 |
| Foto: Mattias Ek |
Urban Hane, känd från banden Disharmonikerna och POST, är nu här med sitt debutalbum, En variant av himlen. Hans första EP, Långt ifrån nära, kom redan 2019. Det var en lågmäld och vacker skara låtar där jag påmindes om Adolphson & Falk till viss del. Jag tycker att albumet En variant av himlen tillhör det absolut bästa som Urban rört vid. Ljudlandskapen mellan det smygande och något som rör sig i en snabbare takt med mer dansanta steg - medan texterna rör sig i de inre landskapen och söker efter svar. De kanske inte finns någonstans, men det är livsviktigt att åtminstone söka efter dem. Idag pratar jag och Urban om nya albumet och om olika slags prövningar.
Hur är läget Urban? - Jo, men det är bra. Varit ett intensivt år på väldigt många plan, så just nu väldigt glad att skivan äntligen är klar och ute i alla fall.
Du beskriver soloprojektet som ett “eget rum i huvudet” - hur skiljer sig det kreativa rummet från tiden i Disharmonikerna och POST?
- Alltså att vara i band är ju en väldigt speciell form av gruppdynamik, och också en helt annan kreativ process där mycket handlar om att ge respons på och utgå ifrån andras idéer, men också att acceptera att få ibland helt annan respons än den man förväntat sig på ens egna. Vissa saker är lättare i band, inte minst att man slipper spela alla instrument själv, man kan hjälpas åt med promotion och tillsammans svära över alla avslag, men samtidigt är det en ständig balansakt att bli överens i kreativa beslut. Lite som en familj att samma människor man känner sig närmst med också är de som mest effektivt driver en till vansinne. Så även om soloprojektet kräver mer arbete i timmar är det ändå en mer harmonisk tillvaro som helhet, på gott och ont.
Jag tänker på när du startade ditt soloprojekt. Vad var det som gjorde att behovet av att skapa solo blev så akut just då?
- Jag hade egentligen lagt av med musik 2011. POST hade gått i graven året innan när vi bestämde oss för att aldrig ge ut den skiva vi jobbat på i typ 5 år, jag bodde i Stockholm sen en tid, jag fick barn. Hade visserligen köpt en dator för att kunna spela in idéer men den blev liggande i ett skåp. Sen tänkte jag knappt på det i flera år och saknade det inte heller, men sen 2015-2016 hände flera jobbiga saker samtidigt privat med barn, relation, jobb. Vaknade liksom upp en dag och var plötsligt över 40 år och hade primärt ägnat de senaste 6-7 åren åt att göra vad andra förväntade sig, snarare än vad jag ville själv. Det hade gått så långt att jag knappt visste vad det var längre. Musiken blev den livlina jag behövde för att hitta tillbaka till en känsla av att ändå finnas till som egen person, och inte bara vara en snart frånskild, medelålders bankanställd.
Hur påverkar det ditt skapande att all musik produceras hemma i din lägenhet i Årsta?
- Jag älskar verkligen att vara själv hemma, inte bara när det gäller musik. Jag har nog alltid haft ett introvert drag, men tidigare hade livet alltid erbjudit tillräckliga möjligheter till avskildhet och återhämtning, medan jag nu kände ett enormt behov av att få vara själv med tankar, projekt, hobbies etc. Så att köra hemma blev ett viktigt steg i den allmänna personliga frigörelsen, eller återkomsten om man så vill. Att dessutom inte vara i ett band, och med en amatörs budgetbegränsningar, så fanns ju heller inga andra incitament att ha en särskild plats för musik. I början handlade det också om att lära mig ett hantverk jag egentligen inte gått in i tidigare, trots alla år inom musik.
- I POST spelade vi ju också in själva, men jag engagerade mig aldrig i det tekniska, vilket jag idag beklagar eftersom det gav soloprojektet en brantare och längre uppförsbacke men också för att jag i efterhand insett vilket tungt lass de andra drog med den biten utan att jag visade nån större tacksamhet för det. Men tänker också att det i en hemma set-up blir det en lägre tröskel att ta tag i nån ide redan när den passerar, snarare än att lägga den till en mental lista av saker att testa nästa gång man är i replokalen. Det blir mer av en ständigt pågående process snarare än en aktivitet i språng liksom. Men en gång i höstas hade jag en kris utifrån ambitionen att bli klar med albumet innan årsskiftet och då packade jag ner utrustningen och låste in mig ute på landet i två dygn för att spela in piano på vad som sen blev Jag är inte blind. Så det finns ju ibland fördelar med att byta plats, jag får erkänna det. Vem vet, kanske vågar jag göra något med nån annan igen utan att förlora fotfästet.
Du nämner tillvarons “prövningar” - hur mycket av albumet är självbiografiskt?
- Allt i princip. När jag började skriva för länge sen försökte jag anta perspektiv från något slags persona som var en mycket coolare version av mig själv, mer typ ”vad hade en sån som Bowie skrivit?”. Men jag känner med ålder och erfarenhet att jag skriver bäst i det jag själv bottnar i, även om man ibland behöver stå lite på tå. Så alla känslor jag skriver om är självupplevda och i den meningen är det ett självbiografiskt album, däremot är de ansatser till berättelser som texterna utgör för att förmedla de här känslorna inte nödvändigtvis självbiografiska. Men om man känner mig väl så kan man förmodligen säga precis vad och vem flera strofer i låtarna syftar på liksom. Men jag tänker att det är skillnad mellan att känna sig träffad och att känna sig uthängd.
Titeln En variant av himlen antyder något mångtydigt - vad är din version av himlen?
- Med åren och erfarenheten har jag märkt att jag strävar mer och mer efter lugn och sinnesfrid snarare än eufori. Jag försöker också acceptera att det inte är ett sluttillstånd utan något som endast tillfälligtvis passerar och att jag får vara tacksam och ödmjuk när det händer. Det kanske låter cyniskt, som att ge upp de höga förväntningarna på livet man hade som ung, typ att ”man får va glad att man inte är död” men jag ser det inte så. Stillheten är vacker.
.jpg) |
| Foto: Mattias Ek |
Albumet rör sig mellan romantik och cynism - känner du att du själv pendlar mellan de två ytterligheterna?- Jag är en väldigt romantisk person och blir beklämd över alltings ständiga avförtrollning och alla de otroligt starka krafter och tekniska ”hjälpmedel” som driver på den utvecklingen. Så jag kan absolut känna cynism inför våra möjligheter att kämpa emot, även om jag för egen del försöker göra vad jag kan. Tyvärr är jag idealist i många avseenden också, och inte alltid så pragmatisk i mitt engagemang, så det måste stämma ganska precis för att inte glöden ska falna.
Hur jobbar du med balansen mellan det elektroniska och det organiska i ljudbilden?
- Jag har med några få och extremt korta undantag alltid gjort musik med trummaskin i botten, vilket verkar sätta en ofrånkomlig elektronisk prägel på hur musiken uppfattas, alldeles oavsett övrig instrumentering liksom. Så jag behöver inte vara direkt orolig att tappa bort det elektroniska inslaget. Länge fanns också den tolvsträngade gitarren med som en grundbult i allt jag gjorde vilket garanterade ett fotfäste även på den organiska sidan, det fanns också i princip alltid en bas med etc. På senare tid och utifrån perspektivet av ett helt album har jag blivit mer öppen för att ibland skippa tidigare självklara instrument, jag har låtar helt utan gitarr, helt utan bas, tom utan trummaskin, men tänker istället att helheten får stå för den balansen snarare än varje enskild låt för sig.
Du har varit aktiv sedan början av 90-talet - vad har förändrats mest i ditt sätt att skriva musik?
- I Disharmonikerna gick det ofta väldigt fort från ide till färdig låt, men särskilt i början var det väl kanske också en frånvaro av internkontroll och allmänt ungdomligt övermod. Vi hade ju vår första större spelning bokad innan vi hade några låtar alls i princip. Till Nattens profitörer tyckte jag dock vi mognat i allt väsentligt, men i Disharmonikerna har jag aldrig varit musikaliskt drivande, utan mer bidragit till att få ihop låtar genom att programmera trummor, skriva text och tycka till om arrangemanget.
- I POST var det väl ungefär så också, även om jag i några enstaka fall kom med några grundidéer. Som sirener som är med på soloskivan nu är t.ex en sån gammal POST-låt. Så jag skulle säga att den största förändringen har kommit nu med soloprojektet där jag för första gången bär hela det musikaliska ansvaret. Och där har jag märkt att det ofta tar väldigt lång tid för en ide att landa i en lämplig produktionsmässig startpunkt och faktiskt göra något av det, vi pratar åratal här. T.ex. Allt blir bättre, inget blir bra hade jag en demo på där det som sen blev basriffet istället var på synt redan för 10 år sen tex. I band var ju mycket kring låtarna givet redan i bandets sättning och allmänna struktur, medan i soloakten kan alla låtar i princip ta vägen åt vilket håll som helst.
Vad betyder det för dig att fortfarande släppa musik på kassett i en digital tid?
- Jag har själv samlat skivor och kassetter sen tonåren och är fortfarande väldigt förtjust i fysiska format, mystiska feltryck som ändå hann ut i butik innan de drogs tillbaka och sånt, men är lite kluven till vinylens moderna återkomst måste jag säga. För mig har samlandet egentligen aldrig handlat om den ljudmässiga upplevelsen utan om att få hålla i det historiska föremålet. Nu för tiden känns den mer som ett märkligt lyxföremål för de som har råd, jämfört med då det helt enkelt var det medium som fanns för att distribuera musik. Även punkband tryckte vinylsinglar liksom. Något är ju ändå allvarligt fel när Clas Ohlson säljer Ziggy Stardust på vinyl för 349 kronor. Samtidigt förstår jag och delar längtan efter den fysiska manifestationen, men där känner jag att kassetten idag bättre motsvarar vad vinylen var förr. Den är relativt billiga att producera och vem som helst som vill kan i princip köpa den. Dessutom får den plats i fickan eller handväskan om man är på väg ut på stan efteråt.
Hur kändes det att återförenas med Disharmonikerna och vinna Parallell Mello?
- Ja, Gud, smått surrealistisk upplevelse på det hela taget måste man säga. Disharmonikerna gick skilda vägar på en inte särskilt vänskaplig fot, och även om Ken och jag bildade POST därefter gled vi också isär med tiden och hördes knappt alls därefter. När Kristian sen 2018 i vad jag utgår från var nån form av livskris hörde av sig och argumenterade för varför vi till varje pris borde dra ihop bandet igen och ta tag i nya låtidéer han hade så hade vi knappt pratat med varandra på tio år eller så. Det här sammanföll också med mitt eget behov att försöka hitta tillbaka till vem jag än gång varit och se vad som fanns kvar av den personen, och också väldigt fint att ta upp djupa vänskaper som hade kunnat gå i graven bara på grund av barnslig/gubbig stolthet. Dessutom tycker jag själva låten Återkomsten som var den första vi gjorde klart där, och som vi vann PM med, fortfarande håller väldigt hög klass.
Låten Jag är inte blind handlar om destruktiva kompromisser - finns det någon specifik situation som inspirerade den?
- Det finns det absolut. Det är ett personlighetsdrag jag kämpar med att jag tror att saker ska fixa sig med tiden, eller att några små förändringar ska kunna lösa vad som egentligen är fundamentala problem. Det har gjort att jag egentligen i hela mitt vuxna liv stannat för länge i olika sammanhang, i relationer, på jobb jag haft, i band jag spelat med etc.
- Jag är för dålig på att säga ifrån i stunden, vill ofta fundera lite på vad jag egentligen känner, men då ligger saker istället och gror, samtidigt som de snabbt blir för gamla för att ta upp liksom. Sen kommer istället en dag när allt kraschar akut istället. Jag tar då upp vid det laget gamla grejer, jag framstår som långsint, folk blir ledsna att jag burit saker, samtidigt som det i min värld är saker man egentligen inte ska behöva förklara för nån som påstår sig tycka om och respektera en liksom. Men jag börjar lära mig hoppas jag, att min självkänsla skadas mer av vad jag implicit tolererat snarare än vad jag konkret gått igenom liksom.
Tror du att självinsikt alltid leder till befrielse eller kan den ibland göra saker svårare?
- Jag tror att om man gått och burit på något en orimligt lång tid och inget liksom händer med det, det omformas inte utan tankarna kring det ser likadana ut, så bör man nog fråga sig om det kanske är något man ändå missat. I mitt fall tänkte jag länge att jag var nedstämd under en längre tid bara pga saker jag upplevde tillsammans med en person, men det var först när jag började gräva i varför jag tillät det så länge, varför jag inte bara drog liksom som det ändå började hända något med tankarna. Såklart jobbigare först att acceptera det egna ansvaret, men i mitt fall hade jag inte kunnat komma vidare utan den insikten. Och för tydlighetens skull så pratar jag inte om övergrepp eller så, ingen ska nånsin behöva känna sig ansvarig för att de blivit utsatta för såna saker.
Du skriver om hur vi sårar varandra trots goda intentioner - är det något du ser som oundvikligt?
- Det beror väl kanske lite på hur man ser det, allt som är jobbigt är ju inte nödvändigtvis patologiskt liksom. En del ångest är ju helt enkelt existentiell, en del jobbiga känslor kring kärlek likaså, och väsentliga delar av att vara människa. Men jag tror det krävs två väldigt hela personer för att kunna både inleda och avsluta en relation utan att någon går därifrån sårad. Och de flesta av oss är ju långt ifrån hela, men vi är helt okej personer för det. Men det är fint att vi ändå utsätter oss för den risken, där vinner romantiken över cynismen. Hoppet lever liksom.
Hur vill du att lyssnaren ska känna efter att ha hört En variant av himlen?
- Lite mindre ensam, och med fortsatt hopp om livet.
Om du ser tillbaka på hela din resa - från 90-talets new wave till idag - vad har varit den röda tråden i ditt skapande?
- Balansen mellan elektroniskt och organiskt, balansen mellan romantik och cynism, och att jag inte verkar kunna skriva något jag känner är relevant att berätta på något annat språk än svenska.
Lyssna på albumet här nedan!
.jpg)
