än mitt liv där - men kanske var mitt liv den dagens free card, vem vet. 

Jag vill ha ett fåtal men nära vänner där vi alla känner att vi alltid kommer finnas där, oavsett. Att välja bort att ses för att hellre skriva till varandra kommer jag aldrig vilja lära mig. Jag vill gå promenader och ta en öl då och då, inte mest följa varandra på håll. Det är som att sitta på två olika bussar, skicka glimtar från varandras liv men aldrig riktigt stanna upp vid den andras hållplats. Jag vill inte dit. 

Jag vill ha vänskap där det naturligtvis kommer pendla mellan vem som hör av sig mest, men jag vill inte hamna där jag skickar tio reels om dagen till någon som inte hör av sig tillbaka. Och naturligtvis hade jag inte fortsatt att höra av mig i det fallet. Jag minns det från Helgons glansdagar. Många kunde skicka typ 15 hej i rad utan att inse att det är bäst att lägga ner för du kommer ändå inte få något svar. Att vara tjatig är en av mina största rädslor, att vara någon som fyller en redan full papperskorg.

Jag har aldrig tyckt om att vara i centrum och inte heller vara mycket. Jag vill inte vara huvudrätten, förutom i förhållanden då, som folk väntar på. Det räcker att vara någon helt okej fördrink. Första gången jag stod i centrum var när jag höll på att drunkna som liten på Äventyrsbadet i Kalmar, andra gången när jag stod och mimade till Pet Shop Boys några år senare. Utan att våga öppna munnen. Jag minns att någon kom fram och sa ”Var du nervös, Oskar - för du öppnade inte ens munnen?” Jag har aldrig förstått varför man ska påpeka något som den som får höra det garanterat redan vet om. 

Jag önskar att vi får två barn. Redan när jag var tio så visste jag vad jag ville döpa mina barn till och skrev noveller om dem. Jag läste Jocke Berg och Bruno K Öijers texter, ändrade lite på deras meningar och placerade dem i min värld. Jag vill ta med barnen till Sunne där jag själv var med min familj. Vi spelade pingis hela dagarna och åkte på utflykter. Min pappa var som Rudolf i Sunes Sommar. Jag längtar tills jag får spela den rollen. Den sommaren vi var i Sunne sa jag för första gången att jag älskade någon. Det var till en i min klass. Jag tänkte på det där när jag hörde Emil Jensen några år senare. ”Jag älskar dig men det får man väl inte säga i den här jävla relationen”, skojade han. Men gud vad jag kommer älska mina barn och jag kommer säga det ofta. 

Jag behöver jobba deltid och känna att jag hinner leva. Jag fungerar rätt dåligt under stress. Det är som att övergångsställena för mina känslor och tankar helt suddas ut och alla försöker bara springa över vägen istället, samtidigt som det är rusningstrafik. Det är som att min kropp i de situationerna hör Hesa Fredrik men aldrig får veta att faran är över. Ibland funderar jag på om min kropp är från Ikeas lager i Tjernobyl. Typ att min hjärna består av en prototyp av Billys bokhylla utan hyllor. Inga våningsplan, bara ett totalt haveri. 

Jag behöver ha ett jobb där jag känner mig uppskattad och där inte vänskapsrelationer på jobbet och olika destruktiva hierarkier går ut över varandras bästa. Jag behöver vara närvarande. Det är då jag mår som allra bäst. 

Jag behöver bo hyfsat billigt och samtidigt ha råd att åka på olika utflykter. Testa nya restauranger varje månad och bli lite lagom full tillsammans med vänner och tillsammans med min fru. Jag behöver lära mig att det är okej att misslyckas, att allt jag gör inte behöver vara perfekt men det verkar ta år att lära sig. Jag behöver bli vän med mitt utseende men kommer kanske aldrig sluta att duscha i mörkret för att slippa se mig i spegeln. Jag är emot skönhetsoperationer men har samtidigt tänkt tanken att kanske göra något någon gång. Det kanske aldrig händer, men någonstans har jag alltid behövt en utväg. Då känner jag mig tryggare. Jag kanske aldrig nyttjar utvägen, men jag behöver veta att den finns. Och jag står i min egen provhytt och ser på mig varje dag. Det är klart att jag någonstans behöver trivas med mig själv och det är klart jag också påverkas av all möjlig hets kring saker. Kanske börjar acceptansen med att vara ärlig med hur man känner. 

Jag behöver tid för mig själv för att kunna laddas upp och jag borde slänga bort telefonen oftare, precis som jag gjort med aviseringar. Jag får numera inte aviseringar om någonting vilket i värsta fall leder till att jag inte svarar tillräckligt snabbt men ingen värld går under oavsett. Saker är olika viktiga och att få längta, drömma och sakna är bland de tre viktigaste. Just nu längtar jag exempelvis efter att åka till Stora Dyrön med min fru, att snart få krama mina föräldrar igen, att skoja på danska på jobbet och att tänka tillbaka på när jag häromdagen fick höra att jag är en av de finaste och snällaste någon hade träffat. Det fick hela min mage att bli till ett Spa. Jag ska göra allt jag kan för att inte låta ångesten riva det spaet och bygga löparbanor för sig själv där istället. Förgrömmade onge.

Mohlavyr - Jag sa att jag ramlat i trappan

Foto: Ulrika Mohlin

En av årets absolut viktigaste låtar släpptes för en dryg vecka sedan. Ulrika Mohlin och hennes Mohlavyr släppte då Jag sa att jag ramlat i trappan. Låten handlar om en normaliseringsprocess och bygger på verkliga citat från kvinnor som har utsatts för våld. Det finns förstås många steg i den processen och det kan börja med ord som blir som slag mot psyket och så eskalerar allt och kvinnan kanske börjar känna att hon måste ändra sig och anpassa sitt liv för att exempelvis partnern kan bli på ett visst sätt om hon säger x eller gör y. Det blir ett sätt att överleva genom att anpassa sig efter våld, efter hot, efter någon som bär på makt och kontroll. Ibland uttalad, ofta outtalad. 

Mohlavyr beskriver i låten hur det gick från att ”Följa John till göra som Simon säger.” Det är rader som säger mycket och som även kopplar till det jag tidigare nämnde om att tvingas anpassa sitt liv för gör hon inte som han säger så riskerar hon allvarliga konsekvenser. En annan rad som verkligen krossar mig är ”det gick så långt att jag tackade för skjutsen.” Han skjutsar henne till akuten för något han har gjort och det är också ett steg i den där processen, att han pendlar mellan att göra det självklara till att helt rasera hennes värld bit för bit. Jag antar att det är ett sätt att bibehålla makten, att växla upp och ned - samtidigt som han nedmonterar någon annan som människa. Jag blir verkligen illa berörd. 

Det är samtidigt så otroligt viktigt att Mohlavyr lyfter ämnet, lyfter utsatta kvinnors röster och verkligen visar upp verkligheten. Hon sjunger otroligt starkt genom hela låten och pianot och cellon både lyfter låten och tar lyssnaren i hand. 

Mohlavyr är en artist jag har skrivit om flertalet gånger och jag tycker att hennes penna är en av de starkaste och viktigaste i musik-Sverige. Hon har behandlat allt från ensamhet, kroppskomplex och här då mäns våld mot kvinnor och hon gör det så bra att jag bara kan säga hur tacksam jag är för att hon gör det här, för att hon brinner att lyfta dessa ämnena. Jag tycker åtminstone hela Sverige borde känna samma tacksamhet.

Lyssna här nedan!