Patrycja Gajeweska gör musik under namnet Patrycja Wiktoria. Vi hörde från Patrycja senast på EP:n Avtryck som släpptes 2020. Därifrån var bland annat Vinden blås en låt som jag känner träffade mig väldigt rätt på ett personligt plan. Att hitta en slags acceptans över det som varit och att våga möta sina rädslor och landa i sig själv och i den man var. Patrycja skriver med orden tätt intill själen och det märks i hela hennes uttryck. Så även på hennes nya singel Vad var du rädd för? och det är också en slags resa mot försoning och acceptans - med sagolikt vacker musik till just den resan. Jag tror själv mycket i livet bottnar i förståelse och har man förståelse för varför saker skett, varför människor agerade som de gjorde så finns det ofta möjligheter att mötas någonstans. Patrycja har en uttrycksfull röst och jag blir rörd av hennes historia, hennes sätt att berätta dels om saker som gjort ont och också om resan därifrån. Mot något som skingrar mörkret, lyser upp tillvaron. Idag gästar hon bloggen för ett musikminne!
Jag vet inte hur många jag har tipsat om hans skiva Dumskallarnas vind. Den är så oändligt känslosam, men samtidigt så avskalad och nära. Han skriver nästan som vaggvisor för vuxna, men de söver mig inte. Snarare väcker de det som ligger tyst och väntar.
När han spelade på Hus 7 satt jag vid sidan av scenen och bara grät. Inte för att det var nattsvart, utan för att hans musik inte håller tillbaka. Det var en småskalig konsert, men en stor och personlig upplevelse för mig.
Ibland, när jag tänker för mycket på jobbet eller oroar mig för praktiska saker och blir lite bortkopplad, är Dumskallarnas vind en av de skivor som får mig att bli närvarande igen.
/ Patrycja Wiktoria
Lyssna på Patrycjas singel Vad var du rädd för? här nedan.
Jag började jobba hemifrån för ett tag sedan. Jag hade insett att boka tvättid och att boka psykologtid egentligen är samma sak, bara att man ger sig på olika system. Jag hade i höstas insett att just när allt är rörigt i huvudet så försöker jag rätta till andra röror. Har jag damm längst in i hjärnans hörn är det lättare att börja damma av lägenhetens hörn. Centrifugeringen i tvättstugan tar säkerligen 10 minuter, men hjärnans dito upplevs mer obehaglig. Som att man bara vill undvika den. Det är lätt att den inre vårstädningen aldrig blir av, men glatt möter vi upp våra grannar och gör det fint på gården och i trapphuset. Men det finns andra trapphus och ses de inte över når kanske inte ens en brandstege dit när det väl behövs.
Jag började med enklare saker som att tömma soptunnan. Man samlar på sig en del skräp i skallen om dagarna. Att gå igenom och rensa kroppens avlopp full av onödiga sms man skickat mitt i natten, oron över att man sagt för mycket, för lite, gjort bort sig tar en lätt till hjärnans Monopol-runda där det alltid slutar med att man får gå direkt till fängelse utan att passera gå. Då är det lättare att rensa avloppet i duschen, även när den mentala duschens avlopp är än viktigare att ge sig an. Det är lättare att rensa undan hår än jobbiga grejer man sagt eller gjort.
Mitt liv hade aldrig varit mer rörigt än i höstas och när det kändes som att avloppet svämmade över och när alla luckor i mitt huvud stod vidöppna så blev det svårare att hantera luckor som lämnades öppna i köket, damm i hörnen, ett smutsigt bord, odiskade tallrikar. Det gick inte att ha kombinera ett stökigt inre med en lika stökig omgivning. Därför började jag jobba hemifrån och någonstans insåg jag att det är så mycket enklare att ge sig på de mindre sakerna än att göra de livsviktiga renoveringarna på sig själv. Underhållsarbetet. Plötsligt befinner man sig i en kropp där alla rör läcker - bara för att man är så jävla svår att ta tag i.
Stefan Missios kommer i slutet av februari släppa sitt andra soloalbum. 2019 släpptes Och så Gud också och nu är efterföljaren Fæst i verkligheten snart här, en skiva där han blandar det engelska och svenska språket. As I Surrender gästas av Anastasia Grivogianni och är en slags grävskopa som försöker gräva fram stjärnorna ur mörkret. En mystisk och vacker skildring både om att släppa taget men också att våga möta det nya, det som kanske skrämmer till en början. Idag pratar jag med Stefan om nya albumet, om rädsla och om ett nytt kapitel.
Hur är läget Stefan?
- Superbra.
Det har gått över sex år sedan Och så Gud också - varför känns det rätt att släppa nytt material just nu?
- Det har tagit längre tid än vad jag både trodde och önskade. Ibland blir det så i livet. Det har varit på gott och ont. Vissa låtar nådde högre nivåer av att processen tog tid. Vissa gick man vilse i. Oavsett så kände jag att jag inte kunde jobba mer med skivan och då var det dags att släppa ifrån sig den, för att kunna komma vidare och få ny inspiration.
Hur ser du på det albumet idag såhär i efterhand?
- Just nu är jag bara trött på det men jag är rätt säker på att jag kommer att bli kompis med det igen någon gång.
Du sjunger för första gången på engelska. Varför blev det språkbyte nu?
- Den första av de engelska låtarna jag skrev var AaaA. Jag var i en period när det var kul att skriva musik men jag blev ständigt missnöjd med texterna jag skrev. När jag testade att skriva lite på engelska märkte jag att självkritiken blev mindre och då kom jag vidare.
Nu förstår jag att det kommande albumet blandar språken men känner du att du förlorade respektive vann något på att lämna svenskan?
- Jag tycker att jag skriver bättre texter på svenska, men för mig är det viktigare att en text har musikaliska kvaliteter än att poesin står på egna ben. Helst vill man ha båda.
Fæst i verkligheten beskrivs som din mest råa och känslomässigt öppna skiva hittills. Vad i ditt liv har gjort att just dessa teman - tro, längtan och motståndskraft - hamnat i centrum nu?
- För att världen har blivit galen.
Albumet rör sig mellan visa, soul, groove och gospel. Hur har du hittat balansen mellan att följa intuitionen och att hålla fast vid ett tydligt, sammanhållet uttryck?
- Jag tycker inte att detta är en balanserad skiva. Det sammanhållna tror jag kommer av att det är jag och min producent som spelat och producerat hela skivan tillsammans. Oftast med en gemensam vision.
As I Surrender kretsar kring mörker, rädsla och hopp. Är det här teman som speglar din egen situation idag?
- Det blev ju en lång process så jag hann gå igenom många faser. Men vad jag kommer ihåg så var det mörkt när denna låten blev till.
Du säger att rädslan ofta är värre än det vi är rädda för. Vad har du för rädslor du själv brottas med?
- Att jag ska fastna med skägget i brevlådan.
Musikvideon rör sig mellan det pampiga och det skrämmande. Hur växte idén om monstret fram?
- Det är Joan och hans medarbetare på ONG som gjort filmen. Efter att vi fått tillåtelse att använda Stora scen på Göteborgs stadsteater så kom Joan med en färdig idé. Jag älskade den direkt och resultatet blev ännu bättre än vad jag föreställt mig.
Monstret visar sig vara ofarligt och vill bara dansa - vad symboliserar det för dig?
- Jag tycker ju om Carl Jung så jag tolkar det som att mörkret vi alla bär inom oss är lika primalt som dansen. Oavsett om det förtrycks eller nonchaleras så kommer det att ta sig ett uttryck.
Hur var samarbetet med Anastasia Grivogiannis och vad tillför hennes röst till låten?
- Vi samarbetar ihop i olika projekt. Framförallt live. Hon är en av de människorna som inspirerar mig mest just nu.
Du har länge beskrivits som en stark liveartist - hur viktigt är liveformatet för din musik idag?
- Jag lever för det.
Känner du att As I Surrender markerar ett nytt kapitel i ditt artisteri?
- Jag känner att hela skivan gör det.
Vad hoppas du att lyssnaren känner eller förstår efter att ha hört låten och sett videon?
- Att de vill höra mer.
Lyssna på As I Surrender här nedan och kolla in videon så klart! Glöm förstås inte heller att beställa skivan här.
Senast jag skrev om Alva Tång var i samband med releasen av Oslagbart i september. Jag skrev att jag bland annat blivit helt såld på Alvas texter och att jag gärna hade sett en bok av henne i min bokhylla någon dag. Oslagbart var annars en dänga för dansgolvet och en slags förhoppning på vad en relation hade kunnat bli, vad drömmarna hade kunnat leda till om bara allt hade gått som man hade velat. Jag blev förälskad i saxofonen och den fick mig att vilja springa ut i regnet och le med hela kroppen.
Överlag skulle jag säga att Alva står för mycket av det jag vill se mer av i musiken men tyvärr är det mycket av just musiken som sållas bort och det premieras sällan att vara mänsklig och faktiskt stå för någonting. Det enda som egentligen tycks premieras är att klä sig i alla algoritmer och vara nöjd. Det är bara då spegeln (industrin) är nöjd.
Senaste singeln Love & Cobain är ytterligare en låt som borde sätta Alva på alla möjliga topplistor. Dels på grund av den utsökta texten, dels för att hon skildrar relationer på ett så ärligt och rakt sätt så att lyssnaren förstår varenda känsla, även om relationen i detta fallet var en osäker sådan redan från start. Och visst har man varit där många gånger, där man inte förstår någonting av vad som hände, bara att man känner sig helt mosad av allt man har upplevt. Det finns någonting med hur osäkerheten påverkar en och hur otroligt maktlös man känner sig av att varken förstå eller veta någonting. Kanske var de som Romeo och Julia eller Love och Cobain. Hon vill bara få svar och inte stå där och verka dum och att känna det som en knytnäve i magen varje gång man hör hens namn.
Låten i sig är stillsam samtidigt som Alva sjunger med en fantastisk styrka.
Tack för att du släpper in oss i ditt hjärta, Alva. Man märker att musiken och texterna verkligen kommer just därifrån.
Rödljus är ett rivigt rockband från Stockholm. Nyligen släpptes EP:n Jag ser svalor, vilket är bandets debut. EP:n, som innehåller fyra låtar, imponerar på mig på alla plan. Särskilt titellåten, som växlar mellan drömskt vemod och tunga riff, krossar mig på de mest underbara av sätt. Eline Keller har en utmärkt röst och bandet skapar en fantastisk grund för den rösten, samtidigt som texterna är strålande, de blickar både utåt mot samhället samtidigt som de ser inåt och stundtals blir mer personliga. Varken samhället eller livet i sig är särskilt lätta att hantera - men Rödljus är på många sätt både ett läkande och underbart lovande band. Idag gästar bandet serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. Vi får även en fin presentation av bandet!
Vi är Rödljus, ett indie/alt rock band, som bildades sommaren 2024. Vi består av Minna Sandberg Strömqvist på bas, Tom Hogård på gitarr, Albin Blomquist på gitarr och Eline Keller på Sång. Vi har precis släppt vår första EP Jag ser svalor, 10 januari.
Detta album har spelats på vägen till våra rep nästan konstant efter att det släpptes den 28 mars 2025. Vi såg DISET live för första gången av en slump innan de hade börjat släppa musik, och de har blivit en stor markör för vår egen musikaliska utveckling. Jag som skriver alla våra låttexter fascineras även mycket av DISETs stilval och relaterar mycket till Agatons tanke om att man ibland förstår vad en låt handlar om först efter att man skrivit den.
Detta är ännu en stor inspiration för oss som är nya på indie-scenen, och dynamiken i Magnolia är helt fantastisk. Även den har lyssnats på i bilradion. Nektar har verkligen satt ett avtryck för vår generations musik.
Mycket grunge och särskilt The Smashing Pumpkins, har satt en liten prägel på hur jag bygger mitt ljud på gitarren. Den första och enda pedalen jag har är en big muff som användes mycket i just detta album. Jag gillar fylligheten i pedalen och detta har då främst inspirerat mig till riffet i låten Rost.
Ett album som släpptes 2022, kring den tiden jag började intressera mig mer inom musiken. Jag gillar Ghosts stil som ett rockband med aggressiva tunga riff och melodiska refränger, samt att de blandar in teatrik och har specifika teman kring deras album. Och IMPERA var det album som verkligen fastnade för mig.
Ett album från 2006, det året vi föddes, som inspirerat mig som sångerska. Ett album som följt med mig hela livet och fått in mig på jazzmusik och kärleken för musiken. Amy Winehouse kommer alltid vara en stor inspiration för mig!
Amanda Romare är för närvarande aktuell med boken Judas. Det är en bok som skapat en hel del debatt. Själv känner jag att både Judas samt hennes första bok Halva Malmö består av killar som dumpat mig båda är böcker som står för något annat, något ofiltrerat, uppskruvat och vanligt på samma gång. Det är som att se sig själv i spegeln, ta med delar från den spegelbilden och skruva upp allt. Det är mycket som man låter bli att prata om men Amanda pratar om just de grejerna och jag älskar att lyssna på de orden, jag älskar att läsa dem. För mig handlar det mycket om att alla dagar inte är mer än två plus, att inte alltid nå upp till stjärnorna som man kanske blivit lovad i alla år när man läst veckotidning efter veckotidning. Det finns liksom ingen egentligen mall för vad eller hur man ska känna kring någonting och där någonstans finns både Judas och Amandas första bok. Det är mänskligt på riktigt. Idag pratar jag med Amanda om vad hon allra helst vill glömma från 2025 och vad hon gärna tar med sig till året som precis lagt ut dörrmattan till oss.
- Jag sa senast imorse att det jag mest vill glömma från 2025 är en blöt utekväll i somras. Jag, min syster Adina och några vi arbetar med var ute och festade i Stockholm (sup aldrig med skådisar!), för det slutade med att Adina däckade och jag i mitt berusade tillstånd försökte hålla upp hennes hår när hon spydde med fick bara allt över mina händer och kläder istället. Ingen taxi som vi ringde ville plocka upp oss när de såg oss sittande på trottoaren. Och när vi efter flera timmar lyckats ta oss till hotellet klockan 06.00 på morgonen så hade vår bokning gått över till "nästa dag" eftersom vi inte checkat in så jag fick tjata på receptionisten att ändå låta oss sova i rummet medan Adina satt bredvid med med tjack-käken malandes upp och ner.
- 07.30 var jag sedan tvungen att ställa klockan på eftersom jag skulle göra en intervju för SVT Morgonstudio. Jag hade glömt väskan med ombyte i bilen vilket gjorde att jag rullade in i SVT-huset med spya på kläderna och icke-borstade tänder. Jag lyckades med hjälp av ett excellent smink-crew och generösa programledare ta mig igenom intervjun innan jag spydde i soptunnan utanför SVT.
Den kvällen lämnar jag gärna bakom mig.
- Det jag tar med mig är hur överväldigande och fint det var att Tvångstango (en serie som jag är med i på SVT) blev så fint mottagen under sommaren och att Halva Malmö består av killar som dumpat mig fick fina recensioner och nådde så mycket tittare globalt på Netflix och att New York Times utsåg Halva Malmö till en av årets bästa utländska serier är svårt att ta in. Så ett väldigt bra arbetsår! Jag förlovade mig även med min kille och jag ser fram emot 2026 med honom!
- Jag ska även på OS i februari vilket ska bli väldigt roligt. Jag har till och med köpt en ny bil till det - en Mazda Miata!
- Annars när det gäller 2026 så är jag mest rädd just nu. Jag hoppas att mellanårsvalet i USA vinns med majoritet av Demokraterna, jag hoppas att Trump inte tar Nato, att europeiska
spelare bojkottar VM i sommar.
Och att vi i slutet på nästa år ser lite mer optimistiskt på 2027!
Jag tror att man drar med sig allt som varit i hela sitt liv. Kanske i en ryggsäck, en resväska eller som en slags vagn som man hela tiden drar bakom sig. Där har jag med mig när jag lärde mig simma, när jag för första gången cyklade utan att hålla i mig och första gången jag blev kär. Även andra gånger, när det visade sig att man faktiskt behöva hålla i sig i cykelturen genom livet, som när man förlorade en närstående. När man höll någons hand, bad om att hen snart skulle må bättre, och få tillbaka värme och en önskan båda i handen och i öronen; det önskar jag också.
Moonica Macs nya låt Låns handlar mycket om det där. Livet, vad man tar med sig från alla möten och att vi alla egentligen är på genomresa. Jag kan aldrig veta hur länge någon stannar vid min hållplats innan den åker vidare. Själarnas buss slutar liksom aldrig gå och man har ingen koll på tidtabellen. Man får bara hoppas att tiden någon stannar blir så lång som det bara går. Jag hade en vän en gång som gärna ville kramas en gång till efter att man sagt hej då med första kramen. Det var lite som att det är viktigt att passa på, då man inte alls kan ha ett samtal med tiden och be den stanna. Det går liksom aldrig.
2014 dog Moonicas bror tragiskt i cancer, hans fru hittade en lapp som han hade skrivit, texten löd ”Livet är bara till låns, vi är alla på genomresa” och ur den raden och ur kärleken till hennes bror så växte låten fram. ”Har du känt andetag som väntar på sin sista dag”, frågar sig Moonica som hör till de finaste min hjärna klätt sig i på länge. Det handlar mycket om att livet är just kort och att försöka stanna i stunder, som i stunden när man kramar sina barn till exempel. Man vill bara stanna kvar där i kramen. Få finnas i något som varar.
Det blir en bilresa genom sorgen, genom livet, genom tacksamheten. Genom fönsterrutan passerar minnen och man följer tårarna längs fönstret ungefär som man följde regndropparnas väg på fönstret när man var barn. Man håller varandra i handen genom hela resan. Moonica sjunger så vackert samtidigt som sorgen och livet liksom sköljer över den som lyssnar och säkerligen också över henne. Vi hjälper varandra upp igen. På något sätt gör hon vingar av mörkret, broar och möten av sorgen. Jag kan redan nu säga att detta är en av årets absolut bästa låtar. Var så säkra.
