.jpg) |
| Foto: Jonas Karlsson |
Page släppte som bekant albumet Inget motstånd nu i början av oktober. Det är, enligt mig, ett av duons allra bästa album och för mig så växer albumet för varje gång jag lyssnar. Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko träffades utanför ett högstadiedisco när de båda var i tonåren. Bandet som de startade upp ihop har nu funnits i över 45 år. Page är ett band som varit med mig genom livet, från det att min storebror visade dem hemma i Lindsdal för 30 år sedan till att jag nu njuter av deras senaste album varje dag här i Sandarna i Göteborg. Senast jag pratade med Eddie var 2013, vi pratade om att "spela i Göteborg känns som att komma hem". Det är så jag känner med det senaste albumet, det är lite som att komma hem. Idag pratar jag och Eddie om dynamik, om att vara pionjärer, om Kraftwerk utan flertalet originalmedlemmar samt om att sakna nyfikenheten hos dagens musiklyssnare.
Det var över 45 år sen som Page bildades. Hur har din och Marinas dynamik förändrats genom åren - både kreativt och personligt? - Det är nog ingen direkt förändring på det planet. Så som vi jobbar med Page har vi alltid gjort. Marina har alltid varit mitt bollplank och hon har alltid gett feedback och sagt vad hon tycker om låtarna. Dock har det faktum att avståndet mellan oss är långt varit lite tråkigt. Vi saknar båda möjligheten och tillfällena att kunna träffas oftare. Jag tror att det hade kunnat gynna Page och framför allt oss själva socialt om vi hade gjort det. Nu blir det att vi träffas när vi spelar live, de fåtal gångerna vi bestämmer oss för att göra det, och sedan skiljs vi igen.
Hur ser du på att Page ses som pionjärer i svensk poptronica idag?
- Det känns kul att ha varit en del av hela den scenens ”födelse”. Det känns också kul att veta eller anta att man har på något sätt kanske varit förebilder för andra elektroniska pop-akter.
Finns det något ni fortfarande gör på samma sätt som i början?
- I början var ju allting väldigt spartanskt. Speciellt när det kommer till utrustningen vi använde. Det var verkligen lågbudget. Men kanske var det begränsningarna som ökade kreativiteten. Och det är väl en sak som fortfarande gäller, begränsningarna men denna gången medvetna. Jag använder inte så många syntar i mitt musikskapande, det finns liksom ingen anledning. Det blir inte bättre av att man har 5-30 stycken olika synthesizers. Tvärtom tror jag att det är svårare att komma vidare då man först måste bestämma sig för vilken eller vilka syntar man ska använda. Och lägga ner massor av tid på att leta efter det ”rätta ljudet”.
- Jag använder i stort sett bara en synt, min Moog Voyager XL. Sen, som jag brukar säga, tvingar jag den att låta som det sätt jag vill och de på senaste fem plattorna har det fungerat alldeles utmärkt. Jag tror för övrigt att andra skulle kunna gynnas av det arbetssättet. Det blir liksom lite på det sättet som artisterna inom den tidiga postpunk-elektronican gjorde. Exempel på det är band som Human League, OMD, Ultravox, Cabaret Voltaire, Fad Gadget och The Normal. Det är kanske därför det dessa banden gjorde då, låter så coolt än idag.
Faktiskt så har jag ännu mer tänkt i de banorna under arbetet med Inget motstånd och det är något av det bästa jag gjort. Kanske den coolaste Page-plattan någonsin.
I recensionen av senaste albumet skrev jag ”Jag ser titlarna Fakta för alla (2024) samt nya Inget motstånd som att de till viss del hör ihop. Man kanske tycker något annat egentligen men motståndet sker bara inombords, man låter bara allting vara och sällar sig till det som alla andra tycker. Kanske delvis på grund att man ändå känner en maktlöshet någonstans, att man i det lilla inte kan påverka så mycket.” - Är jag rätt ute eller hur ska man tolka titeln ”Inget motstånd”?
- Vad ska jag säga? Det där var en helt korrekt observation och tanke. Jag kunde inte sagt det bättre själv.
Jag tycker att Inget motstånd på många sätt är en återgång till ”gamla” Page och mindre av det Gary Numan-influerade som präglat de senaste albumen. Hur ser du på det? Var det ett medvetet val?
- Det är också helt rätt. Jag tror, men hoppas inte, att jag har lyssnat sönder Gary Numan. Är det så, så är det väldigt sorgligt. Därför blev det ingen Gary Numan, eller Ultravox som influerade mig på det senaste albumet. Det var snarare saker som jag läste än saker som jag lyssnade på. Det senaste året så har jag läst en hel del böcker om tidig elektronisk musik, om tysk Krautrock och liknande.
Det var känslan som jag fick genom att läsa om den tiden och dess experimenterande och dess begränsningar som fick mig själv att vilja skapa musik. Och utan några egentliga musikaliska influenser så blev musiken mer jag själv. Sen har det i och för sig aldrig varit fel, att bli influerad av musik som man gillar. Men visst Inget motstånd är väldigt mycket genuint Page.
Slutligen så har Page egentligen aldrig låtit som något annat och inget annat låter liknande. Det är så det ska vara och har alltid varit.
I en annan intervju refererade du som sagt till Krautrock och engelska elektroniska band som inspiration. Finns det någon samtida artist eller genre du just nu fascineras av?
- När det kommer till Krautrock så har jag förmodligen tagit intryck av det monotona och mekaniska i mycket av den musiken. Kraut är inget som jag tidigare fördjupat mig, så det har varit spännande att upptäcka det, och framför allt läsa om det.
Vilka är dina egna favoriter från albumet?
- Hela plattan är fantastisk tycker jag själv. Men min absoluta favorit är Kan inte tänka på allt. Den och Klarar det ändå. Tätt följt av alla de andra låtarna. Kära du i dess pianoform är också en väldigt vacker sak.
När det kommer till att skriva nya låtar, kommer texterna först eller musiken - eller är det en mer simultan process?
- Jag har faktiskt ändrat mig en del när det kommer till att skriva låtar. Förr så blev det mer bestämt att när det fanns en ledig tid då satte man sig ner och gjorde en låt, nästan tvingade fram den. Oftast blev det hur bra som helst. Men det kunde också vara frustrerande ibland då man bara hade en viss tid på sig och ibland blev det bara pannkaka av det hela och frustrationen deletade man rubbet (vilket man ibland kunde ångra efteråt). Numera är det ett annat tillvägagångssätt som jag använder mig utav.
Jag sätter mig aldrig ner och tvingar fram något nu för tiden. Jag sätter mig inte ens vid syntarna och pillar med ljud. Tvärtom. Jag sätter mig inte alls under en lång tid, tittar inte ens på syntarna. Istället så samlar jag känslor, skriver ner små idéer, tips till mig själv. Något jag hört i någon låt, ett ljud, en effekt. Sen när jag gått en längre tid och bara ”samlat känsla” och inte kan hålla mig längre så släpper jag ut det. Tittar i mina anteckningar, försöker kombinera de idéerna på något sätt.
- Det har varit ett väldigt spännande sätt att jobba på. Och eftersom det går lätt att frammana den där känslan igen så går det ganska snabbt och jag jobbar effektivt.
Dessutom så har jag inte krav på mig själv att göra färdigt just vid det tillfället. Utan ofta får saker vila lite innan jag fortsätter. Jag är så glad över att jag ”uppfunnit” den här modellen. Den har fått mig att fortfarande tycka att det är spännande och kul att göra musik och den har fått mig att inte bli helt trött på elektronisk musik och synthesizers, något som det hela tiden finns en stor risk för.
Att ”utsätta” mig själv för elektronisk musik och syntar på ett väldigt begränsat sätt har fått mig att bibehålla mig intresse för det elektroniska.
Page har alltid haft ett eget sound, utan att passa in i tidens trender. Hur tycker du att ni balanserar mellan att vara trogna ert uttryck och att experimentera?
- Vi har aldrig varit intresserade av att passa in i tidens trender och jag tror att det är en av våra styrkor. Page har visat att vi har stått emot tidens rand och att det vi gör nu till och med är mer relevant och det är väldigt ovanligt.
Med så många år i bagaget - hur reflekterar ni över misslyckanden eller experiment som inte riktigt blev som ni tänkt?
- Misslyckanden... Det vi kanske har misslyckats med är i så fall att vi aldrig riktigt fått chansen att nå ut till en större publik, det är ju något alla artister vill. Jag tycker personligen att vi hade förtjänat det, musiken hade förtjänat det. Tyvärr är det väl mer nu än någonsin så, att nyckeln till framgång i musikbranschen och media är först pengar, sen kontakter, sen en jäkla tur.
Page har upplevt flera decennier av förändringar i musikindustrin. Finns det något du och Marina saknar från tidigare tider, eller något ni uppskattar mer idag?
- Jag saknar nyfikenheten hos musiklyssnarna. Det är alldeles för ofta att det som de tar till sig är det som serveras av allmän media och dess forum. Förr fanns det mycket mer nyfikenhet bland folk. Nu är det inte så mycket att man upptäcker musik, man serveras det istället och det är man fullt nöjd med.
En annan sak som jag saknar är att möjligheterna att möta sin publik och till och med nå ny publik kraftigt har förminskats. De finns få ställen eller arrangörer som presenterar livemusik. Den typen av forum var väldigt mycket mer vanligt förekommande förr.
Så jag vill passa på och tacka de arrangörer och eldsjälar som faktiskt anordnar konserter och arrangemang dessa dagar.
Om ni skulle sätta ihop ett “Page-universum” - en berättelse eller koncept som binder ihop era låtar och album - hur skulle det se ut?
- Livet.
Livet och dess olika faser. Från att vara ung och uppleva första kärleken till att bli vuxen med allt vad det innebär. Från att gå från att vara oskyldigt naiv till att se världen och dess brister.
Page är ett band som följt många lyssnare genom deras liv och alla de faser som livet erbjuder, både positiva och negativa.
Jag har lyssnat extremt mycket på Helt nära, även senaste tiden. Hur ser du på den skivan idag? Jag tycker själv att varje låt där är helt fantastisk.
- Jag ser den som ett misstag! Inte som ett musikaliskt misstag dock, eftersom det är en perfekt pop-platta. Misstaget var att kalla det för Page. Det skulle jag aldrig gjort och jag ångrar det idag.
Men saken var den att plattan var så gott som klar. Vi hade ett nytt skivbolag och jag var taggad. Då bestämde Marina sig för att hoppa av och satsa på Vacuum. Vad jag gjorde var att snabbt hitta ett par nya bandmedlemmar. Det var inget bra beslut, men det var den lösningen jag kom på där då. Vad jag skulle gjort istället vet jag faktiskt inte. Page är en duo och den består av Marina Schiptjenko och Eddie Bengtsson, thats it.
- Man kan inte bara byta ut medlemmar till höger och vänster och fortfarande kalla sig vid bandets namn. Det är en åsikt som jag står väldigt mycket fast vid.
Dock verkar det inte vara något som många artister eller publik verkar bry sig alls om.
Jag kan inte tänka mig Yazoo utan Moyet. Eurythmics utan Lennox bara för att nämna några exempel.
(Eller ett Roxette utan Fredriksson).
Förövrigt kan jag heller inte tänka mig ett Kraftwerk utan Schneider, Bartos och Flur. Ett band är bandet när bandets medlemmar är de som var med då bandet gjorde alla sina fantastiska plattor.
I Kraftwerks fall så är idag Ralf Hutter&Friends Kraftwerk Tribute Band.
Finns det några oanade historier eller ögonblick från era tidiga dagar med monosynthar som ni ännu inte delat offentligt men gärna skulle vilja?
- Det finns det nog. Men jag sparar dom till Pages biografi, som någon säkert snart kommer ta på sig att sammanställa. Eller till TV-dokumentären. Eller till dramatiseringen och biofilmen Page - Ett Ögonblick Av En Evighet.
Vad vill du att nya lyssnare ska ta med sig från Page idag, och vad hoppas du att gamla fans fortfarande känner igen i er musik?
- Det jag hoppas med gamla fans är att de följer med på Pages musikaliska resa genom livet och det tror jag att de gör. Och jag vill att de som bara har hört Dansande Man ska upptäcka Pages nutida musikskatt.
Nya lyssnare vill jag ska följa vår musikaliska resa bakåt i tiden.
Lyssna på Inget motstånd här nedan!
.jpg)
.jpg)
