Andreas Chadien - Att ta hämnd på sig själv

Foto: Andreas Dahl 

Andreas Chadien har figurerat flera gånger i bloggen, bland annat genom hans nu insomnade band Lilla Bäcken samt som soloartist. Jag skrev om hans album Blott ett är ditt när det släpptes vintern 2023. Hyllningen till Hanna Chawki i Sköna förlorare (För Hanna Chawki) lyssnar jag ofta på. Det blir som en tonsatt minnesstund om en människa som slogs mot det gråa. Andreas färglade hennes gärning på ett otroligt fint sätt i nyinspelningen av en gammal Lilla Bäcken-låt. Senaste singeln, Välkommen hem, släppte Andreas i början på november. Låten är hämtad från albumet Låtar och visor från den globala byn där han samarbetar med Göteborgs Alternativa Orkester. På Välkommen hem delar han mikrofonen med Jenny Carlsson och det blev verkligen till en fin och stillsam duett. 

Andreas är också poet och det märks verkligen i hans texter och hur han får språket att verkligen gå, andas, leva. Nu är han aktuell med diktsamlingen, den andra i ordningen, Att ta hämnd på sig själv (82 sidor, Poesiwerken Publishing) - en bok som tillägnas Anders Göthberg, Broder Daniels gitarrist som tragiskt avslutade sitt liv 2008. 

Dels handlar boken om att växa upp men också att visa en annan bild av Anders samt att förstås våga möta det som hänt och dess svarta blick. Anders framstår genom texten som beslutsam, orädd och som någon som jagade både livet och kärleken. På väg mot en vidöppen värld. Framförallt lyser verkligen omtanken och vänskapen genom alla ord. Jag blir rörd när jag ligger ned i soffan och läser och behöver stanna upp då och då. Om musiken och det trubbiga som förenade de båda. Det är inget rosenskimrande liv som beskrivs - långt ifrån men fokus ligger både på det svåra samt det som förenade. Nick Cave & the bad seeds, hur flykten ofta gjordes tillsammans - bort från det jobbiga, bort från skinnbulorna. ”Musik är bara musik är allting”, skriver Andreas och någonstans där finns elden. Han återkommer ofta till elden, den som var framför dem. Men den fanns förstås även inuti. Det var kanske just musiken som tände den första gången. 

Allt är skrivet på rim men nästan sömlöst och här finns inga utfyllnader eller nödrim. Boken är uppdelad i olika kapitel, där det första baseras på raderna ”jag minns en gång för längesen” och det är det tydliga uppväxt-kapitlet, det som sätter en bild. Här finns kanske inga svar på varför det gick som det gick, men det är en förbannat fin skildring av livet och om vänskap. En vänskap som inte alltid var så lätt, men som verkligen lämnade spår för livet - och det är väldigt lätt att hitta en vän i Andreas språk.

Kolla upp boken på bland annat Adlibris och Bokus. 

Tänk att känna att ens kropp alltid skulle innebära åtminstone ett omprov

Det var en sån dag då mitt liv kändes som om Iors självkänsla hade haft sex med Kalle Ankas otur. Jag hade i alla fall sagt nej till två jobb under året vilket var olikt mig. Många gånger i mitt liv har det suttit hundratals människor i den biosalong som är mitt bröst och hållit upp skyltar med tydliga ”nej” på sig och ändå har jag sagt ja. Det är som att jag har tänkt att jag blir skuldsatt för varje nej jag säger. Ett skuldberg av ord, räkningar av nekanden. Det är så onödigt att göra sig själv till en väg där bil efter bil kan göra över en. Och varför kasta sin vilja och sina svar åt helt olika håll? Hur sann är man mot andra och mot sig själv då? Man hamnar i rättegång med sig själv och döms till år av ältande. Man vill ha dagar som onanerar istället för att bara försöka prestera - annars slutar man bara som en degklump utan mjöl, utan möjligheter att försvinna från köksbänken på annat sätt än att hamna i soporna. Ibland är det som att jag har försökt fly från allt som är jobbigt. I en stulen bil i för hög hastighet. Ibland är det som att jag har lämnat huden kvar medan resten av mig har tagit med sig passet för en resa någon helt annanstans. 

Under uppväxten var förstås spegeln en spypåse. Nuförtiden är den väl en spypåse med dimmer. I rätt ljus fungerar det mesta. Än idag minns jag hur jobbigt det var att gå till skolsköterskan och särskilt när jag var tvungen att klä av mig nästan helt och stå där i bara kalsonger. Jag ville mest fly. Där fanns bara jämförelser, ångest och ord som kastades runt i min mage. De var så vassa och hårda att de hade kunnat skära sig ut.  Kanske tänkte jag att bli vuxen skulle innebära att släppa massa saker. Att slippa ha koll på att håret ligger rätt och att ens ansikte inte ser ut som en testskärm när man vaknar men jag minns att jag var fåfäng redan som väldigt liten och att jag ville dölja det som såg fel ut redan på lågstadiet. Vi hade en duschmössa på oss i lågstadiet när vi duschade men det var inte just huvudet jag kände att jag behövde dölja. En del av det var kopplat till vikt och känslan av att inte se ut som alla andra vilket så klart ingen gör men det var inget som var särskilt självklart i omklädningsrummet. Jag försökte byta om till människa men det gick liksom aldrig. Kvar stod jag, invirad i en handduk av dåligt självförtroende, och visste inte vem eller vad jag var för något. Det enda jag ville var att passa in och känna mig trygg. I sammanhanget och i mig själv. 

Ofta är det kommentarer som sitter kvar i ens biosalong och vips när jag befinner mig i en osäker situation är det som att jag visas upp där på stora duken och kommentar efter kommentar kastas runt om i salongen. Jag växte upp med osäkerheten. Jag hade med den när jag stod vid tavlan och hade redovisning för klassen. Jag hade med den när jag red på Yasmine, min kusins häst, och slängdes av. Det var förstås inget prov i hur jag såg ut. Men ofta kunde det kännas så, bara att provsalarna flyttade runt. Ibland var den i omklädningsrummet, på gymnastiken och ibland hos skolsköterskan, ibland när jag var med vänner och så när jag blev kär för första gången. Hela tiden så tänkte jag att min kropp skulle behöva flera omprov. Tänk att känna att ens kropp alltid skulle innebära åtminstone ett omprov.  

Ändå minns jag stunder när jag stod där framme vid tavlan och började skoja istället eller göra Brolins målgest från VM 1994. Plötsligt hade jag en annan dräkt att ta till, en annan roll. De som såg på skrattade och applåderade. Det gäller bara att lära sig att bära med sig det bra. Lägga det i en ryggsäck som man alltid har med sig. Nu när jag är över 40 så har jag blivit lite mer bekväm i mitt utseende, inte så att jag skulle swipea höger på mig själv på Tinder direkt, men samtidigt har jag haft lyckan att få injicera så mycket kärlek i mig. Det har hjälpt mycket. 

I ett samtal jag hade för ett par veckor sen så konstaterade jag att det bästa är att bara säga som det är och det ligger mycket i det. Man ska inte tro på allt man tänker men åtminstone min hjärna är alltid i full gång. Det är som att hela Aftonbladets redaktion sitter där i skallen hela tiden och hittar scoop efter scoop. Det är inte så konstigt att jag alltid är så trött. 

Vi sitter vid Saltholmen, invirade i varsin handduk. Denna gången är inte handduken gjord av dåligt självförtroende, även om den bär på en och annan tråd därifrån. Vågorna ser hungriga ut. Hoppas de kan skölja över oss och ta med tankarna ut till havet. Vi lyssnar på Ana Diaz och jag håller om dig med tre armar, mina och tystnadens. Den som bara lyssnar och tar in. Hon sjunger om att pussa någon i pannan och jag tänker att jag vill ge dig en där och en till mig själv och intala mig själv att jag också är bra någonstans. Och vi vet ju mer än väl hur det är att leva så man nästan brinner upp. Det är som vi alltid levt med elden strax intill oss. Plötsligt hittade vi en eldstad att tända tillsammans. Jag tittar in mot mig själv och ut mot dig. Det är en brokig insikt och en lycklig utsikt. Du ritar en glad gubbe på min mage med en penna. Jag önskar att det var med din tunga. Jag är ganska trasig, tänker jag, och jag kommer nog alltid bära med mig något osäkert, något som intalar mig att jag inte borde vara just här utan gå och gömma mig. Men känslan är ändå att jag är på en buss därifrån, snarare än att jag precis kommit dit. Jag kysser dig och Ana sjunger ”för att jag vill det ska jag alltid älska dig.” och jag skriver det på två lappar. Jag lägger en i min ficka och en i din.

Restaurangtips: Göteborg

Foto: Tant Anton i stan 

Idag tänkte jag tipsa er om olika restauranger runt om i Göteborg som verkligen fångat mitt hjärta, ofta genom att låta en avslappnad stämning möta fantastiska smaker. Häng med!

Tant Anton i stan 

Adress: Linnégatan 52 

På Tant Anton i stan är det smårätter som gäller. Priserna på smårätterna varierar mellan 152 - 192 kronor och jag skulle säga att man åtminstone behöver äta två för att bli mätt. Storleken på portionerna skulle jag säga varierar mellan smårätt till att snudda vid mellanrätter i enstaka fall. Den gudomliga Kaaragekycklingen där kycklingen verkligen är krispig och där den badar i ett hav av smaker är en rätt som är något större. Tonfisktartaren är något mindre, men minst lika ljuvlig. Jag tycker att Tant Anton i stan är en restaurang som genomsyras av lekfullhet, både i namnet och i menyn. Man är fantastiska på att hitta smaker och den avslappnade stämningen bidrar till att man får en fin kväll där. 

Café Havanna  

Adress: Viktor Rydbergsgatan 73 

En annan favorit för mig hittar vi på gränsen mellan Johanneberg och Krokslätt. Det är en avslappnad cocktailbar som är förhållandevis liten. Jag skulle rekommendera många besök när våren och sommaren anländer, då uteserveringen gör stället lite större. När jag har varit där har jag både druckit öl och drinkar och ätit deras smakrika och välfyllda mackor. På många sätt känns det som att man aldrig känner sig som hemma på något annat ställe än just här. Det är mycket på grund av stämningen som man känner så fort man kliver in samt den genomtrevlige personalen. Mackorna ligger på runt 150 kronor och de byggde ett välsmakande spa i magen. Så kändes det och vill man ha ett mer personligt och nästan hemtrevligt ställe i Göteborg så är Café Havanna platsen dit du måste bege dig. 

Hjördis  

Adress: Järntorget 6 

På Hjördis känner man sig också som hemma. Resturangen tog över efter Cigarren som låg på Järntorget i flera hundra år kändes det som. Själv föredrar jag klart Hjördis. Man känner sig verkligen sedd av personalen och restaurangen har både mindre, lite större samt ett antal huvudrätter där rårakan ikläder sig huvudrollen här. Själv har jag ätit Skogsrakan (189 kronor) flera gånger och det är verkligen smak av när underbar svampskog formar sig till en maträtt. Örtstekta kantareller tar västerbottenostkrämen i hand och de har verkligen äktenskapstycke. Det är ett fantastiskt ställe som lyfter en i övrigt ganska tråkig plats i mitt tycke. I övrigt är Järntorget Burger King-förpackningar som blåser iväg i snålblåsten. Hjördis ger en något annat att tänka på. Det är en restaurang och ett vardagsrum där man kan ha det jävligt gutt - allt i ett. 

BARNET

Adress: Karl Johansgatan 103

BARNET är restaurangen där man i princip får uppleva sin barndom igen. Maten är generellt köttfärssås med spaghetti och man kan exempelvis dela på maten med flera och så får man den i kastruller på bordet, som gjorda för att man ska ta maten själv. Som efterrätt finns bland annat Chips med dipp. Det blir som att sitta i soffan och titta på TV fast man inte alls är hemma. Men det känns verkligen så. BARNET är ett lekfullt ställe där personalen känns personlig och mycket trevlig. De serverar också sin egna öl och man njuter av både lekfullheten, av stämningen och att man verkligen känner sig hemma på BARNET: Stället har också en opretentiös ådra som förstås lätt går in i det pretentiösa men man balanserar hela tiden på rätt sida gränsen.  

Lilla tavernan  

Adress: Olivedalsgatan 17 

Detta är Göteborgs bästa grekiska restaurang i mitt tycke, i hård konkurrens med Panos Panos Tavern i Vasa/Landala. Lilla tavernan vinner dock mycket på att det ofta är ett lugn som man bjuds på när man kommer in i den mysiga lokalen. Priserna är också förhållandevis bra. Mezerätterna ligger på mellan 69-145 kronor men det finns också lite större ”mellanrätter” där de steka squashplättarna verkligen var en fröjd för min mage. Allt, åtminstone nästan, gifter sig med vitlök. Huvudrätterna ligger på ca. 200 - 300 kronor och själv äter jag ofta kött när jag är där. Det smakar alltid lika gott och jag får ofta känslan av att sitta på en liten restaurang i Grekland och äta grillat kött. Personalen är trevlig utan att vara för på och man känner sig både sedd och nöjd när man lämnar restaurangen. 

Robb  

Adress: Mariagatan 16 

Här ligger fokus på Napolitansk pizza och vin. Ett annat fokus är ”sharing is caring” och vill man dela på utsökta pizzor med en vän eller partner så är Robb en perfekt plats för det. Ännu bättre är det på sommaren då deras uteservering verkligen är outstanding. Inne är det förhållandevis litet och jag råder dig att boka bord en hel del stunder i förväg. Här är det ofta fullbokat men jag förstår varför. Deras svamppizza (205 kronor) är magisk och ofta har de en lika fantastisk gästpizza. Det enda jobbiga är när den byts ut mot någon annan. I alla fall är det jobbigt om man precis hittat en ny favorit! Vinlistan är väl tilltagen och jag skulle säga att pizzorna är bland de allra bästa i stan om man vill ha Napolitansk sådan. Det är verkligen pizza för själen. 

Am Thuc Viet  

Adress: Södra vägen 11 

Vid Heden hittar vi detta lilla hak med vietnamesisk mat. Första gången jag var där så blev jag förälskad och den förälskelsen har fortfarande inte lagt sig. Jag tipsar ofta andra om att gå dit och förhoppningsvis så följer de mina råd. Portionerna är både välsmakande och stora och personalen mycket vänlig. Jag rekommenderar att man bokar bord här då sittplatserna är förhållandevis få. Själv äter jag ofta en wokad ryggbiff här som badar i vitlökssmaker och tillsammans med ris och picklade grönsaker. Allt känns oerhört genomtänkt och jag njuter verkligen. Vill man ha en lugn kväll ute så är denna restaurangen verkligen ett bra val. Det är sällan särskilt hög ljudnivå där. 

HAMU  

Adress: Nordhemsgatan 28 

Det HAMU förlorar på om man ser till lokalen vinner de verkligen på med sina rätter. Lokalens mysfaktor är verkligen nära på noll men då HAMU ligger i Briggen Food Court så blir det ändå väldigt trevligt när det är som ett stort torg av restauranger. HAMU är dock den bästa av de som är lokaliserade på platsen. Jag rekommenderar verkligen alla köttätare att testa deras tacos med skivad marinerad entrecote. Den picklade rödlöken, köttet, parmesanen och den starka såsen man får till är verkligen en fyrklöver av smaker och vill man äta riktigt goda tacos (vilket man förstås vill) så är HAMU verkligen mitt förstaval. Sydamerikansk mat möter mellanöstern-smaker och jag har aldrig lämnat HAMU besviken. Ibland leder faktiskt Nordhemsgatan rakt in i himlen. 

Pizzeria Monaco 

Adress: Friggagatan 25A 

Jag älskar ju smaker från Balkan. Att dricka en Cockta och äta Pljeskavica (140 kronor) här är en dröm. Lokalen är inte särskilt mysig men stämningen är det verkligen. Det är ytterligare ett ställe där man känner sig välkomnad och där servicen och stämningen går hand i hand mot något inbjudande och trevligt. Cevapin smakar verkligen hemgjord och man serveras rikligt med tillbehör. Hela stället är som en resa till Slovenien och jag bokar gärna en resa dit igen och igen. Man kan även köpa ”vanlig” pizza här men stället rekommenderas främst för Balkanrätterna. 

Restaurang Krakow 

Adress: Karl Gustavsgatan 28B 

Denna restaurang ligger i Vasastan och är en mysig polsk kvarterskrog. Maten upplevs väldigt autentisk och lokalen är suverän och hanterar ljudnivån på ett bra sätt. Smakerna är rika och portionerna stora. Jag skulle säga att det är en perfekt plats att upptäcka polsk mat på i Göteborg. För mig var första kvällen där en smakresa utan dess like och jag ville bara fortsätta testa allting. Pirogerna (180 kronor) var oerhört trevliga, särskilt den med vitost och potatis och Gulaschsoppan den bästa i Göteborg. Brödet gifte sig perfekt till soppan och det var så gott att doppa brödet i soppan och få in ännu mer smaker. Personalen upplevs som väldigt trevlig utan att vara för mycket. Sociala och trevliga på de bästa av sätt. Man känner sig lite förälskad i världen och framför allt då kanske Polen när man sitter en sen kväll här.

"Akta dig för alla rödljus, Oskar"

Vi är på Stora Dyrön. Jag ser personer hämta sina släktingar med sina flakmoppar. Jag blir berörd av det när jag ser två syskon sitta och hålla varandra i handen samtidigt som de susar fram längs vägarna. Längst fram och sånt där påminner mig om när jag var barn och åkte motorcykel. Jag höll i mig samtidigt som världen runt omkring mig rusade fram. Eller när jag satt på hölasset när min morfar körde traktor. Jag har lätt för att romantisera såna saker, men hade jag kunnat ge bilder till mina framtida barn på ögonblick som format mig så hade en varit på mig på en motorcykel som tio-åring och en på ett hölass som sju-åring. 

Ytterligare en på när jag som liten lärde mig att cykla utan att hålla i händerna på styret. Det var i Kåremo utanför Kalmar. Jag minns än idag hur imponerade mina släktingar var. Idag känner jag att jag behöver ha ett styre i fler situationer än vad jag behövde då. Jag vet inte vad som hänt. Jag kanske behöver lära mig cykla genom livet igen. Akta dig för rödljusen, Oskar, sa någon. Jag visste inte då att så mycket i livet skulle vara riktiga rödljus. Att människor skulle kunna vara som bilar som kör över en vid övergångsställena. Gång på gång. 

Jag var osäker redan som barn och när jag flyttade till Stockholm som nittonåring. Det enda som gjorde mig säker var mitt långa svarta hår och Morrisseys texter eller att få sjunga Kent med mina vänner där. Jag minns att jag sa till någon, som jag kallade för Fröken jazz på den tiden, att jag önskar att jag hade skrivit Kents låt Elever. Den låten sa verkligen allt. Jag ville veta allt om Vintergatan och platserna där som vi aldrig får se. Några år senare läste jag Jeanette Wintersons roman Vintergatan går genom magen och det gav mig en ny bild, en ny resa där jag ville kyssa längs varje stopp. En mening som jag och mina vänner i Stockholm ville leva efter var ”Håll tungan rätt i mun, gärna någon annans.” Det var ett sätt att försöka tända eld på dansen som visade att livet faktiskt hade börjat. Var inte feg, döden har sitt kikarsikte inställt på dig förr eller senare ändå. Det är ytterligare en bild när jag och fyra vänner sprang ifrån mörkret och värmde oss med samma vante som vi skickade runt. Alla mådde jättedåligt men vi fann varandra i små små stunder. 

Jag kan känna igen mig i det där, tjugo år senare, när jag och en kollega boxades med samma tankar. Vem vet om man hade legat kvar om man haft någon annan som hänt exakt samma där i ringen? Jag tänker ofta på filmen Stand by me när jag tänker på vänskap. Hur vänskap var när man var tolv och hur den aldrig riktigt blev densamma efter det. Men jag tror att känslan kan återkomma och att det mesta bara handlar om förståelse. Finns det förståelse för hur man tänker och hur man känner så monteras en oerhört viktig ljusning upp längs ens hjärna. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. 

Just vänskap är något som alltid har drivit mig framåt. Samtidigt som jag alltid vill vara lika mycket som den andra. Jag vill verkligen inte jaga någon som så uppenbart inte vill ses. Har den sagt nej till att ses i ett halvår så måste jag lägga min energi någon annanstans. Annars blir det någon konstig press som man verkligen inte vill kasta på någon. Det är lite som att ses på vagnen efter tio år och så säger den andra ”det vore kul att ses snart” men det är ingen idé att fastna i sånt där. Vill man ses så gör man det och vill man inte det så gör man det bara inte. Det är ingen idé att sminka en ovilja, en olust, ett nej. Det handlar förstås sällan om brist på intresse egentligen. Jag är till exempel jättelångsamt med att svara människor som skriver långt. Det handlar bara om brist på ork och att jag hellre vill prata över en öl, ett glas vin, ett parti Fia med knuff. Men verkligheten knuffas lätt bort av annat och det gör mig ledsen. 

Jag tänker ofta på Dennis. Han var min närmaste vän när jag var liten. Han dog samma sommar som Sverige vann Brons i VM. Samma år som min fru föddes och samma år som min farfar dog. Han som gav mig mitt mellannamn. Jag fick höra att han hade dött samtidigt som jag löste en matteläxa. Då förstod jag att matteläxor inte betyder särskilt mycket. Åtminstone inte i stunder som den. Att leka tjuv och polis med Dennis är ytterligare en sån bild som format mig. Det finns inga bilder på oss förutom i skolkatalogerna. Men det finns hundratals i mitt huvud. Kanske ännu fler. Det var som ett åskoväder i huvudet när han dog och någonstans bär jag det ständigt inom mig. Symptomatiskt så har han blivit som ett paraply för mycket av hjärnans regn. Jag bär mycket av hans vänlighet med mig, hans värme. Tänk att det har gått över trettio år sen dess. 

När min fru kommer hem från jobbet om kvällarna håller jag om henne extra hårt. Jag vet att jag som barn gick runt och höll min mammas byxor hela dagarna. Vissa saker förändras aldrig riktigt. Allt handlar bara om att känna trygghet. Det eviga sökandet. Och någonstans har jag den på flera foton. Ett visar vänner, ett mitt jobb, ett annat min fru och sättet hon håller om mig med sitt ben. Jag har har aldrig blivit omhållen av ett ben innan, men jag värms upp när det stormar utanför. Hennes nakna hud mot min öppna hand.

Elis Monteverde Burrau - Numret till mitt rum

Labeln Årsta Skivakademi fortsätter att imponera med sina släpp. Senast ut är Elis Monteverde Burraus singel Numret till mitt rum. Elis är även poet och författare och jag känner stundtals när jag läser hans ord att jag skulle vilja bosätta mig i dem. Det är verkligen ord där allt blir så synligt. Världens ådror framträder extra tydligt i Elis ord och även i hans sätt att uttrycka dem. Allt blir bara väldigt nära. Jag kan ta på blodet, på viljan, på frustrationen - på varenda känsla som uttrycks i texten. Som i debutsingeln, en tonsatt dikt skriven av hans pappa, När min son fick cancer. Det är svårt att komma så nära det mänskliga i musiken. Det är lätt att bara rygga undan och tycka det är jobbigt - men det är otroligt avklätt och jävligt berörande. 

I covern på John Cale och Lou Reeds Style it takes (I Elis och hans rockband Karamazov 3s version Den stil som krävs) känner jag att unga [ingenting] kommer på besök återigen och jag ler bara över det direkta och skakiga. Här finns det nerv. Även Dröm Baby Dröm, en cover på Suicides klassiker, som han släppte tillsammans med LOVE TRULS är där uppe bland molnen. Det är fint när man sätter sitt eget avtryck på allt man gör. Slutet på låten är magiskt - som bara nästan korta ögonblick kan vara. På EP:n NY VD EP, som också spelats in med Karamazov 3, så anar jag återigen ett möte mellan [ingenting] och säg Den franska trion. Det är som ett intensivt möte med extra allt där livet verkligen öser över en. Pappa Morfin till exempel är en fantastisk låt som jag spelat hur mycket som helst det här året. Det är musik och texter där man egentligen inte förstår särskilt mycket alls, men där man känner hur mycket som helst. 

Senaste singeln heter alltså Numret till mitt rum. Den är över sju minuter lång och den hade gärna fått vara sju minuter till för min del. Det är piano, nyckelharpa och en berättande text som säger allt. Det är som att lyssna på ett samtal på en efterfest som pågår för alltid. Man förstår ingenting men vill hänga med i samtalet ändå och få reda på vart det leder. Om någonting om mänskligheten avslöjas. Och någonstans så vet man att i det här samtalet, i den här musiken så finns något som man hela tiden längtar efter. Närheten, det röriga, det mänskliga. Något som är långtifrån alla slimmade kläder och lika slimmade repliker och algoritmer. Det här berör på riktigt.

Lyssna här nedan!

Anna Bodotter - Skolan

Foto: Anna Berglund

Anna Bodotters kommande album Perenna livslånga leda landar i slutet på januari nästa år. Skolan, som är hennes sista singel för i år, är den tredje i ordningen som hämtas från albumet. Singeln handlar om Annas egna erfarenheter av att gå på Djurgårdsskolan i Eskilstuna och jag började tänka på mina egna erfarenheter i skolan. Jag minns att prestationsångesten hade blivit en del av mig redan då men mest av allt drömde jag om något annat och valde att läsa franska för att tjejen jag var kär i också gick där. Man gör sina val. Men till viss del bär jag skolväskan fortfarande, den är packad med erfarenheter - såna jag tar med mig och såna jag undviker till varje pris om att vara med om en gång till. Livet är långt och det är så mycket som förväntas fungera där under en viss period - men alla är knappast stöpta efter att prestera sitt bästa utifrån den mallen. Många sågs kanske som ”hopplösa” i skolan när det snarare var förutsättningarna som var just det. 

Skolan är en jättefin singel med en elektronisk klänning som grund. Singeln bärs verkligen fram av den berättande texten, om att få ord klottrade på sitt skåp och att glömma alla svaren på provet och somna mot bänken istället. Jag tycker verkligen om Annas texter som verkligen är hämtade från hennes liv, hennes tankar om det och om de sakerna som formade hennes liv. 

Hon sjunger om vardagen samtidigt som hon kastar in poetiska vapen som visar att trösten fanns i något helt annat än vardagen. Den fanns i drömmar om något annat eller små stunder där man inte behövde leva efter en mall utan bara fick andas i skogen eller få vara med en nära släkting. De små sakerna som lyckades forma en till något annat under den kanske tuffaste tiden i ens liv. Hon belyser gärna den jobbiga tiden samtidigt som hon får oss att inte släppa drömmarna om något annat. Hennes mjuka röst är också en biljett dit. En biljett bort från korridorerna, från skolbänkarna, från klottret som inte suddades ut förrän långt långt efter gymnasiet. 

Lyssna här nedan!

Fem album: Aguson & Stormen

Foto: Press

Spring heter öppningsspåret från Aguson & Stormens kommande EP och det är också bandets senaste singel och likaså den tredje ingrediensen de bjuder på från EP:n. Själv har jag lyssnat på bandet under en längre period och jag återkommer ofta till Allt jag lovade från bandets debutalbum med samma namn. Det låter till viss del som om Kents Musik non stop gått in och bytt kläder till en mer modern uppsättning. Bandet har stöpts om och ändrat riktning med tiden. Jag skulle säga att man blivit mer poppiga med tiden och man har nu, efter några års uppehåll från åtminstone ny musik, förankrat det soundet med Stefan Boman som producent. Popen delar scen med en ganska tung ljudbild och alla de nya singlarna, fantastiska Det måste få hända igen var först ut, är förhållandevis riviga. Spring är som sagt inget undantag och jag älskar den fina texten i ett ljudlandskap som delar plats med exempelvis Hurula. Det är stökigt och alldeles alldeles underbart. Idag gästar bandet, som består av Peter Augustsson, André Bodinger, Jens Lindström samt Eric Crona, serien "Fem album" och Spotify-länkar hittar ni, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel. 

Thåström - Skebokvarnsv. 209 (2005)

Världens bästa rockpoet dito liveartist med ett av sina bästa album. Jag har följt honom sedan barnsben och skulle säga att han är en av mina största inspirationskällor. Han låter som ingen annan, skriver låtar som ingen annan och lyckas ständigt vara aktuell. Överallt på skivan och kanske i synnerhet på öppningsspåret Brev från tionde våningen visar han att han är en av de bästa att leverera personliga låttexter.

/ Peter 

Grand Tone Music - S/T (1997)

Detta debutalbum släpptes när jag var som djupast inne i nittiotalets punk/HC-scen. Jag minns att en kompis som drev ett fanzine gav det till mig. Det hände nåt där, nåt helt annat. Nino Ramsbys röst tillsammans med den sköra instrumenteringen högg tag i mig, höll om mig. Fan, vad jag behövde det. Den här skivan förflyttar mig tillbaka i tiden, varje gång. På gott och ont. Och den där distade gitarren... 

/ André 

Steve Forbert - Alive on Arrival (2011)

Även kallad “världens bästa debutplatta”. Singer/Songwriter/Country på bästa vis. Med en ljudbild man skulle dö för, starka berättelser, och textrader som “I´m going down to Laurel, It's a dirty stinking town yeah, but me I know exactly what I am going to find…” är det svårt att inte falla pladask för detta. 

/ Peter 

AC/DC - Who Made Who (1986)

Det var farsan som fick mig att plocka upp basen och som lärde mig grunderna i några på ytan enkla dängor med AC/DC. Who Made Who var den första, tror jag. Basgången är ju rätt spartansk. En bra start. Det spelades alltid musik hemma men AC/DC var ett av de första banden jag på riktigt upptäckte själv. Ett märkligt soundtrack/samlingsalbum visst, men Who Made Who blev en fin introduktion och efter konserten på Scandinavium 1991 fanns det ingen återvändo. 

/ André 

The Cure - Disintegration (1989)

Upptäcktes under gymnasiet och är fortfarande en av de bästa skivorna i min samling. Reverbrockarnas konung. Mörkt, suggestivt, vackert och rått på samma gång finns här i ett av deras förnämligaste verk. Bombastiska arrangemang och vackra ljudbilder, fantastiska melodier och texter, inte minst Pictures of you som är svår att hålla tillbaka tårarna till, samlas på 12 spår. 

/ Peter

Lyssna på Spring här nedan!