Mika Akim - feb 28

Jag skrev om Mika Akim och hennes album Tillsammans i samband med att det släpptes 2022. För mig var det faktiskt det bästa albumet det året. Även debuten Till Kroppen var magisk på många sätt. Lyssna exempelvis på Tre generationer där musiken, rösterna och Mika själv samspelar på ett så otroligt vackert sätt. Jag kan se en hand i musiken, en i alla röster och en hos Mika själv och de fattar verkligen varandra ömt och kärleksfullt. Jag tänker på hemmaskrivna kärleksbrev och ett knarrande golv som breven ligger på. Stormen i form av aviseringar, hat, hot, trakasserier försöker ta sig in men Mika fortsätter skriva ett tackbrev till kroppen, till det den klarar av. Skyddad av en tro på det fina, det verkliga och det magiska i just det verkliga. Det är en känsla som präglar alla Mikas album skulle jag säga. Det är väldigt genuint, experimentellt, ibland impulsivt och med hela tiden en otrolig närvaro. Man sitter där i rummet med henne, i stormen och hör fönstret nästan knäckas av allt där utanför - men ingenting av det jobbiga når en. 

Hon är också en otroligt skicklig musiker som kommunicerar mycket med ljudbilder - och de landskap som kan skapas av dem och förändras i takt med musiken. Sommarsången från Tillsammans är en låt som jag spelar varje dag. Det är fint att bära med sig ett så fantastiskt tonsatt mästerverk - som skydd, som hjälp, som tröst, som längtan. Visst finns det något sant med textraden om att ingen vill tillbaka till vardagen förutom pensionären? Vi som inte nått dit vill ha friheten istället. 

Senaste albumet feb 28 spelades in under en dag på en gammal bandmaskin. Jag tycker verkligen om känslan som hela albumet skapar hos mig. Jag tänker på en av mina favoritfilmer Jess + Moss som handlar om två sysslingar som vi får följa under en sommar. De klär ut sig, berättar historier, skjuter med fyrverkerier och lyssnar på gamla skivor och kassettband. Mikas musik lever för mig i den miljön, i de där berättelserna, i de stjärnklara nätterna som historier berättas och raketer exploderar så nära stjärnorna att de skräms. Det är musik från en själ som levt och andats länge och det är inte på något sätt musik som man kanske förstår allting av med en gång, men man och den växer tillsammans. Allting berättar något, vare sig det är texten, ljudbilden eller produktionen. Det är så mycket känslor som delar plats med bruset och knastret. Allting följs åt. 

Det är ett förhållandevis kort album och det man märker av att albumet är inspelat under en och samma dag är att allting följer samma ström - en drömsk, gammeldags, magisk. Morgonstråle är otroligt vacker under den dryga minut den pågår, Pending andas av intensitet, Leka är som tonsatt av springande och längtande ben - om det vore möjligt vilket det på något sätt är i Mikas värld. She Said som växlar mellan engelska och svenska är allra vackrast, med en avslutande önskan om närhet. Den närheten finns med över hela albumet - som samtidigt är ett rop efter just den och efter en slags ärlig värld - en värld som vi kan lita på och skydda. Det är ett vackert rop och ett lika vackert album.

Lyssna här nedan!

Dönerbanken, Göteborg

Dönerbanken slog upp vid Centralstationen i Göteborg i december förra året. Vägg i vägg med Hotel Eggers. Jag som älskar att testa nya ställen tog förstås med min fru dit. Det märks att stället är populärt men personalen upplevs inte stressade. Detta känns mer som ett varmt ställe som räcker ut en hand och jag tycker personalen utstrålar värme främst av allt. Priserna är humana, dryckesutbudet bra och feferonis får man i en liten skål på bordet, tillsammans med välbehövliga servetter som alltid är trevligt att ha nära till hands. Särskilt för mig som dräller så mycket att jag och mina kläder behöver tvättas i 90 grader efter varje måltid. 

Vi beställer båda en döner med bröd (120 kronor) med stark sås. Vi får in maten efter drygt fem minuter och det ser både aptitligt och väldigt trevligt ut. Snyggt upplägg och man märker att de inte slarvar med något - varken detaljer eller råvaror. Köttet är av kalv och väldigt smakrikt, salladen med mycket rödkål är krispig, den starka såsen är inte jättestark, men ger ändå en angenäm hetta och pidebrödet med sesam är otroligt gott. Tunt och fluffigt på samma gång och varje tugga där allting möts blir som en VM-kvartsfinal i smaker. Tänk er Sverige - Rumänien under VM 1994. Ljuvligt med lager på lager av spänning. 

Då mat ofta är kopplat till någon slags social ångest för mig så äter jag rätten främst med bestick. Jag skulle säga att det går bra att äta med händer men ett tips är att börja med bestick och fortsätta med händer efter en stund, då risken är att bordet får för mycket innehåll på sig annars - och det är ju trots allt inte bordet som betalt för maten. 

Portionerna är stora och jag blev rejält mätt. Jag skulle säga att allt i rätten kommunicerar med varandra och har ett ljuvligt samspel men att det är brödet och framförallt köttet som gör det till en magisk rätt för ett bra pris. Såsen går att tweaka något - hade gärna sett att den var ännu starkare. Nästa gång ska jag kanske testa vitlök och stark sås blandat. Jag tror att just det blir ett väldigt trevligt möte. 

Överlag är detta verkligen ett härligt nytt ställe. Vi har tidigare testat Berlin Döner i Linné som väl är den restaurangen som jag skulle säga liknar denna mest i Göteborg. Berlin Döner är också väldigt trevligt. Liknade storlek på portionerna, bra råvaror och varm och hängiven personal. Jag skulle säga att såsen är något bättre där men att allt det andra är bättre på Dönerbanken. Ett besök rekommenderas varmt!

Mitt piano - Ett jäkla liv

Mitt pianos nya singel Ett jäkla liv är en singel som frågar och som gör det på ett vettigt och fint sätt. Frågorna är förpackade i en fantastisk låt, inbäddad i en melankolisk och stillsam miljö. Singeln är hämtad från hennes kommande EP som bär samma namn. Det är svårt att hitta en skön soffa och ett avslappnat ljus bland alla filter och fasader och singeln frågar sig hur man hittar hem i allt det där - och hur räcker man ens till när ens egna liv har blåmärken men många andras tycks präglas av ständiga fester som alla dyker upp på, middagar som alla längtar till och med hår som ser ut att vara nyduschat trots dålig sömn mot en obekväm kudde. 

Någonstans handlar det väl om att försöka (åh gud vad det är svårt!) strunta i fasaderna och inse att även en ”två plus-helg” är minst lika fin. Det räcker att livet är ”helt okej” och ibland bara knallar på. Det är ingen tävling som någon ska försöka vinna. Vissa dagar går allt som det ska, andra handlar mest om att härda ut. Det krävs en del omvägar för att inse det, men det känns förmodligen mer avslappnat när man kommit fram dit. 

Alexandra Ramnewall, namnet bakom Mitt piano, sjunger väldigt fint och får in underbara detaljer i texten. Det känns levande och pulserande, som att drömmen om något verkligt skiner igenom. Brinner igenom. 

Första singeln från EP:n, Inte utan dig, kändes också levande, men var samtidigt mer dansant. Här är det dansanta utbytt mot eftertanke. Jag gillade första singeln också och visslar då och då på melodin, som verkligen hade en visslande känsla. Det var smittsamt och fantastiskt. 

Jag lyssnade mycket på Mitt piano när hon släppte debutskivan Allt ljus på mig. Låt det ta tid var en av mina mest lyssnade låtar under de första åren i Göteborg. Jag är så glad att kunna välkomna henne tillbaka. Jag kommer lyssna på hennes kommande EP om och om igen. Det är jag helt säker på. Hon sätter ord på det komplexa i att vara människa samtidigt som hon gör det både eftertänksamt och dansant.

Lyssna här nedan!

"Äh Oskar, den gamla trasan"

Jag satt med en artist och pratade i nästan två timmar på Fyrens Ölkafé i Göteborg. De flesta intervjuerna jag har gjort görs via mail och själva mötet sker ofta via PR-firmor. Mötet med artisten finns inte särskilt ofta. Förut såg jag ofta ett möte i den skrivna texten men jag ser mer av avståndet i den nuförtiden. Det var som en fin resa till det verkliga. Jag skriver ofta om det där, jag har flera utkast om just den resan. Men många mentala resor blir aldrig tryckta. Många saker kan stanna vid ”det vore fint någon gång”, ”vi borde ses” och borde är ett ord som sällan leder till tryck, bara utkast efter utkast som stannar i ett hörn. Man vet innerst inne vad som kommer bli av och vad som aldrig kommer bli av. Borde är ett ord som åldras dåligt. Det är många stunder som blir som en restaurang som legat intill en i hela sitt liv och ändå går man aldrig dit. Plötsligt när man sitter där så tänker man ”Åh varför har vi aldrig gått hit? Det är ju jättemysigt”. Tänk vad många stunder som man hade känt så med. Tänk vad många ögonblick man så lätt missar. Ibland kanske för att man är rädd för att göra bort sig. Jag frågade aldrig, men jag gjorde aldrig bort mig. Ingen sa ja men inte heller nej, ingen skrattade bort någonting eller tittade bort, så jag gjorde aldrig bort mig. 

Jag har till viss del ett lopp i huvudet av olika tankar som springer fram, ofta i någon slags negativ spiraltrappa, tankar som ”okej, varför ville hon inte sitta bredvid mig på bussen? Luktar jag illa? Varför frågade han det, berodde det på att jag sagt något konstigt? Varför sa min kollega att jag blivit tjock som en gris? Borde jag banta?” Det är lätt att tänka att man har huvudrollen i allt negativt och att man är blott en statist i det positiva. Det är sällan så egentligen men man har någon slags envis dörrvakt som hindrar en från att ta positiva saker rätt. Det är så enkelt att svara ”Äh, den gamla trasan” när man får en komplimang för något man har på sig till exempel. Så känner jag ofta med mig själv också, när jag ser mig själv i spegeln ”Äh Oskar, den gamla trasan” men jag längtar efter stunder när jag slutar värdera mig på det sättet. Jag är inget föremål som ska visas upp i Antikrundan även om det kan kännas så. Som att man gått från krogrundor till antikrundor. Ett sätt att växa upp liksom. 

Någonstans när jag satt där på Fyrens så tänkte jag att vad skönt det vore om livet plötsligt behövde stanna upp fullständigt. Kanske stå där vid ett övergångsställe där är omöjligt att gå över på flera timmar. Ibland vore det skönt att inte gå vidare någonstans, bara stanna där man är. Jag tror själv att jag har många flyktbeteenden och det att scrolla är ett av dem. Naturligtvis är det roligt att kolla på olika reels men det är svårt att inte säga att jag hellre skulle vilja bjuda hem folk på middag än att skicka reels som ett sätt att visa att jag tänker på personen. Ge en kram på riktigt eller dela på en flaska vin istället för att dela en bild på en flaska vin. 

Jag minns en kväll när jag och min fru åkte till Cithos Bar i Olofstorp. Det var en kväll som fick mig att känna att det jag egentligen hela tiden söker är mental närhet och stunder när man verkligen matchar med någons energi. Det finns både stunder, platser, möten och städer som genuint frågar en hur man mår. Och man kan svara precis som man känner. 

Jag får en känsla ibland att varje nytt ögonblick ska övertrumfa det tidigare, det finns så få stunder med stoppskyltar och övergångsställen, fler med löpband och upp-pumpade muskler. Jag vill slänga in mobilen i tvättkorgen allt oftare när jag är hemma - som ett sätt att rengöra huvudet. Eller glömma den på toaletten hela natten. Jag satte på aviseringar på Instagram ett tag och blev så glad när jag såg att folk hade skrivit när jag vaknade på morgonen, men det var förstås kontakten som gjorde mig lycklig. Jag mår dock som allra bäst när jag sätter den kontakten på en verklig vägg istället för på en digital sådan. Ibland vill jag bara riva den senare helt. Det går inte riktigt att hantera det - inte för mig i alla fall. 

Jag lyssnar på Myra Granbergs senaste låt Kramar du mig hårdare. Det är också en låt som tar mig till den verklighet som jag vill vara i. Där två armar runt mig brottar ned mörkret och gör hjärnan lugn och stilla, som en varm dusch av stillhet och värme. Låten frågar genuint hur människor egentligen mår och kastar folk från soffan in i något att tro på. Jag blir glad när jag lyssnar och jag, som också tänkt att jag är gjord av fel material, vet precis hur det känns. Låten övergår till Luntgatan Girls Tråkig. Ytterligare en låt att känna sig hemma i. Den skapade ett dansgolv i mitt huvud när den kom för många år sedan - och där Myras låt kramar om mig får Luntgatan Girls mitt självförtroende att stiga för ingen ska säga jag är tråkig. Det är jag ta mig fan inte. Det har varit en pepplåt för mig i många år och kommer nog att fortsätta vara det, för någon som ibland känner sig just tråkig för att jag kände mig roligare förr, för att jag ibland faktiskt kan säga nej vilket jag inte gjorde förr om åren. 

Jag tänker på när jag och min familj satt på trappan till min morbrors hus i Kåremo. Mörkret hade nästan tuggat klart och det fanns bara ett par enstaka matbitar av ljus kvar. Vi satt och pratade och ingenting kapade samtalen, ingenting kapade förståelsen eller stillheten i samtalet. De stunderna var sådana som kramade mig hårdare som ung och jag vill ha de stunderna igen, inte med namnen på mina vänner med en grön prick bredvid, utan med deras närhet intill. Det är i tystnad och stillhet som långa tankar kan mötas och få oss att faktiskt begripa oss själva och vad vi egentligen håller på med. Utan reklamavbrott, utan något som skriker att vi måste vidare. Få vara uttråkade tillsammans och vara med och bygga en längtan igen - för om vi ska vara ärliga - hur mycket tillåts vi längta i dagens samhälle? 

Vi kan sitta där på trappan och prata om allt vi gjorde som barn, vad vi ska äta till middag imorgon, om alla gånger vi gjort bort oss, om alla möten vi haft där vi rusat vidare fast vi egentligen mest hade velat stanna upp och krama någon väldigt hårt. Och få en lika stor kram tillbaka.

Lyssna på Myra Granbergs låt Kramar du mig hårdare samt Tråkig av Luntgatan Girls här nedan!

Rebecca Tilles - Here in NYC

Svensk-amerikanska artisten Rebecca Tilles hörde jag första gången på samlingen This Is All The Snow You Get, Vol. 3 där hon bidrog med låten Clownen i spegeln. En fantastisk text med de inledande raderna ”du var här och hämtade dina saker. Jag slängde ihop en pasta med soltorkade tomater - men du åkte innan middagen var klar”. En ljuvlig resa in i vardagen. 

Rebecca debuterade redan 2021 med albumet Oh Sister. När jag lyssnar på det idag så tycker jag att det är ett mycket fint album där Rebecca mestadels sjunger på engelska. I andra spåret, 88, vilket är Rebeccas födelseår, sjunger hon på svenska i en fin berättande text som tar med lyssnaren på olika minnen. I övrigt bestod albumet av vacker americana i ett handslag med folkpop. Det märks att hon är nära både svenskan och engelskan och hon lyckas göra både språken personliga och djupa. 


Förra året släppte hon, tillsammans med Daniel Hollow, en fin cover på Imperiets klassiker I hennes sovrum. En akustisk tolkning som blev som allra finast när Rebecca och Daniels röster går ihop i slutet. Just där blev den till ett av de finaste musikaliska mötena förra året. 

I år är Rebecca aktuell med albumet Fifty Fifty som släpps i april. Först ut i år var Semestersången och senaste singeln Here in NYC är blott en dag gammal. Semestersången bjöd på en fantastisk text och en minst lika närvarande och fin sånginsats från Rebecca. Låtens vener var fyllda av vemodigt blod men också av skönhet färgad av livet och relationers kontraster. 

Senaste singeln Here in NYC är formad av ett mjukt landskap och en resa mellan svensk landsbygd och pulserade storstad. För mig tycks det också handla om att hitta sig själv, att utforska möjligheter och ta med ens känslor och sinnen på äventyr. Att skiljas åt, växa upp, att plötsligt vara ensam men samtidigt aldrig ha känt sig lika fri. Dagarna som man skiljdes ifrån och dagarna som man verkligen formades av. Det är en trygg blick bakåt och Rebeccas röst känns just trygg och säker när hon blickar åt sina tre hem, det i Sverige, det i USA och det inuti henne. Alla har de format henne och hon gör fantastiskt fin musik av de rötterna.

Lyssna här nedan!

Kajsa Åkeflo - Är du också mänsklig?

Kajsa Åkeflo debuterade 2019 med singeln Slow walking. En avslappnad singel musikaliskt men också med en eftertänksam text om att inte alltid vara så avslappnad. Åtminstone inte i huvudet där gärna massa olika tankar bosätter sig. Samtidigt med en fin metafor om att vara som våren. Att inte ha blommat än men att det är på gång. En ännu mer hoppfull låt var efterföljande Håll ut med en uppmaning om att faktiskt hålla i sig, stå och håll ut, det kommer bli bättre snart. Uppmaningen bars fram av ett fint och även här avslappnat landskap, ett möte mellan soul och jazz. Kajsa har fortsatt att växla mellan svenska och engelska även om det de senaste åren främst blivit låtar på svenska. 

EP:n Inuti släpptes 2023 och efterföljande Vi kommer aldrig funka året därpå. Han sa från den förstnämnda berörde mig djupt, om en vän till Kajsa som gick bort alldeles för tidigt. Hon sjunger om ögon som aldrig blev av med livslusten och när hon sjunger de orden så får min själ gåshud. En nära och väldigt vacker låt. Från efterföljaren har jag lyssnat mycket på inledande Du blev vattnad där jag älskar slutet som blir så stort och känslosamt. En tung låt om en som får vatten medan den andra blir uttorkad i en relation. Även avslutande Säger hon ifrån? berörde mig djupt om ett ex som hittat en ny men något hotfullt tycks prägla den relationen, något destruktivt. Får allas röster komma fram? Lyssnas de på eller stängs de ute? Så tolkar jag åtminstone låten som kändes mörk och nedtonad, präglad av både sorg och ilska. 

Förra året släppte Kajsa tre singlar. Jag gillade verkligen Gud om du finns. En låt om att försöka hitta hopp och hålla fast vid det vackra och fina när mycket av livet känns hopplöst och på botten av ån, i botten av papperskorgen. Och om Gud faktiskt finns, kan man få lite styrka? Kan man injiceras med lite hopp som tonar bort allt mörker? Även Sommarregn har jag spelat ofta. Vackert och avskalat med en fantastisk sånginsats av Kajsa. En låt om att komma närmare det som är ens riktiga jag. Jag fastnade inte på samma sätt för Jag vet som var sista singeln ut men även där sjöng Kajsa både innerligt och starkt. Nu i januari släppte Kajsa singeln Så förlåt. En fin låt som jag kände igen mig i mycket. En låt som vågade be om hjälp, en låt som såg dig när du mådde skit, som skingrade molnen i huvudet. Man är ju sällan starkare på egen hand även om man kanske får för sig det ibland och det är aldrig fel att be om hjälp och man blir så tacksam för de som inte bara tittar mot en utan också faktiskt verkligen ser en. 

Nya singeln heter Är du också mänsklig? Och den lyfter just att det är okej att vara mänsklig. Man behöver inte vara perfekt och ha känslor som alltid passar in i alla slags mallar. Ibland är det mycket som skaver och ibland känns allting enkelt. Ibland målas allt i svart och det är svårt att hitta vägen ut därifrån. Oavsett var man är är det mänskligt att vara där. Det är en fantastisk låt som både inspirerar och är smittsamt melodiös. Det är en låt som bär en och som pumpar en med luft och antänder de ljus i ens huvud som håller på att slockna. Det är en låt som bryr sig och som värderar omtanke och att få känna att alla känslor är okej. Men man tar sig upp, jag bär dig om det behövs. Det är väldigt väldigt fint.

Lyssna här nedan!

Fågelle - Bränn min jord

Foto: Lars Bylund 

Jag hyllade som bekant Fågelles förra album Den svenska vreden och jag skrev i recensionen ”Livet är ofta obegripligt, stort, svårt, vackert och hemskt på samma gång. Fågelle gör stor musik om just det.” Och hon gör ju det, Klara Andersson och hennes Fågelle. 

Hon är nu tillbaka med albumet Bränn min jord. Det är ett album som jag närmat mig långsamt. Klaras musik ska man verkligen inte skynda sig igenom - och det är inte bara musik. Det är en upplevelse, en resa och en brygga mellan olika världar, mellan olika känslor. Och allra främst är det ett möte - ett möte med det lokala, hennes uppväxt och hennes rötter och hon har skakat hand med dessa tre och låtit dem färga av sig på albumet och vara en del av det. 

Om det föregående albumet handlade mycket om att inte känna sig hemma är det här mer som en biljett hem, en biljett till att skapa ett nytt liv. Det gamla bränns sakta ned. Det här är mer av ett kärleksbrev till Hallands inland, ett kärleksbrev till det som format henne som människa och som musiker. Vissa av ljuden och rösterna på skivan blir som fångade minnen, där håven är hennes toner. Medan håven är hennes toner är hennes röst som en kamera som visar upp bilder för lyssnaren och sällan kan en musiker skapa så färggranna och detaljerade bilder som just Klara med sin röst. Naturligtvis finns det även saker som skaver i hennes kärleksbrev och det som format en kan också begränsa en på andra sätt. 

Jag exempelvis formades verkligen i Kalmar, min trygghet växte sig stark där medan jag begränsades på andra sätt, då jag stack ut på ett sätt som är ofta är svårt att sticka ut på i mindre städer. Men jag hittade ingredienser jag ville ha till livet där och också sådant jag ville göra mig av med. Det är sällan något som tar en helt rak linje och för att förstå vad som format en behöver man ofta få en distans till just den punkten, just den människan, just den platsen. Många gånger i livet måste man på något sätt riva ned sig själv, bygga om och bränna den mark man en gång stått på. Det finns andra sätt att andas, andra sätt att leva - och de andetagen kommer ur askan. Det handlar inte bara om att återvända till rötterna utan kanske också återupptäcka dem, se på dem med nya ögon - formade av ett annat liv i storstäder.

Klaras musik är så tydligt formad av hur livet verkligen är, inte hur det förväntas vara utan hur det är, utan omskrivningar. Därför blir det ofta dubbel och kontrastrik musik, en väg som inte vet om den ska svänga till höger eller vänster. Livet är en skräckfilm och en vacker stund i naturen samtidigt. Det pendlar mellan skrik och viskningar, både musikaliskt och till viss del känslomässigt. Stundtals blir musiken som pusselbitar som tillsammans formar ett nytt liv. Till en början kanske man inte riktigt förstår pusslet, men det tar tid att förstå sig på livet och Klaras musik belönar den som verkligen verkligen lyssnar och inte genast börjar jaga efter snabba belöningar. Då har man kommit fel. Här är det så mycket som händer hela tiden, små detaljer som är grunden till något större. Plötsliga vändningar och infall, naturens samspel med människan. 

Lyssna exempelvis på intensiteten som präglar titelspåret. Det är en kram som ömsom är mjuk, ömsom krossar en. Alla mina namn, där Lars Tryggve Bylund gästar med sin röst, är som ett sakralt möte som hela tiden skiftar stämning. Åtminstone låter det så. Känns så. Det är en magisk låt. Lars tröstesång är något för kort, men känns samtidigt som ett viktigt spår på albumet, något som bryter av och lindar in en i något mjukt innan resan fortsätter. Inledande Riv mig är ett av albumets finaste ögonblick, en duett mellan ett piano och Klaras röst - samtidigt som låten klär sig i en industriell klänning en bit in. Intense om något. Innan malen hittat in är också som en snabb promenad genom ett industriområde rent musikalsikt. Allt bara känns så starkt. 

Texterna är som vanligt magiska, svårtydda men samtidigt lätta att längta tillbaka till. Allt rymmer så många lager och jag älskar när ord får hjärnan att kämpa, intressera sig, brottas. Detta är utan tvekan en av årets finaste resor. En av årets finaste upplevelser.

Lyssna här nedan!