Wirre - Ge mig en scen och jag berättar mer

Tänk att det snart har gått fem år sedan Patrik Wirén och hans soloprojekt Wirre släppte debut-EP:n Här börjar det. Tänk att jag fortfarande berörs lika starkt av reflektionerna över minnena från en uppväxt som präglar inledande Två mil norr om stan. Vad hade hänt om man inte bildat ett punkband där för längesen? Hittade man någonsin rätt ord för ens känslor? Gör man det någonsin egentligen? Tänk vad mycket backspeglar man får i sitt huvud ju äldre man blir. Man söker bakåt efter förklaringar. Just Två mil norr om stan är en fantastisk berättelse om att växa upp. Live-versionen som han släppte senare gav låten än mer tyngd, skriken bytte form kan man säga, som när känslor springer från hjärtat till strupen och genast genast genast måste ut. 

Nu är tredje EP:n här, Ge mig en scen och jag berättar mer, och jag skulle säga att raggarbilarna som han nämnde i Två mil norr om stan är närvarande här också, fast i musiken. Både inledande Känslan av att vara på väg samt Stationer andas 50-talsrock. Det passar också bra för mycket av Wirres musik handlar dels om att se tillbaka, men också att vara på väg. Och för att kunna vara på väg så måste man delvis hämta bensinen från där man har varit. Här finns också den utsökta covern på Pierre Isacssons Saknar en tro. Det är en både fin och berörande hyllning som passar väl in bland de andra låtarna. I Känslan av att vara på väg finns en rastlöshet i blodet, känslan av att både göra massa saker och söka nya toppar, bara få känna att någonting rör på sig. Musikaliskt är det verkligen road movie från 50-talet. Kort, enkelt, svängigt, snabbt. Världen rör sig utanför fönstret på bilen. 

Fyrisån bär på något mer vemodigt och samtidigt något som ekar av liv - men också flykten ifrån det. Jag slås av vilken fantastisk textförfattare han är Patrik. Det skrivs om en flytt hemifrån och att ha friheten och musiken - men också om växande sår och att springa genom stan, skaka av sig tankarna. Det är en fantastisk låt och kanske allra allra bäst här, tillsammans med efterföljande Mexitegel. Där sjunger Patrik så lugnt och starkt rader som ”vi skulle kunnat bli nåt så bra tillsammans, du och jag, om vi bara var några helt andra än de vi är.”

Stationer känns som ett möte mellan Henrik Berggren och Patrik när de åker på cruising tillsammans genom Stockholm. Musikaliskt känns även den som en resa, som ett statement om att aldrig riktigt stå still. Allra bäst tycker jag dock det är, som sagt, när allt stannar upp lite. När fokuset ligger på Patriks berättelser. Texterna är genomgående fantastiskt skrivna, vare sig de blickar bakåt eller ser fram emot en bokad resa där målet inte spelar någon roll - bara resan dit. Han har en fantastisk penna, ett starkt band med sig bestående av Olle Dahlstedt, Kapten Grå samt Andreas Lundhäll samt en blick för det som varit och det som komma skall. Tack för att vi får vara med på den resan.

Lyssna här nedan!

MARIKA - Asking for Flowers

Ebba Bergendahl från Stockholm gör musik under namnet MARIKA. Hon har tidigare släppt musik under annat namn men nu är det alltså MARIKA som gäller och idag släpps debut-EP:n Asking for Flowers ut i världen. Tidigare har hon släppt en tolkning av Mio min Mio, en tolkning som får mig att hoppas på ännu fler låtar där hon sjunger på svenska. Jag har lärt mig att något jag verkligen uppskattar i musik är artister som lyckas fånga en närvaro i det de gör, en närhet till känslorna och den kommer ofta fram enklare på personens modersmål, skulle jag säga. Jag skulle dock säga att Ebba på EP:n verkligen lyckas fånga den där närvaron genom sin röst, som bara den är en slags resa genom känslor, genom nostalgi, genom vemod - eller för all del en resa på buss 57 mot Sofia på Södermalm i Stockholm. 

Första stoppet är Lilacs Bloom som är en fin berättelse om att innan mest har kunnat skriva om det smärtsamma i livet, bland annat på grund av en rädsla att kärleken och drömmarna mest ska bli ord, ord som aldrig växer till verklighet. Men friheten i att känna och drömma växer i takt med att man blir äldre och låten blir en fint porträtt av drömmar och kärlek, med ljuva liknelser om att skapa rum, en plats för kärlek och mod. Titelspåret är en finstämd låt om tid och att den kanske inte ger en det man frågat efter. Man kanske frågade efter något blomstrande men får istället något som blomstrar längre fram. Ett nytt liv får växa fram, ett gammalt får stå tillbaka. 

I will go är den största toppen här. Otroligt vacker med en ljuvlig sånginsats av Ebba. Det är verkligen lager på lager av vemod - men också skönhet. Bus 57 to Sofia blir till en speciell låt för mig eftersom det också är just den bussen jag själv tar när jag är i min frus hemkvarter. Jag tycker verkligen om textens berättande stil full av detaljer som får mig att vilja stanna kvar hela resan mot Sofia. 

Outrot I may dream of you fyller sin funktion men visar kanske mest hur starkt omfång Ebbas röst har. Det har den verkligen och hon har byggt upp en otroligt vacker EP, en resa som man gärna hänger med på. Rösten tar en med och stämningen och närjeten hon verkligen fångar får en att vilja stanna kvar flera hållplatser, långt långt efter där man egentligen skulle gått av.

Lyssna här nedan!

OKARO - TURN UP

Foto: Jonathan Sluyter

OKARO är en av mina mest lyssnade artister och det är en riktig blogg-favorit. Jag håller fortfarande hennes EP DREAM GORA (2024) som ett av de bästa släppen de senaste åren. Det är intressant i sammanhanget att allt hon släpper skrivs i versaler men i musiken vägs det stora bort och fokus ligger på det som behövs, inte extra effekter, inte stora känslor för sakens skull, hon fokuserar på det nödvändiga, på det som känns på riktigt. Det är mänsklig värme, inte artificiell. SUMMER är en av de finaste kärlekslåtarna jag vet, sjungen på flera språk är det en låt som möblerar om ens huvud till en varmare plats med öppen planlösning mellan dröm och verklighet. Samtidigt som man vill bjuda upp världen till dans i både ATRE och PG PARTY. 

Förra året släppte hon singeln LIKE THAT och nu följer OKARO upp den med singeln TURN UP. Den förstnämnda var en låt där begär krockade med verkligheten. Ska fantasin dra en djupare in i förälskelsen eller ska förnuftet hålla en tillbaka? Det var som en sensuell dans i sommarnatten med en refräng som verkligen tonsattes av just begär. 

TURN UP handlar också om kärlek och om att känna utan bojor. Känslor ska få kännas fritt, trots risken att bli sårad. Det är dock inga bergsäkra känslor som låten behandlar utan snarare pendlande - utan någon riktig tydlighet. Det är mycket av en sökande låt och samtidigt lika ljuvlig och drömsk som vi är vana vid att höra från artisten. Låten är förhållandevis lågmäld. Hennes uttryck både komplext och självklart på samma gång. Det är en unik artist som vi får ta del av ännu en gång.

Lyssna här nedan!

Fem album: Hagel

Foto: Press

Varje gång jag tar bussen mot centrum så åker jag genom Gråberget. Om jag ska vara ärlig så hade jag nog inte tagit mig upp dit annars då backen är rätt jobbig, i övrigt är det rätt trevligt i den delen av Majorna. Och visst är det ännu trevligare med ett fantastiskt band som döper en låt på sin självbetitlade debut-EP till just Gråberget? Jag grämer mig fortfarande att jag missade när de spelade på Wine Mechanics tillsammans med Beverly Kills. Från folk som var där har jag fått höra att de verkligen tände upp de indieljus som många saknat under en längre tid. Det finns också skatter att hitta utanför EP:n, som den fantastiska debutsingeln Oceanen. Det är skrammelindie, det är lugnare verser med refränger som vrider upp intensiteten och det är helt fantastiskt. Idag gästar de serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. 

Terra - Terrarism (2016)

Albumet som återupplivade indierocken i Sverige, och på många sätt också albumet som inspirerade till att Hagel bildades från första början. Nu känns det gött att få lite upprättelse när Terra äntligen får den uppmärksamheten de förtjänar efter att vi har snackat om dem i tio år med alla vi känner. Det är ett tungt tugg som hela tiden känns framåtlutat och på väg någonstans. Otroliga gitarrer, med melodier som sätter sig direkt. Det är inte bara så att musiken är grym, utan även texterna. Det känns som att vad än Karl Sundström sjunger om är det som att det träffar rätt i hjärta och själ. När vi kör fast med en låt faller vi fortfarande ibland tillbaka på att nöta ett riff eller på ett så kallat ”terra-tugg”. When in doubt, what would Terra do? 

The Strokes - Is This It (2001)

Finns det något coolare än The Strokes under tidigt 2000-tal? För oss, som var rätt unga då, kom det lite som en uppenbarelse även om den kanske nådde oss några år efter att albumet faktiskt släpptes. Man var inte tvungen att lyssna på det som gick på radio, utan man kunde faktiskt välja själv. Här hittar vi oklanderliga bangers som Last Nite och Someday, men också låtar som New York City Cops och Take It Or Leave It, där det känns extra gött när Julian Casablancas röst tillåts spricka lite. Det är skitiga gitarrer, kontrollerat driv och inga onödiga krusiduller, tillsammans med texter som romantiserar någon sorts stökig ungdom och New York-livet med en självsäkerhet och nonchalans som bara någon med rika föräldrar kan komma undan med. 

The Beatles - The White Album (1968)

Världens bästa band visar alla sina bästa sidor. Harrisons While My Guitar Gently Weeps, Lennons Happiness Is A Warm Gun eller varför inte bara svänget i McCartneys Rocky Raccoon. Sen gjorde säkert Ringo något bra med. Ett spretigt men komplett album som går att förälska sig i om och om igen. 

Enemies - We’ve Been Talking (2010)

Garcias val. Ungdomligt, naivt, självsäkert och kompromisslöst, men också musikaliskt moget, tight och välproducerat. Distade gitarrer har aldrig låtit lika somriga som här. Ett sånt där album där alla låtar kan stå för sig själva men också så tydligt hänger ihop sound- och kompositionsmässigt. För den nya lyssnaren är mitt tips att börja med Fierce Pit Bosses. Men albumets höjdpunkt är det lilla lyftet mot slutet av Morse Code som får energin att gå i taket! Den detaljen kommer vi absolut sno och lägga in i någon av våra låtar - jag ska bara övertala resten av bandet först. 

DIIV - Oshin (2012)

En platta som flörtar med den drömmigare sidan av indierocken. Det är synthigare och mer “producerat” än vad vi själva spelar, men den ljudmattan skojar man inte bort! Gitarrer dränkta under lager efter lager av effekter och vocals med så mycket reverb att sången blir mer ett instrument än text och ord. Vi har fortfarande ingen aning om vad de sjunger, men det låter gött! Den självklara favoriten är låten Doused, där det är svårt att inte gunga med i den konstanta basgången som resten av ackompanjemanget får forma sig efter!

/ Hagel

Lyssna på Hagels debut-EP här nedan!

"Det finns inget hopp för mänskligheten"

Foto: Mikey Lennartsson & Martin Sventorp / Ljus: Rickard Persson

The Dahmers nya album, det tredje i ordningen, Creature Feature släpps förstås fredagen den 13 februari. Bandet behandlar både det mörka och mystiska hos människan samt det mörka i samhället. Det är också som en biljett ur det mörka för lyssnaren. En resa ut ur verkligheten, tonsatt av punkig rock. Det är dock svårt att riktigt genrebestämma bandet och på albumet öppnas ljudbilden upp ytterligare - bland annat med hjälp av både blås och flöjt. Allra bäst låter det i härligt melodiösa Underdog samt i riviga Isolation. Det är en både mörk och kärleksfull vandring genom slasher-filmer, utanförskap och sorg - men det är aldrig något man viker av ifrån eller vänder bort blicken ifrån utan det är snarare med kärlek i ögonen man vänder blicken mot det udda, det och de som sällan syns. Idag gästar bandet, via Mikey Lennartsson, bloggen och går igenom det nya albumet, låt för låt. 

Creature Feature

- Introduktion. Sätt dig bekvämt, öppna en öl och låt dig sugas in in i denna hyllning till det fantastiska mediet vi kallar television. Vi uppmärksammar 100-årsjubileumet av denna högkvalitativa uppfinning. 

Nightmare of ’78

- Minns du när du såg Halloween för första gången? Alltså på TV, nu med det utmärkta tillbehöret VHS-spelare! Eller för den delen när du hörde The Ramones, The Misfits och Mora Träsk? En hommage till de tidiga Slasher-rullarna som fick nackhåren att resa sig och fantasin att spela dig ett spratt. 

Creeps from outer space

- Det finns inget hopp för mänskligheten. I hyperkapitalismens och konsumtionshetsens era, och med religionens beklämmande återkomst, är ett yttre hot det enda som kan föra oss samman. Vi snackar ett hot från yttre rymden ackompanjerad av en suggestiv undergångsvers men förlöses av en positivt melodisk refräng! Ack Ack! 

River City skyline. 

- Ofiltrerad rock & roll i ohämmad anda, ett utrymme där förnuftet inte får plats. Inbjuder till avvikande beteenden som en tillgång, där dekadensen blir en helig överlevnadsstrategi. Bromöllas egna Meatloaf ylar så att stämbanden blöder. 

L.O.V.E. 

- Ibland måste man bara öka takten. Ingenting funkar, men vart i ligger egentligen problemet? Du tror att du vill ha kärlek men är det verkligen värt besväret? Kanske inte. 1-2-3-4 mongopunk rakt in i kaklet. 

Underdog

- Bam! Dr Jekyll tar tempen på en medgörlig Buddy Holly alltmedan The Crystals lägger förband. Okej, du har blivit biten av en varulv, men misströsta ej - det kommer bli fett som fan. Du har blivit utvald att föra de utstötta samman, tillsammans under fullmånens sken, en flock i djävulens tjänst. 

El Salama

- John Blixt a.k.a. El Salama var en svenska fakir som under decennier turnerade runt på marknader och folkparker. Trots ett yrkesliv fyllt av slukade svärd nådde han den aktningsvärda åldern av 92 år. 2021 somnade han in och i samma stund pånyttföddes Karl-Oskar Hansson, The Dahmers trummis och konstnärliga unikum, och skrev denna festliga bit. 

In the dark

- Via seans frambringar Christoffer Karlsson sin inre Aleister Crowley. Hoppsan! Henrik Berggren svävar in på samma frekvens! En låt om att finna styrka i utanförskapet, men även gemenskap i mörkret. Vissa lever i villfarelsen att det vore coolt att bli elitidrottare, de vaknar inte sällan upp med extrem mjölksyra och psykisk ohälsa. Roky Erickson led också av psykisk ohälsa men var likväl odiskutabelt cool. En ”outsideranthem” i dess renaste form, redo att tonsätta nästa generations Fucking Åmål. 

Teenage Caveman. 

- Som i en evighetsloop, helg efter helg, samlas de på stadens vattenhål i hopp om att hitta en partner att föra sin patetiska avkomma vidare med, människorna. Det är synd om dem sa Strindberg. Jag vet i fan, vi har oss själva att skylla. Vissa lyckas, ljuger och tar sig för, andra hamnar i rännstenen. Inget dämpar dock misären lika väl som redig boogie woogie rock & roll, tack å lov! Enligt obekräftade uppgifter inspirerad av Larry Clarks film med samma namn. 

Braindead

- Här har vi en riktig punkbanger i sann Randy-anda. Inspirerad av filmen Idiocracy. Behandlar känslan av ilska och maktlöshet i en värld som faller samman. Visst pengar kanske håller dig vid liv ett tag längre din jävel, men när vi förgiftat de sista vattendragen är hoppet ute för oss alla. 

Isolation

- Under det tidiga 2000-talet utspelar sig en mörk men snärtig tragedi på ett gods utanför Alingsås. Politiska ambitioner och maktspel får psykologiska konsekvenser. En man kontemplerar över sina tvivelaktiga handlingar, vad har han egentligen ställt till med? 

The Raven

- Inspirerad av obskyra dikter från förr har Christoffer Karlsson skapat rockpoesi som får dig att vilja hytta med näven samtidigt som tårar grumlar din syn. Förneka aldrig hjärtesorgens positiva källa till inspiration. Klar hitpotential! 

Wake up the dead

- Som avslutning presenteras The Dahmers första renodlade nekroballad! Förvänta dig smäktande stråkar och orkesterpukor och du blir inte besviken. Tänk dig det absolut värsta som kan hända, jo din största kärlek blir sjuk, somnar hastigt in och helt oförberedd sitter du där på kyrkogården och gråter. Fylld av smärta och ånger sitter du där och ältar. Men så en natt när månen blivit full händer det otänkbara…

/ The Dahmers

The Dahmers album Creature Feature är ute nu på fredag 13/2. Lyssna på senaste singeln In the dark här nedan!

Isak Friberg - Dubbel-CD:n

Foto: Noah Beyne 

Isak Friberg är precis som jag från Kalmar. Jag minns när jag stod på Guldfågeln Arena och hörde Röda dagar framför oss för första gången. Det var ett sånt ögonblick då hela Kalmar borde fått gåshud, från Larmtorget till slottet, från slottet till Ölandsbron. Llojds låt borde fått fortsätta vara Kalmar FFs inmarschlåt, men av någon anledning byttes den ut. Isak bildar duon Llojd tillsammans med André Carlsson men nu är det en solokarriär som satts i rullning för honom. 

Hans debutalbum har nyligen släppts ut i världen och jag måste säga att det är vågat att debuterade med en dubbel-skiva, förstås är också titeln Dubbel-CD:n. Vi bjuds på totalt 18 låtar med varierande teman, men där grunden ofta är elektronisk. Att jag kallar det ett vågat släpp beror mycket på att den moderna människan värdesätter enstaka toppar framför något som är samlat. Man värdesätter ofta det snabba, de hastiga kickarna framför något som tillåts växa fram. Albumformatet känns liksom inte gjort för den moderna människans sätt att lyssna på musik. Jag skulle dock inte säga att den där vurmen för snabba kickar och där allt måste rusa fram är något bra och jag tycker att en så stor mängd låtar ger en nyckel till artistens bredd med en gång. Isak är ju långt ifrån en debutant egentligen, så låtarna blir både en samling, en nystart, en debut. Allt på samma gång. 

Våra liv är ju ofta mer spretiga än raka och att följa med Isak längs de 18 spåren blir som en tonsatt och just spretig resa och det känns väldigt mänskligt. Han är fantastisk som textförfattare och jag faller verkligen för rader som “Missade samtal, mental issues, dåligt batteri, dåligt med tid, sabbatsår blev ett sabbatsliv” (ur Tunnelbanejesus). Aj aj aj är en låt om att inte kunna gå hel ur någonting, ett avslut. Det kommer vara en av årets finaste låtar för mig - oavsett vad som släpps längre fram. En akustisk sorg som går att ta på. En kärlek som var fylld av hopp men som aldrig riktigt blev. 

Korta snälla tankar ger mig lite samma känsla och har en av albumets bästa texter och Isak sjunger fantastiskt i en låt vars text är injicerad med mycket eftertänksamhet. En annan av albumets verkliga toppar är Dum och lycklig som är en musikaliskt ljus poplåt som inte går att släppa taget om. Tåg 530 bär en helt annan klädsel men är likaväl också en låt som är omöjlig att släppa med ett drömskt och vackert sound där. Det kan också vara den enda låt jag hört som nämner metropolen Lessebo. De fantastiska körerna på 23:59 är också något jag kommer bära med mig länge. En vacker nattlåt. 

Hanna Järver gästar på Romeo, en låt där jag verkligen uppskattar att artisternas röster är i fokus. De möts på ett väldigt fint sätt och löper längs känslorna i samma takt, i samma rytm även om det inte är en regelbunden duett på det viset. Det är dock Lova & skriv där Nadja Evelina gästar Isak. I texten finns ett hopp som aldrig riktigt släcks om att få ett svar, om att hjärtat som man slår för ska slå tillbaks lika hårt. Det är omöjligt att somna innan man får svar på sms:et man skickat. Hjärnan har gett upp, men hjärtat håller fast vid sin tro. Det är ett drömskt vemod vi möts av och det är ett underbart möte mellan Isak och Nadja. 

En akustisk skildring av Stockholm avslutar albumet på ett väldigt vackert och stilla sätt. Det blir ett värdigt avslut på ett personligt och nära album. Jag skulle säga att det är ett album som växer varje gång jag lyssnar och en stor anledning till det är de personliga texterna och närheten i Isaks uttryck generellt. Det är både en lång och nära skiva som jag kommer bära intill mig under en lång tid. Och Isak, jag tycker att vi möts på Guldfågeln någon gång. Vi har röda dagar framför oss.

Lyssna här nedan!

"Jag glömde att ge Oskar en kram"

Jag var på ett tidigare jobb. Jag satte mig i en soffa och kände att jag snart skulle börja gråta. Jag gick till toaletten längst bort och sköljde ansiktet. Det finns simlektioner som aldrig riktigt tar slut. Det finns alltid nya längder av känslor att ta sig igenom utan att drunkna.Vissa kommentarer som jag fick på jobbet blev som affischerna jag hade i mitt tonårsrum, fast tvärtom. De affischerna klädde på min identitet, dessa klädde av och jag hittade inte mig själv längre. En del människors kommentarer blir som utgrävningar i en människas psyke. De slutar aldrig gräva förrän det mest sårbara hos en annan människa trätt fram. Visst fanns det värmegolv för huvudet även på det jobbet men nästan varje dag dömde jag ut mig själv. Det var som att montera ned möbler inför en flytt men jag monterade ned egenskaper, mig själv. När jag kom hem pratade jag om hur jag kände, samtalen där hemma blev som en mössa som höll tankarna på plats. Jag visste att jag annars skulle känna att min skalle behövde bytas, men det var mina tankar som behövde brytas. Där, när jag satt i soffan för mig själv och alla röster befann sig på avstånd, kände jag att jag aldrig någonsin vill bli en anledning till att någon går till jobbet med ångest. Jag är så glad att jag tog mig därifrån. Resan behövde bara börja inifrån - precis som alla resor behöver. 

Jag har nog alltid känt att jag är ganska konstig och tråkig och allt på jobbet fick mig att känna så än mer. Särskilt i högljudda sammanhang så blir min hjärna till en buss vars chaufför aldrig dyker upp. Allting står plötsligt bara stilla och jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller hur jag ska säga det. Jag vet att min humor på många sätt är mitt turiststråk, min personlighets Avenyn medan min hjärna är en riktig bakgata, nedsläckt med ängslig stämning. Jag är dels en person som inte vill vara för på men som också känner mig själv och vet att jag kommer höra av mig ändå. Jag är också en person som i kommunikation med mig själv ofta säger nej till saker men som i kommunikation med andra ofta säger ja. Det inre tvivlet vill samtidigt vara alla till lags, därför blir ett inre nej till ett yttre ja. Jag tror att min hjärna ofta hade behövt vara som ett obokat hotellrum där den får kläs av, bli till ett spa för invärtes bruk. Få duscha bort alla tankar. Ibland är det som att det enda som kommer in i mitt liv är luft, ibland vill man bara att något eller någon ska blåsa in i ens liv - eller ställa allt till rätta. 

Jag och min fru var på promenad på Hisingen. Hon är det gröna gräset under snön och den som allra mest håller ihop mitt liv. Jag sjöng på Klara & Jags Måste jag dö? med en intensitet, som om jag ville skapa fler vårtecken än att hålla hand med gräset under snön. ”Du sabbar mitt hjärta när du håller på” sjunger jag och tänker på min hjärna. Jag började pratade om en nyfunnen vän som jag alltid vill ska känna att hon kan luta sin cykel mot mitt hus. Ingen behöver sopa rent sitt inre hemma hos oss, ingen ska behöva gå tillbaka till drömmarna efter att de passerat tröskeln till våra liv, tänkte jag. Min fru kysste mig och la en post-it lapp i min jackficka. Hon höll händerna i min ficka resten av promenaden. I slutet av vägen ställde sig båda och rättade till marken under oss, som man gör hemma med hallmattan. Plötsligt, en annan väg, en kyss över ett språk som vi ska bygga på i 18 år, minst. Tänk om språket ligger där inne nu, tänkte jag. 

Vi åkte till Stockholm. Jag sa till en vän att jag verkligen beundrar henne. Hon log. Solen sken men det var så kallt att jag hade kunnat bryta av håret, att träden hade kunnat tappa sina armar. Jag funderade på om jag var en avlastning eller belastning när jag gick iväg över lekparken på ett stort, stort äventyr med hennes barn. Jag fick höra ”Där får vuxna inte gå, Oskar” men jag följde med och fattade den lilla handen som både ville springa mot nästa äventyr, mot nästa rutschkana och samtidigt stanna kvar i tryggheten. Lite senare, efter många timmar av att åka linbana, rutschkana och klättra så sprang min väns andra barn mot mig och sa ”Jag glömde att ge Oskar en kram.” Om min kropp hade varit ett ritblock där och då hade jag varit täckt av målade hjärtan. Det kändes så fint och rörande. 

Jag funderade på om jag gått igenom en slags biljettkontroll för om jag är vuxen eller inte. Jag vet fortfarande inte riktigt svaret och jag känner att det är där jag vill hamna. Där jag inte hela tiden söker efter svar på prov, på undersökningar, på vad min huvudvärk kommer ifrån, på om relationer finns kvar när jobb tar slut, på vems bussar man egentligen sitter på och vilkas man egentligen klivit av (utan att man riktigt känt det), på livet och dess mening. Hur räcker man till? Varför är förståelse den finaste egenskapen? Kanske för att den vågar doppa tårna i någon annans erfarenheter? Hur gör jag för att få behålla ett tjockt och fylligt hår som man? Varför är det så svårt att säga nej när man verkligen inte vill nånting? Varför finns det inget finare än samtal nätterna igenom? Hur kommer jag bli som pappa?  

Det är ändå sena kvällar när jag får höra en kommentar som ”Jag glömde att ge Oskar en kram” som jag inser att simlektionerna tar mig någonstans. Det är just i såna kommentarer som jag känner att livet verkligen bottnar. Några simtag till så har jag hittat fram till mig själv.