Fem album: Björns vänner

Foto: Peter Westrup

Min kärlek till bandet Björns vänner började väl någonstans i uppväxtskildringen Åkrar och himmel. Jag minns tiden som ung tonåring när jag bytte namn på msn till "Vi kan vänta med sånt för vi älskar varann." Fina tider. Sen dess har det fortsatt och jag har följt bandet med både spänning och värme. Det handlar nog också mycket om just värmen som bandet utstrålar - och förstås de fantastiska texterna. 

Bandet har präglat mitt sätt att skriva och lagt in flera lager i min humor. Det senaste albumet All tid i världen släpptes i början av månaden och det är ett album där det möjligen är så att fler låtar än någonsin hoppar in i den dystra moll-korgen. Det känns både mer reflekterande på det viset, som det lätt blir när man blir äldre, samtidigt som musiken känns mycket "just nu." Allra bäst låter albumet i låtar som Liv, lämna mig ifred samt i avslutande Ensam. Den känns som en lite uppgiven hand som man fattar och sen håller man den hela natten. Allt blir bra igen. I helgen spelar bandet på festivalen Viva Sounds i Göteborg. Missa för allt i världen inte det. Idag gästar Björns vänner serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Dennis Wilson - Pacific Ocean Blue (1977) 

Dennis Wilson? Bad boyen i Beach Boys och den enda av dem som var en “true dedicated surfer”. Beach Boys har aldrig intresserat mig särskilt mycket, men sen var det någon som tipsade mig om denna skiva, Dennis Wilsons enda soloskiva. För mig är Pacific Ocean Blue ett fantastiskt album för att det känns så brutalt ärligt; hans lite trasiga och raspiga röst och personliga texter gör att det låter äkta och sårbart. Produktionen kombinerar storslagna körer, piano, stråkarrangemang, gospelgroove och Pink Floyd-flum på ett sätt som känns både tidstypiskt och tidlöst på samma gång. Låtarna är varierade men har ändå någon röd tråd och hänger ihop i en varm, nästan havsdoftande atmosfär / california soul. Ett riktigt stort mysterium är dock att de valde att ha med samt att sätta låten What´s Wrong (någon slags honkytonk-Ringo Starr-jönsig låt), som nummer två - mellan mästerverken River Song och Moonshine, där ska man vara snabb med att trycka på skip-knappen för att inte komma ur stämningen…

/ Markus 

Manic Street Preachers - The Holy Bible (1994) 

1990-talet är ett formativt årtionde för mig på många sätt inte minst musikaliskt. Jag hittade musik som var mer min och inte under så stor påverkan av andra. The Holy bible är en skiva från den eran som jag ofta återvänder till och tycker är inspirerande. Skivan är en ö i Manic street preachers diskografi på flera sätt. Innan den var skivorna stora och pompösa, inspirerade av glam och Guns N’ Roses, och efter pompösa igen men mer polerade. Denna skivan är mer punkig och minimalistisk, inspirerad av band som inspirerat bandet som unga som Pil, Gang of four, Wire, Joy division, men bitvis skiner det tidigare uttrycket igenom. Det är vackert, om än sterilt och kargt. Textmässigt är det svart. Anorexi, självhat, dödsstraff och förintelsen bland andra ämnen som fanns i Richey Edwards huvud några månader innan hans försvinnande. Det är en ofta förbisedd skiva även om den ofta är med på bästa skivorna någonsin i brittisk musikpress. För mig är det en klassiker och jag tycker att skivan förtjänar att lyftas som en sådan. 

/ Tias 

Queen - Queen II (1974)

Jag kunde egentligen ha valt vilket som helst av Queens första fem album, men den här ligger mig närmast hjärtat. Det var några år under min sena barndom då jag nog bara lyssnade på Queen. Minns i alla fall inget annat. Den här skivan är alltså till stora delar episk fantasyrock, vilket säkert gick väl ihop med att spela rollspel och läsa Tolkien. Bandets karaktäristiska spännvidd, infallsrikedom och avsaknad av all rädsla för att vara pretto är redan on full display. Det är musikaliska utsvävningar som bara någon av Freddie Mercurys kaliber kan ro i land, det kryllar av majestätiska körer och Brian May spelar stämmor med sig själv så fort han får chansen. Någonstans har det nog satt spår i min musikaliska fantasi, viljan att det ska vara åtminstone en liten gnutta episkt. 

/Richard 

The Velvet Underground - The Velvet Underground (1969)

Jag såg en intervju med Stephen Malkmus från Pavement, där han sa att The Velvet Underground inte riktigt kom till sin rätt förrän John Cale hade hoppat av och slutat gnissla över allting med sin elviola. Det är förstås idiotiskt sagt men också hundra procent sant. Den här, deras tredje platta, visar i alla fall att Lou Reeds låtskrivande klarade sig hur fint som helst utan de vassa kanterna. För här snackar vi riktigt runda kanter. Den i särklass mysigaste The Velvet Underground-skivan. Många av låtarna är lågmälda, men även på de rockigaste spåren kommer trycket mer från lirandet än från soundet, delvis för att Mo Tucker fortfarande spelar på sitt nedbantade trumset. Det är också en perfekt samling lättlärda låtar som är roliga att sjunga och samtidigt har nog med hantverk i sig för att bredda paletten för en låtskrivarnovis. 

/ Richard 

Cardiacs - Sing To God (1995)

Cardiacs var ett band som alltid var lite lockande men också avskräckande. Jag lånade skivor av dem på Malmö stadsbibliotek i min ungdom, och roades av att jag inte riktigt begrep vad som pågick. Men det var lite för kantigt för att det skulle bli något som jag faktiskt skulle lyssna på, och det skulle dröja tjugo plus år innan jag kom att älska dem. De spelar musik som kanske enklast kan beskrivas som en blandning av frenetisk punk och proggrock, med ett alldeles eget språk i såväl texter som harmonik. De blandar komplexa och maniska cirkuspartier i konstiga taktarter med storslagna singalongs nånstans mellan fotbollsramsa och halleujakör, och får alltihop att funka genom ren och skär vilja. Hålet som fick mig att slutligen ramla ner i det här underlandet var Dirty Boy, en nio minuter lång bergsbestigning till låt, som inleder disk 2 på dubbelalbumet Sing To God. Det är en skiva nästan helt bestående av extraportioner, som man fröjdas och förundras över att den ens existerar, och där man efter trettio lyssningar plötsligt upptäcker att det finns hela jättebra partier som man aldrig ens hört innan. 

/ Richard

Lyssna på All tid i världen här nedan!

Leo leone - Upp till ytan

Herregud vilken röst Leo Hiselius har. Leo leone, som hans artistnamn lyder, gästade bloggen i början av året och är nu aktuell med sitt andra album Upp till ytan. Hans debutalbum kom förra året. Jag tyckte om Toppbrand 2018 mycket och särskilt låten Ljudet av en klocka, men även exempelvis vackra Månljuset med raden ”Vi är kustens längsta stränder.” Texterna kändes där liksom här både diffusa och självutlämnande. Som en dröm man vaknar upp ifrån som känns djupt personlig, samtidigt som man bara minns lite smått vad den egentligen handlade om - men känslan av drömmen sitter kvar. 

Många av låtarna bär på just drömska kläder och både Leos röst och soundet i allmänhet förstärker den känslan. Han får samtidigt varje ton och ord att kännas personlig och avklädd. Jag förstår inte allt han sjunger om eller vad, men det är som att han fångar olika sinnesstämningar i sina låtar. Han skapar som ett dansgolv för alla känslor och ofta blir det en långsam men avslappnad dans. 

Texterna är oerhört välskrivna och skriver Leo en bok någon gång blir jag inte förvånad. Han sjunger bland annat om att han ”känner hela skiten” och att han är på strålande humör, trots att hissen luktar piss. Majregn är som en hyllning till hans barn, som ett slags syskon till titelspåret på senaste albumet från [ingenting]. Det är en låt som gör mig oerhört hörd och Leos sätt att sjunga orden lägger lager på lager av känslor. Det är brokigt och oerhört vackert. Han sjunger ”små ögon är allt jag har” där både sorg och en oändlig värme finns i orden. En tacksamhet som sköljer över sorgen. 

Grönaste ögon är en kännande låt om att försöka gå vidare efter att ha blivit till porslin som kastats in i väggen, där löften blev till lögner. Så blå är en fantastisk ballad som viskas fram som om Leo stod precis intill en. Det är en låt som känns som den står intill en avgrund och är på bristningsgränsen. Det är en sorgsen och sprucken dröm som lindar om Leos röst i låten. Men det är mycket vackert. 

Sista isen svänger ordentligt och Leo skrattar till och med i låten och det är bara att le som lyssnare. Låten tycks handla om drömmar som spruckit, som om för många andra liv gått över dem. Musikaliskt är det en fantastisk bluesdänga oavsett. 

Ängel i taket är fortfarande makalös och blir än finare i det här sällskapet av låtar som verkligen skapar som en slags scener från ett liv, från drömmar, från ögonblick. Vinden är en av de finaste låtarna på albumet, där drömmarna klär sig i 70-talsdoftande färger. Vacker text, vackra musikaliska detaljer och en underbar kör. Det är en låt som jag höjer volymen till nästan omedvetet, men den liksom borrar sig in i hjärnan på ett underbart sätt och de fem minuterna den varar känns alldeles för korta. 

Jag fastnar inte riktigt för avslutande Floden. Om den hade varit längre så hade den säkert kunnat byggas upp till någonting stort, men den hinner aldrig dit riktigt. 

Överlag är detta dock en fantastisk skara scener, öppenhjärtliga känslor från en artist som inte hakar upp sig på algoritmer, utan snarare ger en stor stort del av sig själv och levererar något väldigt mänskligt. Drömmar, minnen, porträtt från ett liv. Det här är låtar som jag kommer bära med mig länge.

Lyssna här nedan!

Svart Tulpan - Mina läsarsånger

Omslag: David Samuelson 

Anders Ericssons Svart Tulpan är tillbaka med singeln Mina läsarsånger, vilken är skriven tillsammans med Mauro Scocco. Mauro bidrar också med ett dödsmetall-riff som Anders själv uttrycker det. 



Svart Tulpan är överallt just nu känns det som (i min bubbla i alla fall). Och det känns ännu mer så när jag lyssnar på Anders låtar. Stämningen han så fint bygger upp präglar allt runtomkring. Minns när jag första gången hörde Som folk är mest. Den grå spårvagnsturen blev något helt annat. Måndagen klädde om och skapade en känsla av att det var lördag och fest. Bra musik fungerar förstås så och jag älskar hur Anders går in i 80-talet, plockar med sig de bästa därifrån och sedan sätter in bit för bit därifrån i sin egen kostym. 

Anders gästade även Sofia Härdig på låten Collision och är med på tre låtar på Kuggurs nysläppta album Interglacial. Lyssna exempelvis på There’s no reason to be afraid därifrån. En fantastisk dansant låt.

Tanken med Mina läsarsånger var delvis att skapa en hårdare och mindre melodiös låt. Allt är förstås relativt, men jag skulle inte säga att låten är särskilt hård på det viset. Det jag kan säga dock är att det är det bästa som Anders släppt under Svart Tulpan hittills. För mig är det en självklar hit där jag märker att hans ”jag ska, jag ska” förvandlar mitt huvud till ett Liseberg där allt bara snurrar runt i vinterkvällen. Jag blir lycklig av att lyssna och för mig är det här en av årets absolut bästa låtar. Det är en sån låt som man vill avsluta året till med ett löfte om att bli bättre sen. Lyssna och njut och ta med er låten ut i fredagsnatten.

Lyssna här nedan!

"Eftersom samtidsmänniskan slutat med ryggdunk så får man ta till AI för bekräftelse"

Foto: Daniela Gullström

Tobias Isaksson och hans Azure Blue har idag släppt en cover på Radioheads klassiker Creep. Jag tycker att det är en fantastisk tolkning som Tobias verkligen lägger ett Azurskt lager på. Flera lager till och med. I början av nästa år släpps EP:n Adolescent Counterpart och Creep är först ut därifrån - och jag påminns verkligen om hur fantastisk Azure Blue är. Idag, i en längre intervju, pratar vi om 90-talet och att känna sig utanför och vem kom egentligen på det där med att jobba nio till fem? Det funkar verkligen inte för alla och både jag och Tobias tycker det är en ganska så usel idé. 

Tobias - hur är läget? 

- Det är bra tack! Hur mår du själv? 

Det är okej, tack. Skönt med helg nu och julen närmar ju sig med stormsteg. Du har tidigare berättat att just julen alltid varit din favorithögtid. Vilken låt är mest jul för dig? 

- Ja, det stämmer. Det är svårt att välja en enda låt men A Christmas Gift For You From Phil Spector är den perfekta julskivan med tidlösa jullåtar, wall of sound-estetik och oantastliga artister som The Ronettes, Darlene Love och The Crystals. Min svenska favorit är Busungarnas Tomten, jag vill ha en riktig jul. 

Din nya EP Adolescent Counterpart består av tolkningar av 90-talsfavoriter. Vad var det som fick dig att vilja återvända till just det årtiondet? 

- Jag blev inbjuden att spela några 90’s britpop-covers på SoHo House i Stockholm för det talades om ”Britpop Summer” i samband med Oasis återförening. Att välja låtar, producera egna versioner och spela dem live blev en riktig nostalgitripp. 

Först ut är Radioheads klassiker Creep. Det är ju en låt som är både älskad och överanvänd. Hur hittade du något nytt i den? 

- Bra fråga. Jag ville inte välja för svåra låtar för vi var tre akter som spelade på ett event för endast medlemmar och inbjudna. Jag frågade till och med Chat GPT om inte Creep var för uttjatad men fick svaret att en tolkning i mitt sound skulle bli en perfekt blandning av nostalgi och förnyelse. Eftersom samtidsmänniskan slutat med ryggdunk så får man ta till AI för bekräftelse! 

Du säger att du ”utmanar indienormativet” genom att välja en så pass självklar låt. Vad betyder det för dig att göra det? 

- Att välja obskyra eller otippade låtar att göra covers på är standard för indietalibaner. Så att ta en låt som är så stor att originalartisten vägrar spela den är så fel att det blir rätt! 

I pressutskicket nämner du känslan av utanförskap. Har du kvar den känslan idag, eller blev det här ett sätt att möta ditt yngre jag? 

- Utanförskap är en känsla. Jag har aldrig varit utstött men man kan känna sig konstig ändå. Allt handlar om konformitet idag. Alla måste vara sams och laga mat ihop i TV. Jag vägrar allt det där men brottas med mig själv för det. Jag är det svarta fåret i min familj och i många sociala sammanhang där alla andra jobbar nio till fem. Det där funkar inte för alla. Vem kom på den usla idén? Den här covern är mitt sätt att erkänna att jag inte är som alla andra. Men det är mitt val. 

Ditt sound har alltid haft något drömskt, varmt och analogt. Hur arbetade du med produktionen den här gången för att få fram rätt känsla? 

- För covers finns regler som säger att vem som helst får tolka vilken låt som helst så länge man inte ändrar låtens struktur och text. Så för att en cover ska ha något syfte tycker jag man bör försöka tillföra så mycket som möjligt av sitt eget ID. Jag valde Creep för jag kände direkt att den passade mitt drömska sound. Sen är själva hantverket en massa jobb med sången, analoga synthar och jag envisas med att köra ljuden genom hårdvara. Om Radiohead skulle råka höra låten vill jag ju inte att de ska tycka den suger. Och det tror jag faktiskt inte. Det är inte alltid det känns så. Oftast stör jag mig på något när jag lyssnar på en egen låt. 

Vad händer i studion när du tolkar någon annans låt? Letar du efter ditt eget uttryck eller försöker du spegla originalets känsla genom ditt filter? 

- Det är inte alla låtar som skulle funka lika bra att tolka. Jag var till exempel varken bekväm med Oasis, Pulp eller The Stone Roses som alla är stora favoriter från den eran. Det kan handla om Liams dialekt, Jarvis sångstil eller The Stone Roses rytmer. Men för de låtar som funkar kör jag bara på så låter det som Azure Blue. 80% av känslan sitter direkt. Sen kommer tvivlet och självföraktet längs vägen så slutfixet blir ofta utdraget. 

Finns det fler 90-talslåtar du spelade under gymnasiet som du varit sugen på att tolka igen? 

- Det händer att jag spelar och sjunger Suedes The Living Dead och en del andra låtar. Men det är en utdragen process att göra låtar så de fyra låtar jag valt att tolka nu säger tillräckligt och sitter ihop fint på en EP. Min amerikanska label Matinée ska trycka CDs och jag älskar alla möjliga fysiska format. Om någon mutar med vinylsläpp kan jag gräva vidare i minneslunden annars blir det lagom så här. 

EP:ns titel är alltså Adolescent Counterpart - känns det som att du på något sätt samarbetar med ditt tonårsjag på den här EP:n? 

- Titeln anspelar på att göra om ungdomens favoriter i en ny tappning. Eftersom jag lyssnat på och spelat låtarna som tonåring så kan man se en koppling. Men det är hemskt att tänka att det tagit så många år för att komma dit jag är idag som producent. Haha. 

Du har gjort musik under flera olika perioder av livet och haft både internationell och nationell uppmärksamhet. Hur känns det att blicka tillbaka på allt nu? 

- Jag har alltid varit produktiv och skrivit nytt även om det blivit några tillfälliga glapp mellan utgåvor. Jag har släppt 10 (snart 11) album sen 2004 plus en hel del samarbeten, remixer och co-writes. Det är svårt att zooma in på någon speciell period så här spontant men om någon öppnar pandoras box så börjar anekdoterna flöda. 

Jag tycker att på The Night of the Stars kändes det som att du nådde en ny toppnivå - hur bygger man vidare därifrån utan att upprepa sig? 

- Tack, det var snällt sagt! Jag ser det som en ständig utveckling även om vissa skivor oundvikligen blir bättre än andra. Jag har ett album med Nite Flights nästan färdigt så egentligen kom Azure Blue tillbaka som en distraktion när det dök upp en spelning och en idé om en EP. Men jag har aldrig gjort ett helt cover-släpp innan så det känns nytt. Jag låter lite som en idrottare nu men det är bara att jobba vidare. 

Om du skulle skicka ett brev till dig själv när du stod och sjöng Creep på gymnasiet - vad skulle du skriva? 

- Du duger. 

När du lyssnar på 90-talsmusik idag, vad slår dig mest? Nostalgin, ljuden eller minnena? 

- Jag har en playlist som heter Popsöndag som jag och min fästmö lyssnat sönder på våra roadtrips så jag har lyssnat en del på 90-tals britpop ett tag. Men jag lyssnar på många olika genrer. 30 år är en lång tid. Det blir mest påtagligt när man ser musikvideos eller gamla bilder och liveklipp. 

Hur hoppas du att någon som var tonåring på 90-talet, och någon som är tonåring idag, ska uppleva din version av Creep? 

- Jag hoppas att 90-talstonåringen tänker ”Aha kan den låta så här” och tycker det är en fräsch uppdatering. Och att den nutida tonåringen blir nyfiken på att lyssna mer på min musik. 

Till sist, hur ser 2026 ut för Azure Blue? 

- Jag släpper den här EP:n och mitt andra studioalbum med Nite Flights. Sen hoppas jag kunna presentera ett nytt soloprojekt jag jobbat med till och från sen 2018.

Lyssna på Creep här nedan!

"I feel more alive than ever"

Den georgisk-amerikanska artisten Alex Sandra, egentligen Aleksandra Marshaniia, är aktuell med EP:n LOWEST. Hon har synts flertalet gånger i bloggen och jag skulle säga att hennes musik har blivit hårdare med tiden, samtidigt som texterna verkligen alltid lyfter något viktigt. De tar ställning och behandlar ämnen som våld, övergrepp och sexism. Hon ger gärna en röst till de som kanske saknar en och har svårt att göra sig hörda. Hennes texter berör som sagt ofta en hård verklighet och hon yttrycker sig med en fantastisk styrka. Jag berörs av hennes uttryck och slår sönder allt det destruktiva och motar bort allt jobbigt mörker när jag lyssnar. Idag pratar jag med Aleksandra om nya EP:n, om det gångna året och att få närma sig det "jaget" hon har strävat efter i hela sitt liv. 

How are you doing at the moment, both personally and creatively? 

- Right now I’m in a really intense but beautiful place. Personally, I’m finally allowing myself to grow into the version of me I’ve been trying to become for years. There’s been a lot of healing, a lot of confronting old trauma, and a lot of rebuilding. Creatively, I feel more alive than ever. I’ve never felt this aligned with my sound, my visuals, my message - everything I’m doing finally feels like me, unapologetically. 

Could you tell us a little bit about your new EP LOWEST and what inspired it's sound and themes? 

- LOWEST is the darkest, most vulnerable body of work I’ve released so far. It comes from the lowest point of my life — surviving trauma, surviving abandonment, and learning how to rebuild when you feel completely stripped of your identity. Sonically it blends metalcore heaviness with emotional depth: cinematic textures, raw vocals, and lyrics that don’t hide behind metaphors. The title track LOWEST came from a real experience of being kidnapped at 17 after being targeted for my mother’s debts. That moment shaped so much of who I became, and this EP is me finally turning that pain into something powerful instead of something that defined me. 

Looking back at the past year, what will you remember the most - both personally and in terms of your musical journey? 

- This year felt like a transformation. Personally, I’ll remember finally letting myself be honest - with my emotions, with my relationships, and with the truth of what I survived. Musically, I’ll never forget finishing my album. The recording sessions were intense and emotional, but also full of joy. I’ve built an incredible team, played shows I used to dream about, grew a community of fans who connect with the heaviness and honesty in my songs, and really stepped into my identity as an artist. This was the year everything started feeling real. 

What are your plans for next year? 

- Next year is going to be huge. I’m releasing my debut full-length album BIOMASS in spring 2026 and rolling out the final singles leading into it. I’m shooting my biggest music video yet, dropping more features and collaborations, expanding my Patreon, and touring - including a big U.S. fall tour and a regional California run in the spring. It’s the year I take everything I’ve been building and push it to the next level.

Lyssna på EP:n här nedan!

STINA - Alla barnen

Omslag: Bim Mehdi / David Andreas

Första gången jag hörde STINA (Lindberg) så satt jag uppe vid Masthuggskyrkan på en av murarna som omger den. Det var vår och en sån där dag när man vet att ingen är mätt på solen, snarare otroligt utsvultna på den. Vips så vaknade hela staden och hela ens jag till liv. Som att solen hittar livets startknappar. Hennes debutsingel Fattat att jag lever klädde hela staden så fint den dagen. Som ett soundtrack för livet och dess återkomst. På något sätt känner man sig fri när solen kommer tillbaka och för mig är Fattat att jag lever en slags hyllning till att få känna sig fri i att få leva det liv man verkligen vill leva - utan att någon drar i en hela tiden. 


Efterföljande Monkeymind var också fantastisk. Låten började stilla men utvecklades till en finfin poplåt. Det är lätt att ens tankesätt blir som ett slags fängelse och man söker hela tiden efter vad som är rätt och vad som är fel - men ibland får man bara försöka stänga och vila från allt som ”ska” och allt som ”måste.” 

Nya singeln heter Alla barnen och det är kanske den mest poppiga singeln hittills. Med det sagt så om musiken låter lättsam så har det funnits ett starkt djup och allvar i alla hennes texter hittills. Hon har ett öga för det mänskliga och för hur viktigt det är att både människor och livet i sig är ombonade på de bästa av sätt. Det handlar både om en jakt på frihet men också att låta hjärnan få vila samt här då att verkligen få bli sedd. Att få betyda något för någon är något som gör hjärnan mer ombonad. Allt blir till ett sökande efter att få må så bra som det bara går. Vad kan tomhet göra med människor och skapa av vår brist på sammanhang? Vad kan vi göra bara för att få tillhöra något, känna att man har ett värde? Det finns också tyvärr människor som går över allas gränser i jakten på kontroll och makt. Det är förstås förkastligt. De som låter det destruktiva krascha någons liv, fullständigt. 

Låten är mycket dansant och Stinas röst dansar till melodin som står i stark kontrast med texten men som alltid är det i de där kontrasterna som den finaste musiken finns. I radio körde hon en akustisk version av låten och det vore spännande med ett sådant släpp också, där viss kraft försvinner men där en annan kraft ökar. Oavsett vad hon beslutar sig för så är hon en fantastisk artist som värmer nu när Göteborg klätt sig i snö, isiga gator och en vind som blåser igenom hela kroppen. En låt att dansa bort den där kylan till samtidigt som man grunnar på de som beter sig destruktivt och låter sitt mörker gå ut över någon annan.

Lyssna här nedan!

Fem album: Glenn Udéhn

Foto: Hannah Håkansson

I mars nästa år släpper Vakentimmar-favoriten Glenn Udéhn sitt album Det kommer att vända. Det har alltid varit mycket prat om Håkan Hellström i samband med att Glenns namn nämnts, men jag tycker att det blir en ganska orättvis jämförelse. Det är klart att det finns likheter, men det är minst lika mycket som skiljer. Jag är glad att få ha varit med från början och fått följa Glenns utveckling och varit en del i allsången till Lilla London brinner på utsålda scener. Jag kan lova er att det kommande albumet är väl värt att vänta på, där vi delvis bjuds på ett mer smutsigt sound. Idag släpps singeln Trasig från botten där Alice B gästar! Intäkter från låten går till den fina organisationen Aldrig ensam som arbetar för bättre psykisk hälsa. För mig är låten ett fint möte mellan Glenn och Alice. En låt om hopplöshet där fågelkvitter och duons röster injicerar hopp efter hopp i det hopplösa. Glenns tveklöst finaste ballad hittills och jag misstänker att den kommer avsluta många konserter med just allsång. Idag gästar Glenn serien "Fem album" och Spotify-länkar, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. 

Hallå där ute! Här följer fem album som har format mig som person och musiker, men kanske framförallt min nya platta som släpps i vår. Jag har alltså inspirerats mycket på mitt nya album av indiepop som är 10-20 år gammal på svenska. Album som kanske klassas som gammelindie nuförtiden, men det är exakt såhär jag alltid har velat och vill låta. 

Florence Valentin - Spring Ricco (2009)

En platta som fick mig att börja konsumera annan musik än Håkan Hellström och Säkert!, där jag var helt fast. Detta var med samma känsla men med texter annat än brustna hjärtan och trasiga själar. Denna skiva ledde mig vidare till Glasvegas, Billy Bragg och allt som Thåström rört vid. En fantastisk skiva textmässigt och reverb-mässigt! Om jag nånsin gör något hälften så bra som detta kan jag dö lycklig. Lyssna en extra sväng på: Vårt hem, vår borg, Du kommer gå långt och Jag är hellre blind än ser mitt liv utan dej. 

Markus Krunegård - Markusevangeliet (2008)

Gitarrer som låter som gitarrer, texter som inte utspelar sig i Göteborg fastän dom känns som att dom utspelar sig i Göteborg. Här fastnade jag efter att min kompis Tobbe visade mig Krunegårds framträdande på Allsång på Skansen med albumets hit Jag är en vampyr. Markus blandar känslor, satir och samhällskritik på ett naturligt och för mig väldigt inspirerande sätt. Lyssna en extra sväng på: Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp, Idioter och Noiserock i Japan. 

Terra - Terrarism (2016)

Göteborgs stolthet just i detta nu och förmodligen fram igenom evigheten. Jag såg Terra på Oceanen där nångång när första plattan släpptes och gick från mina mespoplåtar till tanken att ”såhär önskar jag att jag kunde låta.” Gitarrer som distar och trummor som slamrar. Vi är lika nära punken som poppen som rocken. Otroligt! Här kommer natten är det bästa som Göteborg nånsin spottat ur sig, alla genrer inkluderade. Lyssna en extra sväng på: Svarta lådan, Tack för att du väntar och Här kommer natten. 

Alice B - Alice b (2012)

Alice B har sedan sitt debutalbum varit en ständig röst i mina lurar sen första plattan släpptes däromkring 2012. Gbg Gbg Gbg på svenska, jämförd med Mr. Ullevi och med en röst som slår dom allra flesta i känsla och ton. Alice blev tidigt jämför med Håkan Hellström som en kvinnlig Håkan med låtar som utspelar sig i Göteborg och med ett sound som låter som Göteborg alltid har gjort. Och detta får hon med all rätt en positiv ”påminner om Håkan”-stämpel. Där skiljer vi oss åt, jag och Alice (min musik har istället laddats med ”en sämre version av Håkan Hellström”). Att Alice är med och gästar på singeln som släpps i detta nu är för mig större än stort! In och lyssna direkt! Lyssna en extra sväng på: Vi har ingenstans att ta vägen, I den här staden och Balladen om Brunnsparken. 

Hurula - Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för (2014)

När jag trodde att reverb och låtar som lät som Spring Ricco inte längre skulle dyka upp med svenska texter så kom Hurula in och golvade mig. Jag hade precis gjort klart min första skiva och var superstolt, men slogs direkt av "Fan SÅ vill ju jag att min musik ska låta!”. Det var just albumet Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för som var i lurarna och kanske är jag inte där än, men med mitt nya album ett steg åt det hållet, 15 år för sent. Lyssna en extra sväng på: Sluta deppa mig, Jag ville glömma dig och Skjut mig.

/ Glenn Udéhn

Lyssna på singeln här nedan!