Fem album: Emma Håård

Foto: Hilda Andersson

Emma Håård från Malmö släppte sin debut-EP Daddy’s Money 2024. Nytt material är på gång, vilket vi bland annat fått bevittna på olika spelningar. Bland annat har hon spelat en hel del låtar på svenska och jag tycker att det har varit spännande att få lyssna på ytterligare en sida av Emma som artist. Det svenska kryper förstås ofta närmare men de personliga och vassa texterna står verkligen ut och jag gillar verkligen sårbarheten i orden i kombination med de långa naglarna som verkligen skriker ut frustrationen i de fantastiska melodierna. Mycket av det där fanns också på Daddy’s Money som visade både ett brett känsloregister samt ett stort sångregister. Emmas röst bär upp alla känslor och med den kommer hon välta även nästa vägg med sin musik och ta den ännu längre, ännu högre. Här finns energi, attityd och ett hav av känslor och en röst som verkligen seglar igenom de där känslorna och lyckas styra upp skeppet även i de värsta stormarna. I oktober gästade hon bandet IGÅR på deras vackra Enkel melodi, en finfin och svängig duett. Idag gästar Emma serien ”Fem album” och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Kate Bush - The Kick Inside (1978) 

Låten Wuthering Heights är utan tvekan min favoritlåt i hela världen, jag tror jag hörde den på radion för första gången och har ännu inte tröttnat trots att den spelats alldeles för mycket under åren. Första gången jag lyssnade på hela detta album satt jag på en ersättningsbuss på väg till Malmö från Kristianstad. Jag pendlade mellan där mycket en sommar och detta är den enda resan jag verkligen minns. Jag minns att jag tänkte att detta album verkligen skrek kreativ frihet. Det är en konstig, uppfriskande och originell härlighet genom låtarna. Jag försöker ta med mig detta i mitt eget skapande, att allt ska kännas som ett medvetet val och ett självklart sådant. 

Andy Shauf - The Party (2016) 

När jag fick detta album visat för mig för fem år sedan, lyssnade jag knappt på någonting annat. Det är ett konceptalbum där Andy Shauf berättar om festen han är på, om att vara först dit och vara i vägen, att vara kär i någon som bara ser en som en vän och att säga saker man ångrar. Det är ett så himla fint arrangemang på alla låtar, han får det att låta akustiskt och euforiskt på samma gång och allt är precis där det ska vara, typ allt blås och stråk, alla små melodier som tillför till helheten. Jag hade inte ändrat någonting. Detta är ett album jag lyssnar på från början till slut och det passar till nästan alla dagar, humör och känslor. 

Veronica Maggio - Handen i fickan fast jag bryr mig (2013) 

Veronica Maggios musik är och har alltid varit en stor inspiration. Jag har lyssnat på henne sedan jag gick i lågstadiet. Min storasyster visade mig Maggio och det är fortfarande obligatoriskt att hon spelas när vi umgås. Det jag tycker är mest otroligt är att hon har släppt så många låtar som så många människor kan relatera till. Även när jag inte förstod hälften av vad allt betydde när jag var yngre, så tilltalade det mig. Alla sounds, val av instrument och atmosfären verkar så genomtänkt. Samtidigt matchar allt hennes image, jag gillar det starkt. Jag tar mycket inspiration av hennes sätt att skriva låtar in i mitt eget svenska projekt. 

Big Thief - Dragon New Warm Mountain I Believe In You (2022) 

Detta album är såååå vackert, Adrianne Lenkers röst och hur allt är skört och lekfullt på samma gång. Det finns så många fina arrangemang här och det är så fint mixat. Alla texter är vackra, spontana men samtidigt genomtänkta. Jag tycker det finns många kontraster på denna skiva, vilket gör mig taggad på att skapa eget när jag lyssnar på det. 

Elliot Smith - XO (Deluxe Edition) (1998) 

Jag började lyssna på Elliot Smith för något år sedan när jag hittade låten “Miss Misery”, det kändes revolutionerande för mig. Jag förstår inte hälften av allt som händer i många av hans låtar men det är för jävla vackert, alltihop. Han var ju en fantastisk låtskrivare och det känns som om han levde genom musiken och det märks i hans texter. Jag älskar stämmorna, hur många låtar liknar den andra men att allt fortfarande känns originellt, hans gitarrspel, arrangemang och ömheten. Detta är verkligen en höst och vinterplatta för mig.

/ Emma Håård 

Lyssna på EP:n Daddy's Money här nedan!

Musikåret 2025 enligt Vakentimmar: Artisterna som berörde mest

Nära Döden 

Bandets andra album Villkorslöst låter som ett musikaliskt gatlopp och en tonsatt krasch mellan verkligheten och ens känslor. Mellan hoppet och det som river hoppet i tusen delar. Gitarrerna skriker genom hela skivan i stort sett och jag tycker att Nära Döden är en otroligt viktig injektion för Musik-Sverige. 

Folke Nikanor 

Niklas Johansson och hans Folke Nikanor målar gärna platser för lyssnaren att upptäcka. Det blir som allra tydligast på hans instrumentala skivor. Man får bygga upp sina egna världar tillsammans med Niklas. På albumet I am the fairy tale flyttar jag in på en ljus plats där allt som byggs blir som en kontrast till mörkret som skett runt om i omvärlden under året. I sagans värld besegrar vi mörkret. Allra bäst låter det i den ljuvliga Space according to kids samt avslutande You called, madam som visslar sig genom kroppen på ett skönt sätt. 

Josie 

A life on sweets alone tog med mig till ljusare breddgrader precis när min semester tagit slut. Josies debutalbum tar många soliga bett av livet. Ibland hårda och råa bett, ibland mjuka. Det är 60-talspop som vandrar omkring på punkiga klubbar. Rå energi med lika delar bomull, lika delar långa naglar. Allt låter inte perfekt eller tight, men det är bara ytterligare något som jag älskar. Det här är inget filter utan personlighet, det är livet som det ser ut för ett band som verkligen älskar att spela tillsammans. 

Mohlavyr 

En mångbottnad artist som ständigt ger röst åt de som sällan hörs. Hennes gärning och musik är livsviktig - på så många plan.

Dygna 

Pärleporten heter Dygnas debutalbum och släpptes i juni. Det var ett okonstlat album som pendlade mellan sömn, vardag, tristess och fest. Jag skulle säga att albumet bjöd på perfekta beskrivningar av hur livet ter sig när allt är så dubbelt hela tiden. Det är mycket jag inte förstår eller hänger med i på debutalbumet, men jag älskar det även om jag inte förstår, för rökigheten bidrar bara till det som jag tänker att skivan utforskar, just det dubbla i livet och hur svårt och samtidigt underbart det är att hantera det. 

Johanna Frostling 

Johanna har bland annat sjungit tillsammans med Niklas Strömstedt och med Pariserhjulet i år. Det allra finaste och största fanns dock på hennes album Med natten som segel. Albumet släpptes i april och har varit med mig som en osynlig kram sen dess. Kanske för att jag också undrar hur man stänger dörren till öppet hav, kanske för att Johannas blick för alla människor verkligen finns i varje ord hon sjunger, kanske för att hon synliggör det som många missar, trots att man kanske tittar mot det varje dag. Men det är en sak att titta, en annan sak att se. Johanna ser i sina texter, i sina samhällsbetraktelser. Hon ser avståndet mellan sociala medier och verkligheten. Ett av de bästa svenska albumen som släppts. 

[ingenting] 

Det är verkligen ett band som förändrats med tiden, både sett till sound och till medlemmar. Under året släppte man sin bästa skiva på länge. Vinterviken serenad kändes som två brev på samma gång, ett kärleksbrev och ett avskedsbrev författat samtidigt. Sorgen och kärleken är hämtad ur samma bläck här och många av texterna bär på de finaste betraktelser som Christopher Sander har skrivit. Titellåten är otrolig om kärleken till ens barn. 

SunYears 

Peter Morén återvände till sitt SunYears och släppte sitt andra album i ordningen, The Song Forlorn. Jag beskrev det som ett av årets bästa album när det släpptes och som ett album som värmer både händerna och huvudet. Albumet är som fotografier över upplevelser och erfarenheter och som samtal med minnen och med sorgen. Sånt man går igenom när man börjar bli lite äldre, livet blir ett annat verktyg som man får hantera på andra sätt eller lära sig det i alla fall. Texterna tillhör bland de starkaste Peter skrivit och i övrigt präglas albumet mycket av samarbeten och det är det jag tar med mig långt långt efteråt, att vi löser livet tillsammans. Ett album som jag alltid kommer bära med mig. 

Mathias Zachrisson 

Känslorna var ett av årets första album som berörde mig. Ingen har nog tonsatt barndom lika fint som Mathias. Det är som att man tar med barnen till alla känslor och vågar låta dem möta dem, varesig det är tuffa sådana eller mer lätthanterliga. De vuxnas händer finns där och ger verktyg för barnen snarare än rädslor. Ett otroligt levande och viktigt album. 

Page 

Synthduon Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko återvände med ett av deras bästa album i karriären. Texterna på Inget motstånd är bättre än på länge, mer reflekterande samtidigt som de hamras in i ens medvetande. Melodierna hittar hem gång på gång. Man har även lyckats fånga en rå live-känsla i materialet vilket gör att hela skivan känns levande. Det är en nostalgisk framåtanda vi möts av här och en låt som Kan inte tänka på allt är bland de bättre som Eddie skrivit till Page. 

Nelly Malou 

Nellys beslut att sjunga på svenska var verkligen en fullträff och hon har också varit den artist jag lyssnat mest på under året, tillsammans med mina ständiga favoriter The National. De bådas musik skiljer sig förstås en hel del åt, även om bådas känslomässiga landskap upplevs väldigt öppna. Jag upplever Nellys EP Vad vet du om att vara skör? som en personlig resa. Det handlar mycket om relationer men även att känna att man inte riktigt passar in. Ibland vill man bara fly till en helt annan planet. Jag älskade Aldrig samma som musikaliskt påminde mig om en sommarvisa och Inte va för på förknippar jag med många av livets allra finaste stunder under ett på många sätt mörkt år, som att gå och sjunga på den tillsammans med en vän. Promenaden blev en dans, en både mental och fysisk sådan. Inte va för på är en perfekt poplåt om ni inte förstått det redan. 

Vapnen 

Elektroniskt och rått lät det på Vapnens självbetitlade debutalbum. Bandet tog med mig till mitt tonårsrum i Kalmar som präglades av rå och hård synthmusik. Bandets uttryck är både mystiskt, rörigt, hårt och alldeles fantastiskt. Det är inte alltid jag förstår allt i deras texter, men jag känner precis allting och det är ljuvligt. 

Staf 

Detta är kanske Göteborgs allra bästa band. Albumet Alla änglar är döda präglas av nerv, frustration och desperation och det är filosofisk punk som både live och på skiva är en känslomässig ångvält. Liv & död är en av de bästa svenska låtarna som släppts på flera år. Det är samhällskritik och självtvivel som bäddas in i ofta ganska råa och smått fantastiska landskap. Ett album som jag vill bära med mig jämt. 

Ascii 

Debut-EP:n Ark visar upp några av årets allra finaste texter. Isak Sandström som han egentligen heter tycks kunna fånga alla känslor med sin penna och i det avskalade landskapet på Ark njöt jag av hur hans penna och röst målade upp alla känslor framför mig. Ascii är en artist som färglägger ett ofta allt för grått musik-Sverige. Han får oss att vända blickarna mot något annat, mot något mer spännande. 

Frida Franzén 

På Tidens väv, Fridas andra album, handlar mycket om just tiden och jag älskar hur hon skriver om en ”nära-livet-upplevelse”, något jag själv känt om många situationer. Det är en reflekterade skiva där jag både känner igen mig i mycket och där jag tar till mig allt. Frida är fantastisk på att bygga och hon bygger världar med sitt levande språk. I duetten med Marianne Tanska från Ukraina rörs jag till tårar om och om igen i en låt där världar jämförs. En av årets absolut finaste stunder på en av årets bästa skivor. 

Fred Soila

Jag längtar tills jag får se Fred Soila live igen. Han visar upp en mer intressant del av världen och gör ett eget universum av sin musik, som en bro mellan Göteborg och England. Låtarna präglas av en ljuvlig attityd och EP:n Clean up your act, sunshine! är ett av Göteborgs vackraste nybyggen. 

I'm Kingfisher/Sofia Härdig

Det blir som ett hedersomnämnande men de båda artisterna bidrog verkligen till att jag beskrev deras duett Thursday morning in bloom som en framtida klassiker. En makalös och tidlös låt, uppbyggd av två fantastiska röster.

Valentina Orioli 

Valentina bytte liksom Nelly Malou språk och blandade svenska och italienska på EP:n Sorg och saknad. När hon sjunger på italienska i Segla genom hav blir min kropp till en stilla sjö, omgiven av lugn natur. Skulle säga att alla tre låtarna bjuder på bland de finaste sånginsatserna de här året. Valentinas röst är fantastisk och Mina blommor lever än är ett drömskt mästerverk, en av årets absolut finaste singlar. Som en vaggvisa och ett drömskt bevis på att även om relationen hon sjunger om vissnade så blommar hon än. 

David Urwitz 

David släppte en av sina absolut bästa skivor hittills. Nåt slags svar är en reflekterande skiva med några av Davids finaste rader, som exempelvis ”Kan det vara så enkelt att ett hjärta bara slår först när själen har bestämt sig.” Jag som vet precis hur det känns när själen faktiskt har bestämt sig njuter av att höra David sjunga de raderna. Inte ensam är en låt jag har spelat mycket sen albumet släpptes. Låten blir som ett rop på gemenskap vilket den vackra kören besvarar. Exakt så låter det när man avväpnar ensamheten, när mörkret lägger ifrån sig sina vapen. Det är ett album präglat av både mod och insikt. 

Klara Tuva 

Både Djävulen på axeln och Klaras duett med Strobaek tillhör årets bästa låtar. Den senares melodi kom iklädd bara ben och vackra soluppgångar sedda från Skinnarviksberget även om texten behandlade en kraschad relation. En underbar smittsam refräng bar den också på. Djävulen på axeln beskrev en daglig kamp för mig personligen, om hur hjärnan lätt springer hundra mil men fysiskt sett så kommer jag inte någonstans. Det är lätt att älta och fastna i massa tankar kring hur och vad man sagt och inte sagt. Klara Tuva är en av vår tids allra bästa artister och hennes språk är en resa hem för mig. 

NicoleK 

NicoleK är en av Sveriges mest spännande artister. Hon prövar gärna nya vägar och utforskar olika språk, både kroppens, känslornas och vilket språk hon sjunger på. Det är hela tiden levande musik, ofta utpekandes i ett filmiskt och mörkt landskap. Hennes musik präglas verkligen av hennes vilja och hur hon vill uttrycka sina känslor, oberoende av vad andra tycker. Om detta leder till en svårare väg upplevs inte spela särskilt stor roll för henne. Hon talar sitt eget språk och gör musik på hennes sätt. Hon är en fantastisk artist som bjuder på musik fylld av kontraster som berikar. 

Agnes Skure 

Jag såg på programmet Jul - Allsång på Skansen och blev lite förvånad när Agnes dök upp där men samtidigt väldigt glad. Vilken röst hon har och vilket framträdande hon bjöd på! Hennes album Gazette släpptes under året. På albumet beskriver hon som en slags kraschlandning in i livet. När man blir vuxen på riktigt och inte riktigt vet hur man ska hantera allt. Little river har jag dansat mycket till genom året och duetten Elin påminner mig om samtal med vänner som jag haft som hållit både mig och humöret långt ovanför ytan. Det är ett otroligt jordnära och vackert album och jag är så glad att fler och fler hittar till Agnes fantastiska musik. 

Leo Leone 

Leo Hiselius gjorde ett album som jag kommer bära med mig länge länge. Upp till ytan tar med många känslor just upp till ytan. Mycket handlar om hans röst, men också hans texter som får mig att tro att han borde skriva en bok någon gång. Han har ett oerhört målande språk och jag njuter både av att lyssna på Leos sätt att sjunga dem samtidigt som de blir som balsam för själen att bara läsa dem. Upp till ytan var en riktig pärla till album. Ett blixtnedslag i en poetisk verklighet. 

Matt Berninger 

Matt från The National gick solo och släppte albumet Get Sunk. Albumet var långt ifrån fulländat men hade samtidigt toppar som få andra når. Bonnet of pins är i samma klass som The Nationals starkaste låtar och Nowhere special en låt som man inte riktigt vet var den ska ta vägen. Den är rörig, intensiv och sådär spännande så att örat aldrig vill lägga den ifrån sig. 

Fredrika Rei 

Fredrikas musik bär på mycket attityd. Jag älskar det. Slayer, som släpptes i februari, var en käftsmäll mot de som bara dränerar en på energi. ”I’m a motherfuckin’ slayer” sjöng Fredrika och man kände att hon verkligen menade det. I övrigt så fortsatte hon med hennes musik att äga dansgolvet och jag gillar att hon aldrig står stilla i sin musik utan hela tiden vill vidare. Det är musik som jag upplever som nyfiken på livet. Att sjunga på svenska i fantastiska Vill du säga nåt? Var också en fullträff och något jag hoppas hon kommer fortsätta med även framöver. Hon behärskar så många språk, de tvetydiga känslornas, dansgolvets.

Adée 

Hon följde upp sitt fantastiska album Kanske dödar mig. EP:n Kör från bron innehöll fyra fantastiska låtar och för mig har hennes musik varit livbåtar både för mitt barndomshem i Småland och privat. Det är något med öppenheten i hennes texter och hur hela hennes uttryck känns ärligt och intensivt. Hennes språk är stort och tänder många lampor i jakten på något som faktiskt är äkta. Sista sången, en duett med Johan Offerlind, gjorde mig rörd första gången och minst lika rörd när jag lyssnar idag. 

Vera Vinter 

Veras album Från mitt berg var ett album som både blickade inåt och utåt, bakåt och framåt. Låtarna, ofta klädda i fina stråkar, var en fröjd att lyssna igenom. Vera är en artist som varit med mig länge och jag älskar att få följa hennes utveckling. Hon har en röst som verkligen väcker känslor, som både skakar om och lugnar med sin styrka och inneboende lugn. Hon bygger upp en otrolig helhet som jag aldrig tröttnar på. 

Kallsup 

Desperation och intensitet präglar Kallsups debutalbum En sista räddning. Albumet bär på naglar som river sönder allt jobbigt. I alla fall känns det så när jag lyssnar. Det är lite som att vakna ur något jobbigt, ta en dusch och rensa skallen. De poetiska texterna - min hjärna känner igen sig i flertalet av dem - ruskar både om och lugnar mig. Det är en underbar gitarrmanglande käftsmäll som man vill uppleva om och om igen. 

Domen 


En nystartad duo från Luleå gav mig, med sin debutsingel Stupet, en slags musikalisk famn att somna i. Just döden har varit alldeles för närvarande för mig i år och för mig har låten varit en oerhört vacker och poetisk tröst. EP:n som följde, Lek och verkligheten, präglades mycket av kvällar, nätter och drömlandskap. En lekfull dröm minns jag att jag tänkte när jag lyssnade första gången. Den berättande texten till Flyktfantasi vid dansbanan berör och fångar mitt intresse gång på gång. En oerhört lovande duo som lyckas vara intressanta och mystiska hela tiden, en underbar kombination. 
 

Sofia HK 

Sofia och hennes EP I norr är kärleksbrev till barndomen och till uppväxten, till hembygden. Ofiltrerat och vackert. När kören sätter igång på titelspåret så fylls mitt hjärta av så mycket kärlek och trygghet. Det är så fint när musik kan bygga de känslorna, när samma musik får känslorna att faktiskt stanna kvar. 

Teodor Wolgers 

Jag återkommer ofta till Teodors Episod i Vikens kapell. Det är verkligen ett tonsatt möte med hans farfar Beppe Wolgers och jag blir berörd av varje ton - det är ett album som virkar både lugn och styrka hos mig. Som att sitta på en brygga och se havet spela framför en en sen sommarkväll. Teodor visar släktskapet mellan människa och natur och mellan människa och människa och ger verkligen hans farfars dikter en underbar inramning. Så har det mig blivit sagt är en av mina mest lyssnade låtar under året och så kommer det nog fortsätta vara, år efter åt. Det är en låt att hämta lugn hos och hela albumet är en sådan plats för mig. 

Aguson & Stormen 

Bandet återvände under året och är tillbaka i en delvis ny riktning, tillsammans med producenten Stefan Boman. Jag tycker att de tre singlarna som bandet släppte 2025 tog bandet högre och högre, bandet lät både rivigare, större och mer popiga än någonsin. Spring, som var sist ut i år, har malt runt i min skalle sen den släpptes och jag tror att bandets kommande EP kommer vara en riktig pärla. 

Maud Lindström 

Artisten som under mitt första år i Göteborg verkligen tonsatte hela året. På hennes efterlängtade andra album Du får gå är hennes penna fortfarande minst lika vass. Texterna är berättande om livets komplexa ämnen samtidigt som de ofta landar i vardagen och dess bestyr. Hon varvar humor och allvar och jag älskar hennes direkta uttryck, hur hon får det att känna att hon berättar hemligheter som är skräddarsydda för bara ens egna öron - samtidigt som hon får det som skaver i livet att kännas mindre ensamt. 

Poloklubben 

Samspelet mellan Poloklubbens tunga väst till musik och Amanda Wallins röst är magiskt. Bandet släppte tre singlar under året, varav Arthur Morgan som bandet släppte i oktober enligt mig var den allra starkaste. Det är något med hur musiken gasar på samtidigt som texten upprepas gång på gång. Jag älskar intensitet i musik, hur allt liksom bara tyckas släppas fritt. Det verkar Poloklubben också älska och jag ser verkligen fram emot bandets kommande debutalbum. 

Levina Storåkern 

Levina från Ævestaden gick solo på albumet Månadsvill. För mig är hon en stor inspirationskälla med sina öppna och nakna texter. Månadsvill är verkligen ett poetiskt mästerverk och raden ”Jag ska aldrig lämna mig ensam igen” kommer jag alltid att bära med mig. På vissa sätt är albumet både en diktsamling, en dagbok och ett musikalbum, allt i ett men främst ett ärligt porträtt av en människa och om längtan efter att hitta hem någonstans. Det är ett album som både omfamnar och som skriker ut sin längtan efter att höra till. Det är fantastiskt. 

Herman Silow 

När Herman är bra är han verkligen extremt bra. Han knyter an till Cornelis Vreeswijk i sin musik och ger vispopen en modern touch med fantastiska texter. Han är också mycket bra på att fånga och få med sig sin publik och att samla dem. Även om en del av låtarna på EP:n Som i en dröm präglas av vemod så ser jag också Herman som en fantastisk underhållare som ger både låtar och ens liv lite mer glimtar i ögonen. Han vill underhålla oss och han lyckas verkligen med det. Dominos är en av årets allra bästa låtar. 

Säg mig 

Alva Fährlin är fantastisk på att bygga ett öppet hem i sina texter. Jag tror väldigt många kan finna en trygghet i hennes musik. Hemmet hon bygger har verkligen en öppen planlösning där tankar och känslor verkligen lyfts fram. Små detaljer man går och tänker på, karusellerna som sätter fart i ens huvud - allt möjligt. Det man låter bli att prata om är en fullträff till EP som släpptes ut i höstas och Säg migs kombination av jazzig pop och öppna texter som fångar människor i deras vardagsliv är balsam för min själ. Det är en öppen dörr till en fin och inte minst viktig gemenskap om sånt som många låter bli att prata om. Jag såg också Säg mig live två gånger under året och särskilt när hon hade bandet med sig var det en spelning som få kan överträffa. 

Agnes Matsdotter 

Agnes släppte den perfekta nyårslåten Alla ska dö. Jag hoppas den tonsatte många av mina läsares nyårsnätter och jag tyckte verkligen om kontrasten mellan en barnkör och texten som anspelar på döden. Det blir en så stark kontrast mellan det levande och något som är på väg att försvinna. Agnes släppte både album och flera pärlor till singlar och hennes texter är fantastiska och väjer aldrig undan för något, gömmer sig inte bakom onödiga filter. Det är befriande och uppfriskande. 

Elin Wiigh 

Elin ger en rum efter rum av trygghet med sina texter. Hon har släppt flera egna låtar samt en fin duett med Fred Asp. Hennes annorlunda jul-låt Ring klocka ring fick mina ögon att tåras och det är så tydligt att Elin verkligen går sin egen väg genom musiken och att det är en otroligt viktig viktig väg hon har valt. Jag skrev i recensionen av Ring klocka ring att hon ”tänder lampa efter alla lampa för de som känner att deras känslor och tankar inte har en egen väg, ett eget sammanhang. Elin visar vägen dit. Hon är en otrolig artist.” Jag menar varje ord. 

Gabriella Wilsson 

Gabriella släppte singeln Kuddar av dun i år och hennes album närmar sig mer och mer. Jag önskar att jag någon gång får se henne live, då jag ser henne och hennes texter som någon och något som faktiskt förändrar på riktigt. Liksom hos Säg mig och Nelly Malou så präglas hennes låtar av öppenhet och hon vill gräva bort skammen som ofta följer bland annat psykisk ohälsa och samtal kring detta. Gabriella för lyssnaren nära sina texter och får nog många att känna att de inte är så ensamma i de vilsna, i det sköra, i att inte hitta ut i mörkret. Och om bara kan få någon att känna sig omhållen en stund bara genom hennes texter så är det ju fantastiskt fint. Kuddar av dun var en magisk låt, som inredd för en orolig hjärna. 

Svart Tulpan 

Anders Ericson (Lustans Lakejer) plockade fram Svart Tulpan i den musikaliska blomrabatten. På det självbetitlade debutalbumet bjöds vi på raka poplåtar som blickade åt New Wave. Den senaste singeln, skriven tillsammans med Mauro Scocco, Mina läsarsånger är det bästa han har släppt hittills och jag beskrev det som att han förvandlade mitt huvud till en kväll på Liseberg i samband med att låten släpptes. Så känner jag fortfarande, det är en underbar poplåt med dans i båda benen. 

Robin Ess 

Robin har visat upp många dimensioner av både sin musik och sin röst och hade jag haft både tid och ork så hade jag lyft hans musik ännu mer än vad jag redan gjort. Jag tror verkligen på en ljus framtid för honom. Han visar upp mycket vilja och prövar sig fram utan rädsla. Allra bäst låter han i de större, mer bombastiska låtarna och när han gick upp på musikalscenen i fantastiska Glitter ville jag bara skrika med och dansa. Det lät både avslappnat och stort på samma gång.

Lyssna på utvalda låtar från alla artister här nedan!

Andreas Chadien - Att ta hämnd på sig själv

Foto: Andreas Dahl 

Andreas Chadien har figurerat flera gånger i bloggen, bland annat genom hans nu insomnade band Lilla Bäcken samt som soloartist. Jag skrev om hans album Blott ett är ditt när det släpptes vintern 2023. Hyllningen till Hanna Chawki i Sköna förlorare (För Hanna Chawki) lyssnar jag ofta på. Det blir som en tonsatt minnesstund om en människa som slogs mot det gråa. Andreas färglade hennes gärning på ett otroligt fint sätt i nyinspelningen av en gammal Lilla Bäcken-låt. Senaste singeln, Välkommen hem, släppte Andreas i början på november. Låten är hämtad från albumet Låtar och visor från den globala byn där han samarbetar med Göteborgs Alternativa Orkester. På Välkommen hem delar han mikrofonen med Jenny Carlsson och det blev verkligen till en fin och stillsam duett. 

Andreas är också poet och det märks verkligen i hans texter och hur han får språket att verkligen gå, andas, leva. Nu är han aktuell med diktsamlingen, den andra i ordningen, Att ta hämnd på sig själv (82 sidor, Poesiwerken Publishing) - en bok som tillägnas Anders Göthberg, Broder Daniels gitarrist som tragiskt avslutade sitt liv 2008. 

Dels handlar boken om att växa upp men också att visa en annan bild av Anders samt att förstås våga möta det som hänt och dess svarta blick. Anders framstår genom texten som beslutsam, orädd och som någon som jagade både livet och kärleken. På väg mot en vidöppen värld. Framförallt lyser verkligen omtanken och vänskapen genom alla ord. Jag blir rörd när jag ligger ned i soffan och läser och behöver stanna upp då och då. Om musiken och det trubbiga som förenade de båda. Det är inget rosenskimrande liv som beskrivs - långt ifrån men fokus ligger både på det svåra samt det som förenade. Nick Cave & the bad seeds, hur flykten ofta gjordes tillsammans - bort från det jobbiga, bort från skinnbulorna. ”Musik är bara musik är allting”, skriver Andreas och någonstans där finns elden. Han återkommer ofta till elden, den som var framför dem. Men den fanns förstås även inuti. Det var kanske just musiken som tände den första gången. 

Allt är skrivet på rim men nästan sömlöst och här finns inga utfyllnader eller nödrim. Boken är uppdelad i olika kapitel, där det första baseras på raderna ”jag minns en gång för längesen” och det är det tydliga uppväxt-kapitlet, det som sätter en bild. Här finns kanske inga svar på varför det gick som det gick, men det är en förbannat fin skildring av livet och om vänskap. En vänskap som inte alltid var så lätt, men som verkligen lämnade spår för livet - och det är väldigt lätt att hitta en vän i Andreas språk.

Kolla upp boken på bland annat Adlibris och Bokus. 

Tänk att känna att ens kropp alltid skulle innebära åtminstone ett omprov

Det var en sån dag då mitt liv kändes som om Iors självkänsla hade haft sex med Kalle Ankas otur. Jag hade i alla fall sagt nej till två jobb under året vilket var olikt mig. Många gånger i mitt liv har det suttit hundratals människor i den biosalong som är mitt bröst och hållit upp skyltar med tydliga ”nej” på sig och ändå har jag sagt ja. Det är som att jag har tänkt att jag blir skuldsatt för varje nej jag säger. Ett skuldberg av ord, räkningar av nekanden. Det är så onödigt att göra sig själv till en väg där bil efter bil kan göra över en. Och varför kasta sin vilja och sina svar åt helt olika håll? Hur sann är man mot andra och mot sig själv då? Man hamnar i rättegång med sig själv och döms till år av ältande. Man vill ha dagar som onanerar istället för att bara försöka prestera - annars slutar man bara som en degklump utan mjöl, utan möjligheter att försvinna från köksbänken på annat sätt än att hamna i soporna. Ibland är det som att jag har försökt fly från allt som är jobbigt. I en stulen bil i för hög hastighet. Ibland är det som att jag har lämnat huden kvar medan resten av mig har tagit med sig passet för en resa någon helt annanstans. 

Under uppväxten var förstås spegeln en spypåse. Nuförtiden är den väl en spypåse med dimmer. I rätt ljus fungerar det mesta. Än idag minns jag hur jobbigt det var att gå till skolsköterskan och särskilt när jag var tvungen att klä av mig nästan helt och stå där i bara kalsonger. Jag ville mest fly. Där fanns bara jämförelser, ångest och ord som kastades runt i min mage. De var så vassa och hårda att de hade kunnat skära sig ut.  Kanske tänkte jag att bli vuxen skulle innebära att släppa massa saker. Att slippa ha koll på att håret ligger rätt och att ens ansikte inte ser ut som en testskärm när man vaknar men jag minns att jag var fåfäng redan som väldigt liten och att jag ville dölja det som såg fel ut redan på lågstadiet. Vi hade en duschmössa på oss i lågstadiet när vi duschade men det var inte just huvudet jag kände att jag behövde dölja. En del av det var kopplat till vikt och känslan av att inte se ut som alla andra vilket så klart ingen gör men det var inget som var särskilt självklart i omklädningsrummet. Jag försökte byta om till människa men det gick liksom aldrig. Kvar stod jag, invirad i en handduk av dåligt självförtroende, och visste inte vem eller vad jag var för något. Det enda jag ville var att passa in och känna mig trygg. I sammanhanget och i mig själv. 

Ofta är det kommentarer som sitter kvar i ens biosalong och vips när jag befinner mig i en osäker situation är det som att jag visas upp där på stora duken och kommentar efter kommentar kastas runt om i salongen. Jag växte upp med osäkerheten. Jag hade med den när jag stod vid tavlan och hade redovisning för klassen. Jag hade med den när jag red på Yasmine, min kusins häst, och slängdes av. Det var förstås inget prov i hur jag såg ut. Men ofta kunde det kännas så, bara att provsalarna flyttade runt. Ibland var den i omklädningsrummet, på gymnastiken och ibland hos skolsköterskan, ibland när jag var med vänner och så när jag blev kär för första gången. Hela tiden så tänkte jag att min kropp skulle behöva flera omprov. Tänk att känna att ens kropp alltid skulle innebära åtminstone ett omprov.  

Ändå minns jag stunder när jag stod där framme vid tavlan och började skoja istället eller göra Brolins målgest från VM 1994. Plötsligt hade jag en annan dräkt att ta till, en annan roll. De som såg på skrattade och applåderade. Det gäller bara att lära sig att bära med sig det bra. Lägga det i en ryggsäck som man alltid har med sig. Nu när jag är över 40 så har jag blivit lite mer bekväm i mitt utseende, inte så att jag skulle swipea höger på mig själv på Tinder direkt, men samtidigt har jag haft lyckan att få injicera så mycket kärlek i mig. Det har hjälpt mycket. 

I ett samtal jag hade för ett par veckor sen så konstaterade jag att det bästa är att bara säga som det är och det ligger mycket i det. Man ska inte tro på allt man tänker men åtminstone min hjärna är alltid i full gång. Det är som att hela Aftonbladets redaktion sitter där i skallen hela tiden och hittar scoop efter scoop. Det är inte så konstigt att jag alltid är så trött. 

Vi sitter vid Saltholmen, invirade i varsin handduk. Denna gången är inte handduken gjord av dåligt självförtroende, även om den bär på en och annan tråd därifrån. Vågorna ser hungriga ut. Hoppas de kan skölja över oss och ta med tankarna ut till havet. Vi lyssnar på Ana Diaz och jag håller om dig med tre armar, mina och tystnadens. Den som bara lyssnar och tar in. Hon sjunger om att pussa någon i pannan och jag tänker att jag vill ge dig en där och en till mig själv och intala mig själv att jag också är bra någonstans. Och vi vet ju mer än väl hur det är att leva så man nästan brinner upp. Det är som vi alltid levt med elden strax intill oss. Plötsligt hittade vi en eldstad att tända tillsammans. Jag tittar in mot mig själv och ut mot dig. Det är en brokig insikt och en lycklig utsikt. Du ritar en glad gubbe på min mage med en penna. Jag önskar att det var med din tunga. Jag är ganska trasig, tänker jag, och jag kommer nog alltid bära med mig något osäkert, något som intalar mig att jag inte borde vara just här utan gå och gömma mig. Men känslan är ändå att jag är på en buss därifrån, snarare än att jag precis kommit dit. Jag kysser dig och Ana sjunger ”för att jag vill det ska jag alltid älska dig.” och jag skriver det på två lappar. Jag lägger en i min ficka och en i din.

Restaurangtips: Göteborg

Foto: Tant Anton i stan 

Idag tänkte jag tipsa er om olika restauranger runt om i Göteborg som verkligen fångat mitt hjärta, ofta genom att låta en avslappnad stämning möta fantastiska smaker. Häng med!

Tant Anton i stan 

Adress: Linnégatan 52 

På Tant Anton i stan är det smårätter som gäller. Priserna på smårätterna varierar mellan 152 - 192 kronor och jag skulle säga att man åtminstone behöver äta två för att bli mätt. Storleken på portionerna skulle jag säga varierar mellan smårätt till att snudda vid mellanrätter i enstaka fall. Den gudomliga Kaaragekycklingen där kycklingen verkligen är krispig och där den badar i ett hav av smaker är en rätt som är något större. Tonfisktartaren är något mindre, men minst lika ljuvlig. Jag tycker att Tant Anton i stan är en restaurang som genomsyras av lekfullhet, både i namnet och i menyn. Man är fantastiska på att hitta smaker och den avslappnade stämningen bidrar till att man får en fin kväll där. 

Café Havanna  

Adress: Viktor Rydbergsgatan 73 

En annan favorit för mig hittar vi på gränsen mellan Johanneberg och Krokslätt. Det är en avslappnad cocktailbar som är förhållandevis liten. Jag skulle rekommendera många besök när våren och sommaren anländer, då uteserveringen gör stället lite större. När jag har varit där har jag både druckit öl och drinkar och ätit deras smakrika och välfyllda mackor. På många sätt känns det som att man aldrig känner sig som hemma på något annat ställe än just här. Det är mycket på grund av stämningen som man känner så fort man kliver in samt den genomtrevlige personalen. Mackorna ligger på runt 150 kronor och de byggde ett välsmakande spa i magen. Så kändes det och vill man ha ett mer personligt och nästan hemtrevligt ställe i Göteborg så är Café Havanna platsen dit du måste bege dig. 

Hjördis  

Adress: Järntorget 6 

På Hjördis känner man sig också som hemma. Resturangen tog över efter Cigarren som låg på Järntorget i flera hundra år kändes det som. Själv föredrar jag klart Hjördis. Man känner sig verkligen sedd av personalen och restaurangen har både mindre, lite större samt ett antal huvudrätter där rårakan ikläder sig huvudrollen här. Själv har jag ätit Skogsrakan (189 kronor) flera gånger och det är verkligen smak av när underbar svampskog formar sig till en maträtt. Örtstekta kantareller tar västerbottenostkrämen i hand och de har verkligen äktenskapstycke. Det är ett fantastiskt ställe som lyfter en i övrigt ganska tråkig plats i mitt tycke. I övrigt är Järntorget Burger King-förpackningar som blåser iväg i snålblåsten. Hjördis ger en något annat att tänka på. Det är en restaurang och ett vardagsrum där man kan ha det jävligt gutt - allt i ett. 

BARNET

Adress: Karl Johansgatan 103

BARNET är restaurangen där man i princip får uppleva sin barndom igen. Maten är generellt köttfärssås med spaghetti och man kan exempelvis dela på maten med flera och så får man den i kastruller på bordet, som gjorda för att man ska ta maten själv. Som efterrätt finns bland annat Chips med dipp. Det blir som att sitta i soffan och titta på TV fast man inte alls är hemma. Men det känns verkligen så. BARNET är ett lekfullt ställe där personalen känns personlig och mycket trevlig. De serverar också sin egna öl och man njuter av både lekfullheten, av stämningen och att man verkligen känner sig hemma på BARNET: Stället har också en opretentiös ådra som förstås lätt går in i det pretentiösa men man balanserar hela tiden på rätt sida gränsen.  

Lilla tavernan  

Adress: Olivedalsgatan 17 

Detta är Göteborgs bästa grekiska restaurang i mitt tycke, i hård konkurrens med Panos Panos Tavern i Vasa/Landala. Lilla tavernan vinner dock mycket på att det ofta är ett lugn som man bjuds på när man kommer in i den mysiga lokalen. Priserna är också förhållandevis bra. Mezerätterna ligger på mellan 69-145 kronor men det finns också lite större ”mellanrätter” där de steka squashplättarna verkligen var en fröjd för min mage. Allt, åtminstone nästan, gifter sig med vitlök. Huvudrätterna ligger på ca. 200 - 300 kronor och själv äter jag ofta kött när jag är där. Det smakar alltid lika gott och jag får ofta känslan av att sitta på en liten restaurang i Grekland och äta grillat kött. Personalen är trevlig utan att vara för på och man känner sig både sedd och nöjd när man lämnar restaurangen. 

Robb  

Adress: Mariagatan 16 

Här ligger fokus på Napolitansk pizza och vin. Ett annat fokus är ”sharing is caring” och vill man dela på utsökta pizzor med en vän eller partner så är Robb en perfekt plats för det. Ännu bättre är det på sommaren då deras uteservering verkligen är outstanding. Inne är det förhållandevis litet och jag råder dig att boka bord en hel del stunder i förväg. Här är det ofta fullbokat men jag förstår varför. Deras svamppizza (205 kronor) är magisk och ofta har de en lika fantastisk gästpizza. Det enda jobbiga är när den byts ut mot någon annan. I alla fall är det jobbigt om man precis hittat en ny favorit! Vinlistan är väl tilltagen och jag skulle säga att pizzorna är bland de allra bästa i stan om man vill ha Napolitansk sådan. Det är verkligen pizza för själen. 

Am Thuc Viet  

Adress: Södra vägen 11 

Vid Heden hittar vi detta lilla hak med vietnamesisk mat. Första gången jag var där så blev jag förälskad och den förälskelsen har fortfarande inte lagt sig. Jag tipsar ofta andra om att gå dit och förhoppningsvis så följer de mina råd. Portionerna är både välsmakande och stora och personalen mycket vänlig. Jag rekommenderar att man bokar bord här då sittplatserna är förhållandevis få. Själv äter jag ofta en wokad ryggbiff här som badar i vitlökssmaker och tillsammans med ris och picklade grönsaker. Allt känns oerhört genomtänkt och jag njuter verkligen. Vill man ha en lugn kväll ute så är denna restaurangen verkligen ett bra val. Det är sällan särskilt hög ljudnivå där. 

HAMU  

Adress: Nordhemsgatan 28 

Det HAMU förlorar på om man ser till lokalen vinner de verkligen på med sina rätter. Lokalens mysfaktor är verkligen nära på noll men då HAMU ligger i Briggen Food Court så blir det ändå väldigt trevligt när det är som ett stort torg av restauranger. HAMU är dock den bästa av de som är lokaliserade på platsen. Jag rekommenderar verkligen alla köttätare att testa deras tacos med skivad marinerad entrecote. Den picklade rödlöken, köttet, parmesanen och den starka såsen man får till är verkligen en fyrklöver av smaker och vill man äta riktigt goda tacos (vilket man förstås vill) så är HAMU verkligen mitt förstaval. Sydamerikansk mat möter mellanöstern-smaker och jag har aldrig lämnat HAMU besviken. Ibland leder faktiskt Nordhemsgatan rakt in i himlen. 

Pizzeria Monaco 

Adress: Friggagatan 25A 

Jag älskar ju smaker från Balkan. Att dricka en Cockta och äta Pljeskavica (140 kronor) här är en dröm. Lokalen är inte särskilt mysig men stämningen är det verkligen. Det är ytterligare ett ställe där man känner sig välkomnad och där servicen och stämningen går hand i hand mot något inbjudande och trevligt. Cevapin smakar verkligen hemgjord och man serveras rikligt med tillbehör. Hela stället är som en resa till Slovenien och jag bokar gärna en resa dit igen och igen. Man kan även köpa ”vanlig” pizza här men stället rekommenderas främst för Balkanrätterna. 

Restaurang Krakow 

Adress: Karl Gustavsgatan 28B 

Denna restaurang ligger i Vasastan och är en mysig polsk kvarterskrog. Maten upplevs väldigt autentisk och lokalen är suverän och hanterar ljudnivån på ett bra sätt. Smakerna är rika och portionerna stora. Jag skulle säga att det är en perfekt plats att upptäcka polsk mat på i Göteborg. För mig var första kvällen där en smakresa utan dess like och jag ville bara fortsätta testa allting. Pirogerna (180 kronor) var oerhört trevliga, särskilt den med vitost och potatis och Gulaschsoppan den bästa i Göteborg. Brödet gifte sig perfekt till soppan och det var så gott att doppa brödet i soppan och få in ännu mer smaker. Personalen upplevs som väldigt trevlig utan att vara för mycket. Sociala och trevliga på de bästa av sätt. Man känner sig lite förälskad i världen och framför allt då kanske Polen när man sitter en sen kväll här.

"Akta dig för alla rödljus, Oskar"

Vi är på Stora Dyrön. Jag ser personer hämta sina släktingar med sina flakmoppar. Jag blir berörd av det när jag ser två syskon sitta och hålla varandra i handen samtidigt som de susar fram längs vägarna. Längst fram och sånt där påminner mig om när jag var barn och åkte motorcykel. Jag höll i mig samtidigt som världen runt omkring mig rusade fram. Eller när jag satt på hölasset när min morfar körde traktor. Jag har lätt för att romantisera såna saker, men hade jag kunnat ge bilder till mina framtida barn på ögonblick som format mig så hade en varit på mig på en motorcykel som tio-åring och en på ett hölass som sju-åring. 

Ytterligare en på när jag som liten lärde mig att cykla utan att hålla i händerna på styret. Det var i Kåremo utanför Kalmar. Jag minns än idag hur imponerade mina släktingar var. Idag känner jag att jag behöver ha ett styre i fler situationer än vad jag behövde då. Jag vet inte vad som hänt. Jag kanske behöver lära mig cykla genom livet igen. Akta dig för rödljusen, Oskar, sa någon. Jag visste inte då att så mycket i livet skulle vara riktiga rödljus. Att människor skulle kunna vara som bilar som kör över en vid övergångsställena. Gång på gång. 

Jag var osäker redan som barn och när jag flyttade till Stockholm som nittonåring. Det enda som gjorde mig säker var mitt långa svarta hår och Morrisseys texter eller att få sjunga Kent med mina vänner där. Jag minns att jag sa till någon, som jag kallade för Fröken jazz på den tiden, att jag önskar att jag hade skrivit Kents låt Elever. Den låten sa verkligen allt. Jag ville veta allt om Vintergatan och platserna där som vi aldrig får se. Några år senare läste jag Jeanette Wintersons roman Vintergatan går genom magen och det gav mig en ny bild, en ny resa där jag ville kyssa längs varje stopp. En mening som jag och mina vänner i Stockholm ville leva efter var ”Håll tungan rätt i mun, gärna någon annans.” Det var ett sätt att försöka tända eld på dansen som visade att livet faktiskt hade börjat. Var inte feg, döden har sitt kikarsikte inställt på dig förr eller senare ändå. Det är ytterligare en bild när jag och fyra vänner sprang ifrån mörkret och värmde oss med samma vante som vi skickade runt. Alla mådde jättedåligt men vi fann varandra i små små stunder. 

Jag kan känna igen mig i det där, tjugo år senare, när jag och en kollega boxades med samma tankar. Vem vet om man hade legat kvar om man haft någon annan som hänt exakt samma där i ringen? Jag tänker ofta på filmen Stand by me när jag tänker på vänskap. Hur vänskap var när man var tolv och hur den aldrig riktigt blev densamma efter det. Men jag tror att känslan kan återkomma och att det mesta bara handlar om förståelse. Finns det förståelse för hur man tänker och hur man känner så monteras en oerhört viktig ljusning upp längs ens hjärna. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. 

Just vänskap är något som alltid har drivit mig framåt. Samtidigt som jag alltid vill vara lika mycket som den andra. Jag vill verkligen inte jaga någon som så uppenbart inte vill ses. Har den sagt nej till att ses i ett halvår så måste jag lägga min energi någon annanstans. Annars blir det någon konstig press som man verkligen inte vill kasta på någon. Det är lite som att ses på vagnen efter tio år och så säger den andra ”det vore kul att ses snart” men det är ingen idé att fastna i sånt där. Vill man ses så gör man det och vill man inte det så gör man det bara inte. Det är ingen idé att sminka en ovilja, en olust, ett nej. Det handlar förstås sällan om brist på intresse egentligen. Jag är till exempel jättelångsamt med att svara människor som skriver långt. Det handlar bara om brist på ork och att jag hellre vill prata över en öl, ett glas vin, ett parti Fia med knuff. Men verkligheten knuffas lätt bort av annat och det gör mig ledsen. 

Jag tänker ofta på Dennis. Han var min närmaste vän när jag var liten. Han dog samma sommar som Sverige vann Brons i VM. Samma år som min fru föddes och samma år som min farfar dog. Han som gav mig mitt mellannamn. Jag fick höra att han hade dött samtidigt som jag löste en matteläxa. Då förstod jag att matteläxor inte betyder särskilt mycket. Åtminstone inte i stunder som den. Att leka tjuv och polis med Dennis är ytterligare en sån bild som format mig. Det finns inga bilder på oss förutom i skolkatalogerna. Men det finns hundratals i mitt huvud. Kanske ännu fler. Det var som ett åskoväder i huvudet när han dog och någonstans bär jag det ständigt inom mig. Symptomatiskt så har han blivit som ett paraply för mycket av hjärnans regn. Jag bär mycket av hans vänlighet med mig, hans värme. Tänk att det har gått över trettio år sen dess. 

När min fru kommer hem från jobbet om kvällarna håller jag om henne extra hårt. Jag vet att jag som barn gick runt och höll min mammas byxor hela dagarna. Vissa saker förändras aldrig riktigt. Allt handlar bara om att känna trygghet. Det eviga sökandet. Och någonstans har jag den på flera foton. Ett visar vänner, ett mitt jobb, ett annat min fru och sättet hon håller om mig med sitt ben. Jag har har aldrig blivit omhållen av ett ben innan, men jag värms upp när det stormar utanför. Hennes nakna hud mot min öppna hand.

Elis Monteverde Burrau - Numret till mitt rum

Labeln Årsta Skivakademi fortsätter att imponera med sina släpp. Senast ut är Elis Monteverde Burraus singel Numret till mitt rum. Elis är även poet och författare och jag känner stundtals när jag läser hans ord att jag skulle vilja bosätta mig i dem. Det är verkligen ord där allt blir så synligt. Världens ådror framträder extra tydligt i Elis ord och även i hans sätt att uttrycka dem. Allt blir bara väldigt nära. Jag kan ta på blodet, på viljan, på frustrationen - på varenda känsla som uttrycks i texten. Som i debutsingeln, en tonsatt dikt skriven av hans pappa, När min son fick cancer. Det är svårt att komma så nära det mänskliga i musiken. Det är lätt att bara rygga undan och tycka det är jobbigt - men det är otroligt avklätt och jävligt berörande. 

I covern på John Cale och Lou Reeds Style it takes (I Elis och hans rockband Karamazov 3s version Den stil som krävs) känner jag att unga [ingenting] kommer på besök återigen och jag ler bara över det direkta och skakiga. Här finns det nerv. Även Dröm Baby Dröm, en cover på Suicides klassiker, som han släppte tillsammans med LOVE TRULS är där uppe bland molnen. Det är fint när man sätter sitt eget avtryck på allt man gör. Slutet på låten är magiskt - som bara nästan korta ögonblick kan vara. På EP:n NY VD EP, som också spelats in med Karamazov 3, så anar jag återigen ett möte mellan [ingenting] och säg Den franska trion. Det är som ett intensivt möte med extra allt där livet verkligen öser över en. Pappa Morfin till exempel är en fantastisk låt som jag spelat hur mycket som helst det här året. Det är musik och texter där man egentligen inte förstår särskilt mycket alls, men där man känner hur mycket som helst. 

Senaste singeln heter alltså Numret till mitt rum. Den är över sju minuter lång och den hade gärna fått vara sju minuter till för min del. Det är piano, nyckelharpa och en berättande text som säger allt. Det är som att lyssna på ett samtal på en efterfest som pågår för alltid. Man förstår ingenting men vill hänga med i samtalet ändå och få reda på vart det leder. Om någonting om mänskligheten avslöjas. Och någonstans så vet man att i det här samtalet, i den här musiken så finns något som man hela tiden längtar efter. Närheten, det röriga, det mänskliga. Något som är långtifrån alla slimmade kläder och lika slimmade repliker och algoritmer. Det här berör på riktigt.

Lyssna här nedan!