Isak Friberg - Dubbel-CD:n

Foto: Noah Beyne 

Isak Friberg är precis som jag från Kalmar. Jag minns när jag stod på Guldfågeln Arena och hörde Röda dagar framför oss för första gången. Det var ett sånt ögonblick då hela Kalmar borde fått gåshud, från Larmtorget till slottet, från slottet till Ölandsbron. Llojds låt borde fått fortsätta vara Kalmar FFs inmarschlåt, men av någon anledning byttes den ut. Isak bildar duon Llojd tillsammans med André Carlsson men nu är det en solokarriär som satts i rullning för honom. 

Hans debutalbum har nyligen släppts ut i världen och jag måste säga att det är vågat att debuterade med en dubbel-skiva, förstås är också titeln Dubbel-CD:n. Vi bjuds på totalt 18 låtar med varierande teman, men där grunden ofta är elektronisk. Att jag kallar det ett vågat släpp beror mycket på att den moderna människan värdesätter enstaka toppar framför något som är samlat. Man värdesätter ofta det snabba, de hastiga kickarna framför något som tillåts växa fram. Albumformatet känns liksom inte gjort för den moderna människans sätt att lyssna på musik. Jag skulle dock inte säga att den där vurmen för snabba kickar och där allt måste rusa fram är något bra och jag tycker att en så stor mängd låtar ger en nyckel till artistens bredd med en gång. Isak är ju långt ifrån en debutant egentligen, så låtarna blir både en samling, en nystart, en debut. Allt på samma gång. 

Våra liv är ju ofta mer spretiga än raka och att följa med Isak längs de 18 spåren blir som en tonsatt och just spretig resa och det känns väldigt mänskligt. Han är fantastisk som textförfattare och jag faller verkligen för rader som “Missade samtal, mental issues, dåligt batteri, dåligt med tid, sabbatsår blev ett sabbatsliv” (ur Tunnelbanejesus). Aj aj aj är en låt om att inte kunna gå hel ur någonting, ett avslut. Det kommer vara en av årets finaste låtar för mig - oavsett vad som släpps längre fram. En akustisk sorg som går att ta på. En kärlek som var fylld av hopp men som aldrig riktigt blev. 

Korta snälla tankar ger mig lite samma känsla och har en av albumets bästa texter och Isak sjunger fantastiskt i en låt vars text är injicerad med mycket eftertänksamhet. En annan av albumets verkliga toppar är Dum och lycklig som är en musikaliskt ljus poplåt som inte går att släppa taget om. Tåg 530 bär en helt annan klädsel men är likaväl också en låt som är omöjlig att släppa med ett drömskt och vackert sound där. Det kan också vara den enda låt jag hört som nämner metropolen Lessebo. De fantastiska körerna på 23:59 är också något jag kommer bära med mig länge. En vacker nattlåt. 

Hanna Järver gästar på Romeo, en låt där jag verkligen uppskattar att artisternas röster är i fokus. De möts på ett väldigt fint sätt och löper längs känslorna i samma takt, i samma rytm även om det inte är en regelbunden duett på det viset. Det är dock Lova & skriv där Nadja Evelina gästar Isak. I texten finns ett hopp som aldrig riktigt släcks om att få ett svar, om att hjärtat som man slår för ska slå tillbaks lika hårt. Det är omöjligt att somna innan man får svar på sms:et man skickat. Hjärnan har gett upp, men hjärtat håller fast vid sin tro. Det är ett drömskt vemod vi möts av och det är ett underbart möte mellan Isak och Nadja. 

En akustisk skildring av Stockholm avslutar albumet på ett väldigt vackert och stilla sätt. Det blir ett värdigt avslut på ett personligt och nära album. Jag skulle säga att det är ett album som växer varje gång jag lyssnar och en stor anledning till det är de personliga texterna och närheten i Isaks uttryck generellt. Det är både en lång och nära skiva som jag kommer bära intill mig under en lång tid. Och Isak, jag tycker att vi möts på Guldfågeln någon gång. Vi har röda dagar framför oss.

Lyssna här nedan!

"Jag glömde att ge Oskar en kram"

Jag var på ett tidigare jobb. Jag satte mig i en soffa och kände att jag snart skulle börja gråta. Jag gick till toaletten längst bort och sköljde ansiktet. Det finns simlektioner som aldrig riktigt tar slut. Det finns alltid nya längder av känslor att ta sig igenom utan att drunkna.Vissa kommentarer som jag fick på jobbet blev som affischerna jag hade i mitt tonårsrum, fast tvärtom. De affischerna klädde på min identitet, dessa klädde av och jag hittade inte mig själv längre. En del människors kommentarer blir som utgrävningar i en människas psyke. De slutar aldrig gräva förrän det mest sårbara hos en annan människa trätt fram. Visst fanns det värmegolv för huvudet även på det jobbet men nästan varje dag dömde jag ut mig själv. Det var som att montera ned möbler inför en flytt men jag monterade ned egenskaper, mig själv. När jag kom hem pratade jag om hur jag kände, samtalen där hemma blev som en mössa som höll tankarna på plats. Jag visste att jag annars skulle känna att min skalle behövde bytas, men det var mina tankar som behövde brytas. Där, när jag satt i soffan för mig själv och alla röster befann sig på avstånd, kände jag att jag aldrig någonsin vill bli en anledning till att någon går till jobbet med ångest. Jag är så glad att jag tog mig därifrån. Resan behövde bara börja inifrån - precis som alla resor behöver. 

Jag har nog alltid känt att jag är ganska konstig och tråkig och allt på jobbet fick mig att känna så än mer. Särskilt i högljudda sammanhang så blir min hjärna till en buss vars chaufför aldrig dyker upp. Allting står plötsligt bara stilla och jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller hur jag ska säga det. Jag vet att min humor på många sätt är mitt turiststråk, min personlighets Avenyn medan min hjärna är en riktig bakgata, nedsläckt med ängslig stämning. Jag är dels en person som inte vill vara för på men som också känner mig själv och vet att jag kommer höra av mig ändå. Jag är också en person som i kommunikation med mig själv ofta säger nej till saker men som i kommunikation med andra ofta säger ja. Det inre tvivlet vill samtidigt vara alla till lags, därför blir ett inre nej till ett yttre ja. Jag tror att min hjärna ofta hade behövt vara som ett obokat hotellrum där den får kläs av, bli till ett spa för invärtes bruk. Få duscha bort alla tankar. Ibland är det som att det enda som kommer in i mitt liv är luft, ibland vill man bara att något eller någon ska blåsa in i ens liv - eller ställa allt till rätta. 

Jag och min fru var på promenad på Hisingen. Hon är det gröna gräset under snön och den som allra mest håller ihop mitt liv. Jag sjöng på Klara & Jags Måste jag dö? med en intensitet, som om jag ville skapa fler vårtecken än att hålla hand med gräset under snön. ”Du sabbar mitt hjärta när du håller på” sjunger jag och tänker på min hjärna. Jag började pratade om en nyfunnen vän som jag alltid vill ska känna att hon kan luta sin cykel mot mitt hus. Ingen behöver sopa rent sitt inre hemma hos oss, ingen ska behöva gå tillbaka till drömmarna efter att de passerat tröskeln till våra liv, tänkte jag. Min fru kysste mig och la en post-it lapp i min jackficka. Hon höll händerna i min ficka resten av promenaden. I slutet av vägen ställde sig båda och rättade till marken under oss, som man gör hemma med hallmattan. Plötsligt, en annan väg, en kyss över ett språk som vi ska bygga på i 18 år, minst. Tänk om språket ligger där inne nu, tänkte jag. 

Vi åkte till Stockholm. Jag sa till en vän att jag verkligen beundrar henne. Hon log. Solen sken men det var så kallt att jag hade kunnat bryta av håret, att träden hade kunnat tappa sina armar. Jag funderade på om jag var en avlastning eller belastning när jag gick iväg över lekparken på ett stort, stort äventyr med hennes barn. Jag fick höra ”Där får vuxna inte gå, Oskar” men jag följde med och fattade den lilla handen som både ville springa mot nästa äventyr, mot nästa rutschkana och samtidigt stanna kvar i tryggheten. Lite senare, efter många timmar av att åka linbana, rutschkana och klättra så sprang min väns andra barn mot mig och sa ”Jag glömde att ge Oskar en kram.” Om min kropp hade varit ett ritblock där och då hade jag varit täckt av målade hjärtan. Det kändes så fint och rörande. 

Jag funderade på om jag gått igenom en slags biljettkontroll för om jag är vuxen eller inte. Jag vet fortfarande inte riktigt svaret och jag känner att det är där jag vill hamna. Där jag inte hela tiden söker efter svar på prov, på undersökningar, på vad min huvudvärk kommer ifrån, på om relationer finns kvar när jobb tar slut, på vems bussar man egentligen sitter på och vilkas man egentligen klivit av (utan att man riktigt känt det), på livet och dess mening. Hur räcker man till? Varför är förståelse den finaste egenskapen? Kanske för att den vågar doppa tårna i någon annans erfarenheter? Hur gör jag för att få behålla ett tjockt och fylligt hår som man? Varför är det så svårt att säga nej när man verkligen inte vill nånting? Varför finns det inget finare än samtal nätterna igenom? Hur kommer jag bli som pappa?  

Det är ändå sena kvällar när jag får höra en kommentar som ”Jag glömde att ge Oskar en kram” som jag inser att simlektionerna tar mig någonstans. Det är just i såna kommentarer som jag känner att livet verkligen bottnar. Några simtag till så har jag hittat fram till mig själv.

NicoleK - Umbrella (Feat. Ola Rapace)

NicoleK är en väldigt produktiv artist som inte räds algoritmer som begränsar, som inte stoppas av olika nedsättande kommentarer och det är tydligt att hon hela tiden går sin egen väg och monterar ditt lampor på icke upplysta vägar så att hon själv kan visa vägen. Hon vill erbjuda något annat än den verkligheten där allting framstår som massproducerat och färdigmonterat. Det är inte helt lätt att hänga med i alla släpp som både dyker upp och försvinner, men å andra sidan är det lätt att känna musiken, känna de stämningar som hon bygger upp i låtar som den vaggande och mystiska Burn och Son of a xx, som är fantastisk både i den akustiska samt i originalversionen. Kanske allra främst i den akustiska som känns ännu närmare. Både Nicoles röst samt Ola Rapaces dito berörde något oerhört - mellan det ljuva och det raspiga. Som rosor som skär en. 


Tidigare i år har Nicole tidigare släppt EP:n If I didn’t have a heart med de tre låtarna Lost cause, White light samt SoS. Den inledande låten var magisk i all sin enkelhet, med en berusande nynnande, som gjort för att vaggas in i. White light var ytterligare ett bevis på Nicoles fantastiska röst, här i ett avskakat och avslappnat landskap - nästan lite filmiskt med en kör som upprepar och svarar henne. SoS som ett slags rop på hjälp för ett hjärta som behöver vila och räddning. En stor refräng som band fast sig i skallen. 

Senaste singeln Umbrella gästas återigen av Ola Rapace och det är också en singel som tar sin plats där Nicole är som allra bäst, i kontrasten mellan olika känslor och mellan olika platser och grader av värme. Soundet är delvis lite kyligt, samtidigt som det plötsligt kommer fram en plötslig kram av värme. Det handlar om att ta sig ut, hitta en ny plats och att sakna någon så förbannat. Ola och Nicoles röster omfamnar verkligen varandra, dels genom känslorna och också genom att de är så olika. Ola har en mörkare nyans än vanligt vilket bemöts med Nicoles ljusare stämma. Som alltid är det hur stämningarna byggs upp - hur Nicole bygger upp sin verklighet som ter sig så mycket mer intressant än den verkligheten som styrs av algoritmer och röster som skriker mer, mer, mer.

Lyssna här nedan!

Törner Cryda - Inget särskilt

Foto: Press

Törner Cryda är en spännande kvintett från Lund. Man kan säga att de syr sin egen kostym men har små trådar av influenser, främst från det ljuva 70-talet. Bandet släppte debutsingeln Cursed i slutet av förra året. Den följdes upp av Chipped tooth nu i januari och idag har Inget särskilt släppts ut i vida världen. Jag har lyssnat mycket på debutsingeln och älskar att ett Sabbath-doftande riff välkomnade en in direkt i låten. Den bästa formen av en musikalisk dörrmatta. En fantastisk refräng där rösterna går ihop om förbannelsen. En ganska självklar singel tycker jag där både fångar en råhet som vore det live samtidigt som bandet låter så självklart i det de gör. Här är det mer att man redan bestämt vilken väg man vill gå snarare än att man söker efter den. 


Chipped tooth vandrade delvis i samma fotspår som mina favoriter Blue Öyster Cult och även om jag inte fastnade för den på samma sätt som jag gjorde för debuten så fann melodin verkligen mig. Men jag känner att jag letade efter något utlopp, något större som aldrig riktigt kom. Ändå en stabil och skicklig rocklåt. 

Inget särskilt är både bandets mest melodiösa och snabba låt hittills - samt förstås deras första singel på svenska. Det är definitivt en låt som kommer skapa mycket tryck live och, vad jag har hört, redan gjort det på tidigare live-spelningar. Det är låt som vevar ner rutan på bilen, på hjärtat, på alla murar och bara sätter allt i rullning. Man känner vinden i håret medan världen rullar på och man vill bara dansa och skrika med till alla känslor, som nästintill skriks ut i refrängen. Här har bandet breda rock fått sällskap av en mer folkig touch, där medeltida rytmer bjuder upp nutiden till dans. Det är en mycket imponerande låt och just en sån som jag kommer bära med mig hela året, minst.

Lyssna här nedan!

Oasia - Snöar i april

Lina Engelbrecht och Ida Samarikoff är en duo som hållit ihop under många år. De skrev faktiskt sin första låt tillsammans för nästan sjutton år sedan. Idag har de duon Oasia ihop och i januari släpptes första singeln Hon. 

Nu är andra låten, tillika titellåten till debut-EP:n som är på gång, Snöar i april här. Jag tyckte om debut-singeln Hon mycket. Texten, stämningen som delvis doftade toner av både visa och jazz, detaljerna som målades upp om någon som man tänker inte ens är från samma planet som en själv, någon som man upplever har allt. Tänk om man kunde vara sån eller om man åtminstone kunde få byta plats med just den personen som tycks ha det så lätt och får allt den vill ha. Det är så lätt att jämföra sig och låten målade verkligen upp den där känslan på ett så självklart sätt. 

Snöar i april inleds på ett liknande liksom vaggande sätt. Texten med fin trygghet och styrka om utlovar att trots att det snöar i april att hon ”aldrig kan frysa i dina armar”. Det är fina ord, präglade av själslig närhet. Och det är en närhet som jag upplever finns där även genom alla hinder, genom alla svårigheter, genom allas svårigheter att se och att förstå. Ibland blir gränsen mellan trygghet och kontroll svårare och då är det viktigt att rannsaka relationen och förstå hur man ska agera. 

Snön i april bär på en slags symbolik, att man förväntar sig värme och vår i relationen men att närheten och kärleken fortfarande finns där, trots plötslig kyla och risken att plötsligt halka. 

Jag tycker att det är en väldigt vacker och finstämd låt, som tänder en fin brasa i bröstet. En vacker låt med lika delar ljus, lika delar mörker. 

Lyssna här nedan!

Sand & Hallander - Undrar det man undrar

Foto: Arvid Sand 

Jag tycker om hur Nina Sand och Emmalisa Hallander tar in världen. Också, förstås, hur de målar den i 60-talets mest vemodiga pastellfärger. Albumet Älskar, älskar inte var en fullträff i allt från den poetiskt vackra På vår balkong där duon sjöng så att själen plötsligt fick ett eget värmegolv, den avskalade Fri, Du ser på nån annan där melodin klappade i takt och förstås vackra Inatt jag drömde som jag tänker att Ted Gärdestad hade låtit idag. Det är en melodi som varit inneboende i mitt system sen dess och aldrig kommer flytta därifrån. 

Låtarna var alla som små kärleksbrev, präglade av olika slags kärlek och där kärleken varit mer eller mindre långt gången, mer eller mindre bosatt i hela ens nerver, i hela ens skalle. Från början till avslut med olika nyanser från hjärtat. 

I år följer duon upp debutalbumet och först ut från den kommande EP:n Verkligheten är singeln Undrar det man undrar. Jag imponeras fortsatt av duons harmonier och deras känsla för texters betydelse i popmusiken. Jag, som älskar texter som är hämtade från en riktig vardag, ser så klart duons texter som en slags berusning. Det handlar också om att det är så lätt att bli trött på att musik nuförtiden handlar så mycket om filter, effekter och att fly från det genuina. Då är det så rasande fint med någon som istället omfamnar verkligheten som den faktiskt ser ut. 

Melodin är ljus och ljuvlig, texten en slags resa mellan att veta och undra, mellan hopp och ett begravet dito. Samtidigt som den där romantiserade känslan dyks upp, lite som när livet känns som en film där sista bussen har gått och man vandrar med någon som hade kunnat vara ens story of my life med ett lyckligt slut - även om jargongen är kyligare än blickarna som liksom bränner en. Det finns mycket man vill veta i ett sånt läge så det är inte så konstigt att hjärtat och skallen börjar undra. 

Det är en underbar låt som verkligen målar upp alla känslor framför lyssnaren.

Izak KIhlström - Sleep awakens the monster inside (Feat. SOLE)

Foto: Press

Izak Kihlström släppte debutsingeln Breaks me down förra året. Låten hade en fantastisk text och ett fint arrangemang. Starkast var ändå Izaks röst som hade kunnat bära upp känslorna om de så vägde ton. Efterföljande Nightmare tyckte jag var ännu starkare, mycket på grund av fokuset på Izaks röst, där han brottades med känslor av övergivenhet samt maktlöshet. Det är lätt att ett monster bosätter sig i ens bröst och tynger ned och får en att aldrig riktigt slappna av. Man tappar lätt riktningen - både om var natten och var man själv ska någonstans. En fantastisk låt var det och just närheten i låten gjorde mig än mer berörd. 

På tredje singeln i ordningen, Sleep awakens the monster inside, gästar Izaks flickvän SOLE. SOLE släppte årets bästa album 2023, enligt mig. Det är så ofta jag återkommer till våra liv och hur det känns att få vara passagerare i det där livet som SOLE besjunger. Det är nämligen så det känns, som att man sitter i baksätet och hamnar i det där kontrastrika livet av möten och frågor. Hon sjöng om att livet nog inte ät menat att förstå, men just att inte förstå livet med någon annan lyckades hon verkligen fånga. 



Det är fint att få höra deras röster mötas även om det hade varit ännu finare med en riktig duett. Här hamnar SOLE mer i bakgrunden. Det är dock bara en petitess. Jag tycker låten är som en fortsättning på Nightmares och utforskandet vad som händer med hjärnan och ens liv i stort av sömnen, av natten, av drömmarna. Det handlar mycket om att förlora kontrollen och att saker sker utan att man själv har möjlighet att ta över ratten. Mardrömmen närmar sig men det går liksom inte värja sig, det går inte att fatta ratten och vända om. Man måste möta det jobbiga och det tunga. 

Musikaliskt är det mörk indiefolk där allt blommar ut i refrängen där både SOLE och Izak sjunger. Det är en väldigt vacker låt, finstämd och det är möte mellan två röster som jag kommer bära med mig länge, länge.

Lyssna här nedan!