Fem album: LIVBOJ

Foto: Press

Jonny Klingvall och Jonas Borgström bildar duon LIVBOJ. Debutalbumet Klara färdiga slut kom för tio år sedan och först nu är efterföljande En del av historien här. Livet är långt från debuten var faktiskt en av mina mest spelade låtar det året och när jag idag lyssnar igen så tycker jag fortfarande är jävligt bra. Jag måste även säga att avslutande Slut är en fantastisk skapelse på över 6 minuter. De långa instrumentala partierna som till slut bara öser på. Det är fantastisk musik. 

Även efterföljaren som släpptes nu i november är fantastisk. Jag skulle säga att duon låter aningen mjukare, bär på fler drag av postpunk samt att det finns en mer elektronisk grund här. Allra bäst låter det i Tunnelbana som är en sån där låt som är omöjlig att lägga ifrån sig från örat. Efterföljande Ungt hjärta fyller min kropp med samma lycka. En lycka som är fylld av tankar om hur otroligt bra det låter. Intensiteten i slutet av Leva livet kommer jag aldrig vika av ifrån heller. Jag vill bara ta emot den. Det är en sån låt som förmodligen lyfter ännu mer live, bland skrikande och svettig publik. Jag tycker att man på senaste skivan låter ännu bättre och jag hoppas det inte dröjer ytterligare tio år innan vi får höra från duon igen. Idag gästar LIVBOJ serien "Fem album" och Spotify-länkar, det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. 

John Lennon - Plastic Ono Band (1970)

Direkt, naket och kompromisslöst. Detta har varit ledord som genomsyrat hela låtskrivarprocessen för plattan. Vi har såklart gjort det på vårt sätt, men denna klassiker har varit en viktig om än halvt omedveten referens. 

Grandaddy - The Sophtware Slump (2000)

De personliga världar som växer fram i ljudbilderna är en nästan direkt inspiration produktionsmässigt. Att de också mixade hela skivan själva är också något som funnits som en peppande ledstjärna i vår process. 

Roxette - Look Sharp (1988)

Att en så hittig och gitarrbaserad popskiva gjordes med 100% programmerade trummor var en aha-upplevelse, och gav det självförtroende som behövdes för en garderobsduo utan vare sig budget eller replokal. 

Paul Simon - Graceland (1986)

Den här plattan gick varm i barndomen. Lekfullheten, glädjen och vemodet i musiken, och de självreflekterande, poetiska texterna har alltid varit, och var mer än någonsin till den här skivan, en stor inspiration. 

Dire Straits - Brothers In Arms (1985)

Ytterligare ett album från barndomen som inspirerade mer än vad vi tidigare förstått. För många är Mark Knopfler förknippad med sitt gitarrspel. För oss handlar den här skivan om enkla, drömska låtar och trygga melodier i en underliggande vemodig atmosfär.

/ LIVBOJ

Lyssna på En del av historien här nedan!

Agnes Matsdotter - Alla ska dö

Foto: Jennifer Sylvan, Lisa Säfdal 

Agnes Matsdotter bjuder på en svängig poplåt på senaste singeln Alla ska dö. Jag som inte alls gillar att tänka på döden borde kanske rygga undan men låten är samtidigt så melodiös så att tankarna på slutet försvinner ju mer jag lyssnar. Agnes har haft ett aktivt år bakom sig och jag skulle säga att hon avslutar året med bravur. Albumet Crescendo är ett av årets bästa album. Den fina covern på Fred Åkerströms Jag ger dig min morgon var en perfekt dörr att öppna för att komma in i albumets värld och duetten Ingen spelar svår var fortfarande omöjlig att värja sig emot. F*n vad kul, om en destruktiv jakt på bekräftelse, bar på ett mer rått sound men jag älskade hur Agnes röst klädde upp låten perfekt och jag påminns om Kent när jag lyssnar på den. Så som de borde ha låtit på äldre dagar. BFUU kändes som att lyssna på ett kaotiskt dansgolv och jag älskade varje sekund av den. Även covern på Lars Winnerbäcks Elden var otrolig och jag tyckte om hur Agnes klädde låten i sina kläder, även om hon behöll tyget från originalet. 

Det jag i övrigt gillar mycket med Agnes musik är hennes egna texter och hur jag upplever att hon inte är rädd för att visa sig utan filter. Hennes språk är förhållandevis direkt och hon vänder inte vid dörren när det dyker upp något som skaver utan hon skriver öppet och ärligt om, upplever jag, det mesta och det känns väldigt uppfriskande. 

Singeln Comme ci, comme ça släpptes i oktober. Arrangemanget hade sitt ursprung i ett mörkt rum och överlag bar låten på ett dovt och svart sound. Det passade till låten som handlade om att lämna en människa bakom sig. Någon som var ”någon annans”. En fantastisk låt som gjord för sena kvällar då man känner att man behöver grotta ner sig. 

Alla ska dö är som sagt också förhållandevis mörk men bär på en melodi som får mig att bara vilja dansa bort allt deppigt. Det är på många sätt en fantastisk nyårslåt där man försöker glömma allt som inte fungerat och försöker ta nya tag. Bli mer levande. Dels så handlar det om att vara bra på att tröstas av misär och någonstans också om, tänker jag, att det får bli fel ibland - för vad spelar det för roll i slutändan? Allt och alla kommer ändå att dö förr eller senare. Om att bli lämnad för någons ex och fundera på hur man ska tolka det då personen innan sagt att de hade dåligt sex. Agnes skriver som sagt öppet och med nerv och energin i produktionen går att ta på. När barnkören kommer in i slutet blir det som en fin kontrast till mörkret. Jag älskar det här. En låt att skåla in det nya året med.

Lyssna här nedan!

Vakter till den mentala krogkön

För ett par dagar sedan funderade jag över vad jag behöver för att må bra. Bland annat så behöver jag ha vakter i den mentala krogkön. De dagar mitt huvud ska vara ett dansgolv så måste jag få välja vilka som kommer in där. Kanske hittar Fredagen den 13:e andra ligg än mitt liv där - men kanske var mitt liv den dagens free card, vem vet. 

Jag vill ha ett fåtal men nära vänner där vi alla känner att vi alltid kommer finnas där, oavsett. Att välja bort att ses för att hellre skriva till varandra kommer jag aldrig vilja lära mig. Jag vill gå promenader och ta en öl då och då, inte mest följa varandra på håll. Det är som att sitta på två olika bussar, skicka glimtar från varandras liv men aldrig riktigt stanna upp vid den andras hållplats. Jag vill inte dit. 

Jag vill ha vänskap där det naturligtvis kommer pendla mellan vem som hör av sig mest, men jag vill inte hamna där jag skickar tio reels om dagen till någon som inte hör av sig tillbaka. Och naturligtvis hade jag inte fortsatt att höra av mig i det fallet. Jag minns det från Helgons glansdagar. Många kunde skicka typ 15 hej i rad utan att inse att det är bäst att lägga ner för du kommer ändå inte få något svar. Att vara tjatig är en av mina största rädslor, att vara någon som fyller en redan full papperskorg.

Jag har aldrig tyckt om att vara i centrum och inte heller vara mycket. Jag vill inte vara huvudrätten, förutom i förhållanden då, som folk väntar på. Det räcker att vara någon helt okej fördrink. Första gången jag stod i centrum var när jag höll på att drunkna som liten på Äventyrsbadet i Kalmar, andra gången när jag stod och mimade till Pet Shop Boys några år senare. Utan att våga öppna munnen. Jag minns att någon kom fram och sa ”Var du nervös, Oskar - för du öppnade inte ens munnen?” Jag har aldrig förstått varför man ska påpeka något som den som får höra det garanterat redan vet om. 

Jag önskar att vi får två barn. Redan när jag var tio så visste jag vad jag ville döpa mina barn till och skrev noveller om dem. Jag läste Jocke Berg och Bruno K Öijers texter, ändrade lite på deras meningar och placerade dem i min värld. Jag vill ta med barnen till Sunne där jag själv var med min familj. Vi spelade pingis hela dagarna och åkte på utflykter. Min pappa var som Rudolf i Sunes Sommar. Jag längtar tills jag får spela den rollen. Den sommaren vi var i Sunne sa jag för första gången att jag älskade någon. Det var till en i min klass. Jag tänkte på det där när jag hörde Emil Jensen några år senare. ”Jag älskar dig men det får man väl inte säga i den här jävla relationen”, skojade han. Men gud vad jag kommer älska mina barn och jag kommer säga det ofta. 

Jag behöver jobba deltid och känna att jag hinner leva. Jag fungerar rätt dåligt under stress. Det är som att övergångsställena för mina känslor och tankar helt suddas ut och alla försöker bara springa över vägen istället, samtidigt som det är rusningstrafik. Det är som att min kropp i de situationerna hör Hesa Fredrik men aldrig får veta att faran är över. Ibland funderar jag på om min kropp är från Ikeas lager i Tjernobyl. Typ att min hjärna består av en prototyp av Billys bokhylla utan hyllor. Inga våningsplan, bara ett totalt haveri. 

Jag behöver ha ett jobb där jag känner mig uppskattad och där inte vänskapsrelationer på jobbet och olika destruktiva hierarkier går ut över varandras bästa. Jag behöver vara närvarande. Det är då jag mår som allra bäst. 

Jag behöver bo hyfsat billigt och samtidigt ha råd att åka på olika utflykter. Testa nya restauranger varje månad och bli lite lagom full tillsammans med vänner och tillsammans med min fru. Jag behöver lära mig att det är okej att misslyckas, att allt jag gör inte behöver vara perfekt men det verkar ta år att lära sig. Jag behöver bli vän med mitt utseende men kommer kanske aldrig sluta att duscha i mörkret för att slippa se mig i spegeln. Jag är emot skönhetsoperationer men har samtidigt tänkt tanken att kanske göra något någon gång. Det kanske aldrig händer, men någonstans har jag alltid behövt en utväg. Då känner jag mig tryggare. Jag kanske aldrig nyttjar utvägen, men jag behöver veta att den finns. Och jag står i min egen provhytt och ser på mig varje dag. Det är klart att jag någonstans behöver trivas med mig själv och det är klart jag också påverkas av all möjlig hets kring saker. Kanske börjar acceptansen med att vara ärlig med hur man känner. 

Jag behöver tid för mig själv för att kunna laddas upp och jag borde slänga bort telefonen oftare, precis som jag gjort med aviseringar. Jag får numera inte aviseringar om någonting vilket i värsta fall leder till att jag inte svarar tillräckligt snabbt men ingen värld går under oavsett. Saker är olika viktiga och att få längta, drömma och sakna är bland de tre viktigaste. Just nu längtar jag exempelvis efter att åka till Stora Dyrön med min fru, att snart få krama mina föräldrar igen, att skoja på danska på jobbet och att tänka tillbaka på när jag häromdagen fick höra att jag är en av de finaste och snällaste någon hade träffat. Det fick hela min mage att bli till ett Spa. Jag ska göra allt jag kan för att inte låta ångesten riva det spaet och bygga löparbanor för sig själv där istället. Förgrömmade onge.

Mohlavyr - Jag sa att jag ramlat i trappan

Foto: Ulrika Mohlin

En av årets absolut viktigaste låtar släpptes för en dryg vecka sedan. Ulrika Mohlin och hennes Mohlavyr släppte då Jag sa att jag ramlat i trappan. Låten handlar om en normaliseringsprocess och bygger på verkliga citat från kvinnor som har utsatts för våld. Det finns förstås många steg i den processen och det kan börja med ord som blir som slag mot psyket och så eskalerar allt och kvinnan kanske börjar känna att hon måste ändra sig och anpassa sitt liv för att exempelvis partnern kan bli på ett visst sätt om hon säger x eller gör y. Det blir ett sätt att överleva genom att anpassa sig efter våld, efter hot, efter någon som bär på makt och kontroll. Ibland uttalad, ofta outtalad. 

Mohlavyr beskriver i låten hur det gick från att ”Följa John till göra som Simon säger.” Det är rader som säger mycket och som även kopplar till det jag tidigare nämnde om att tvingas anpassa sitt liv för gör hon inte som han säger så riskerar hon allvarliga konsekvenser. En annan rad som verkligen krossar mig är ”det gick så långt att jag tackade för skjutsen.” Han skjutsar henne till akuten för något han har gjort och det är också ett steg i den där processen, att han pendlar mellan att göra det självklara till att helt rasera hennes värld bit för bit. Jag antar att det är ett sätt att bibehålla makten, att växla upp och ned - samtidigt som han nedmonterar någon annan som människa. Jag blir verkligen illa berörd. 

Det är samtidigt så otroligt viktigt att Mohlavyr lyfter ämnet, lyfter utsatta kvinnors röster och verkligen visar upp verkligheten. Hon sjunger otroligt starkt genom hela låten och pianot och cellon både lyfter låten och tar lyssnaren i hand. 

Mohlavyr är en artist jag har skrivit om flertalet gånger och jag tycker att hennes penna är en av de starkaste och viktigaste i musik-Sverige. Hon har behandlat allt från ensamhet, kroppskomplex och här då mäns våld mot kvinnor och hon gör det så bra att jag bara kan säga hur tacksam jag är för att hon gör det här, för att hon brinner att lyfta dessa ämnena. Jag tycker åtminstone hela Sverige borde känna samma tacksamhet.

Lyssna här nedan!

Fem album: Vapnen

Trion Vapnen släppte sitt självbetitlade debutalbum för en månad sedan nästan exakt. Jag, som växte upp med band som Die Krupps, Skinny Puppy och Front 242 känner mig verkligen hemma i bandets musik. Det är tung och hård elektronisk musik och låtar som Stiga i fritt fall, Du är så blek samt Alla mina vänner bygger verkligen upp mitt tonårsrum på nytt. När jag lyssnar på live-versionen av Se mig drömmer jag mest om att få stå där själv. En sån intensitet som verkligen når lyssnaren. Jag gillar också det lite mystiska med bandet, deras estetik och lyrik som går hand i hand på många sätt. Det är mystiskt, rörigt och alldeles fantastiskt. Idag gästar två tredjedelar av bandet bloggen för att dela med sig av "Fem album" och Spotify-länkar, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. 

Front 242 - Front by Front (1988)

Jag var 11 år gammal, min ena storasyster lyssnade på den ena konstiga artisten efter den andra. Men hon hade, i min värld, häftiga och lite liksom farliga kläder. Och så var jag kär i hennes bästis, Maja. Och så hade hon killkompisar som såg nästan läskigt häftiga ut. Det visade sig att de var ”synthare”. En vän som min syster läste läxor med, han hette Magnus, lyssnade på ett band som hette Front 242. På något vis kom jag över hans Front 242-kassett, Front by front. Jag tror att jag stal den. Den förändrade ALLT! När jag var en liten 12-åring i Nockebyhov i Bromma gick jag i mina första Dr. Martens, bar uteslutande svarta kläder och en grön bomberjacka som jag hade fått ärva. Jag säger nu att det fanns/finns något så nästan omänskligt mänskligt i hela albumets omänsklighet, som sög in mig i ett mörker som var befriande - och en robotiserad kroppslighet som rörde om allt. Och så skrev jag ”Front 242” på en skolbänk, och en jättefin person hade samma bänk som jag när hon hade sina geografilektioner timmen efter jag hade mina. Och det blev min första riktiga kärlek. Hon blev min flickvän och lärde mig förtroende och värme. Och en djävulsk massa om grymma synthband. Så, Front by front förändrade allt för mig. 

/ Kristian 

Heilung - Lifa (2018)

Heilung inspirerar mig genom något väldigt grundläggande - rytm, jord och urkraft. Deras musik känns som en tidsresa, en förflyttning till ett annat medvetandetillstånd där kropp och ljud smälter samman. När jag lyssnar på Lifa känner jag mig nästan ett med rytmerna, som om varje slag och andetag går genom mig. Heilung använder instrument som känns som om de bär på århundradens minne: trummor med djurhudar, benflöjter, horn, skramlor av ben och metall - saker som låter både råa och heliga på samma gång. Varje ljud har en magisk verkan, som om de väcker något uråldrigt i mig som annars ligger tyst. Låten Fylgja Futhark är som en ritual som öppnar en port i tiden. Trummorna bygger upp en puls som känns som hjärtat hos en gammal värld, och rösterna rör sig som mantran genom rummet. Det är mer än musik - det är en resa genom lager av tid, skogar och intuition. 

/ E von Glarus

David Lynch - The Big Dream (2013)

David Lynch inspirerar mig i alla hans uttryck - hans surrealism, stämningar och drömlika atmosfärer öppnar ett kreativt rum där jag vågar tänka friare, gå djupare och vara annorlunda utan att tveka. Det finns något extraordinärt i honom: hans förmåga att skapa världar där det vardagliga blir mystiskt, där varje skugga känns meningsbärande och där tystnader talar högre än ord. Jag känner ofta att jag vill leva i hans värld – i det där skiftande gränslandet mellan dröm och verklighet, där allt är laddat, märkligt och fullständigt hypnotiskt. The Big Dream, och särskilt Star Dream Girl, fångar precis den känslan. Det är som att kliva in i ett nattligt parallelluniversum där musiken viskar hemligheter och tiden rör sig på ett annat sätt. Samtidigt inspireras jag starkt av EBM och industri – den hårda basen, det råa mörkret och den kompromisslösa energin. Tillsammans med Lynch’s drömlika mystik formar det en estetik som definierar mig: elektrisk, suggestiv och stolt avvikande, som att leva halvvägs inne i en Lynch-vision och halvvägs i en industriell puls. 

/ E von Glarus

Das Ich - Staub (2010)

Första gången jag hörde Das Ich jobbade jag på en skivbutik i Gamla stan i Stockholm. Butiken var specialiserad på proggmusik och symfonisk rock, vilket verkligen inte föll mig på läppen. En riktig fördel med jobbet var dock att representanter för mindre distributörer och skivbolag ofta tittade in för att antingen sälja eller leverera skivor. Då de såg mig, lite av en udda fågel bland proggarna där jag stod svartklädd från topp till tå och ofta med en Skinny Puppy- eller Front 242-tröja, grävde de gärna lite djupare i sina skivväskor och rotade fram något synthigt som jag fick köpa för inköpspris. Ett sådant album var Staub av Das Ich. ”Gillar du Skinny Puppy, Einstürzende Neubauten och sådant där, då kommer du att älska den här.” Skivomslaget var ganska fult, tyckte jag, men säljaren, Patrik, brukade träffa rätt så jag köpte den och ytterligare en av ett band som hette Operating Strategies. De låg båda på bolaget Danse Macabre, enligt mig en kvalitetsstämpel. När jag väl kom hem och satte på skivan var det som att bli överfallen av ett obegripligt och hotfullt allkonstverk. Det tog ganska lång tid för mig att riktigt begripa mig på själva upplevelsen av den. Staub inleds av låten Sagenlicht. Med dess underliga, liksom trasigt orkestrala sug, brutala rytm och sångaren Stefan Ackermanns ömsom kvidande, ömsom väsande röst är det som att låten liksom lurar lyssnaren in i en vansinnig och ursinnig mardröm, både klaustrofobisk och explosiv på en och samma gång. Och så fortsätter det. Frånsett just Sagenlicht och låtarna Im Ich och Unschuld Erde (vilka samtliga är med på i princip alla spellistor jag har) kan jag väl inte påstå att jag lyssnar så mycket på Staub längre. Men den är tvivelsutan en av de skivor som präglat mig mest. Skivan är en slags lång och plågsam tonsättning av Georg Trakls expressionistiska poesi - och texten till avslutningsspåret, Staub, utgörs mycket riktigt av en Trakl-dikt. Där och då hade jag aldrig hört talas om Trakl, men genom Staub och Das Ich öppnades även den världen för mig och idag är nog nästan varenda text jag själv skriver inspirerad av honom. 

/ Kristian 

The Stone Roses - The Stone Roses (1989) 

När jag började på gymnasiet sattes jag i en brittisk skola i Nederländerna. Fösta dagen tilldelades jag en fadder, Stuart från Skottland. Efter skolan hamnade vi bredvid varandra på skolbussen och när vi steg av föreslog han att vi skulle gå hem till honom och plugga tillsammans. Vi var båda riktiga musiknördar, men frånsett band som James, Happy Mondays och The Charlatans - band vars namn jag kände till eftersom min ena storasyster lyssnade på dem - var det inte många av Stuarts favoriter som jag var bekant med. Och vise versa. Så fort vi hade satt oss för att börja plugga satte Stuart på en skiva. Ned från högtalarna som stod högt på en hylla började plötsligt ett dovt och murrande brus låta, genom vilket en basgång snart letade sig fram. Den kändes nästan hypnotiskt gungande, suggestiv. Gitarrslingorna som följde lät vemodiga, klara och på något vis regniga, om man nu kan säga så. När sedan sångaren började sjunga ”…I don’t have to sell my soul, he’s already in me, I wanna be adored…” var det som att jag flöt iväg in i musiken. Jag hade aldrig hört något liknande. Albumet, berättade Stuart, var The Stone Roses självbetitlade debut. Jag kan fortfarande inte sätta fingret på skivans storhet eller vad som gör den så unik. Det är nog en kombination av allt. Sångaren Ian Browns så sagolikt både skygga och samtidigt arrogant uppkäftiga röst, hans sällsamma texter fyllda av referenser till saker som jag inte kände till men genast ville lära mig; trummisen Renis oefterhärmliga flow; bassisten Manis groove som hela tiden förde låtarna framåt på ett sexigt nonchalant vis; och gitarristen John Squires helt omöjliga plock och wah-wah-väggar. Men skivan är mer än bara en samling fantastiska låtar. Den är en slags stämning där allt, precis allt spelar in och skapar en helhet. Musiken, indiepop/-rock med solklara 60-talsinfluenser, med psykedeliska inslag varvade med influenser från klubbmusik som blandas samman av hjärnor som simmat iväg i en cannabisdimma som förtätas av ett konstant Ecstacy-intag. Omslaget, målat av gitarristen, John Squire, med citronskivor utplacerade över en Jackson Pollock-inspirerad bakgrund är en referens till upploppen i Paris 1968. Bara en sådan sak! Och även kläderna, i synnerhet trummisen Renis hatt som kom att bli ikonisk, utgjorde en viktig del av helheten. Ska jag sammanfatta min känsla av The Stone Roses med två ord – då blir det underbar hybris.

/ Kristian 

Lyssna på trions debutalbum här nedan!

Musikminne från Sebastian Clarin

Foto: Johan Avedal 

The weight of a Circle är namnet på nya singeln från Sebastian Clarin. Som alltid är hans låtar mångbottnade. På hans dansgolv ryms alla känslor och tror man att man vet var man har låten så kommer en liten liten detalj som bidrar till ett extra djup. Det är en fantastisk synthpop-låt, omsvept av mystiska drömmar. Idag gästar Sebastian Clarin bloggen för ett musikminne!

Tidigare i år var jag på besök i New York för att hälsa på min kompis Bill. Under besöket bodde jag i East Flatbush, en stadsdel i östra Brooklyn vars invånare består nästan uteslutande av ortodoxa judar och jamaicaner. Det är en lite oväntad men väldigt skön kombination av människor och en stadsdel som är klart olik Stockholm där den typen av mångfald inte riktigt finns. 

En av dagarna när jag promenerar mot tunnelbanan för att åka in mot Manhattan får jag ett sms från en kompis som tipsar om att Thom Yorke och Mark Pritchards har ett nytt projekt ihop. Duon har precis släppt albumet Tall Tales och jag trycker igång det på en gång samtidigt som jag fortsätter min vandring mot tunnelbanestationen. Det som strömmar ur mina hörlurar är en ytterst märklig men helt underbar elektronisk musik. Det är mardrömslikt, vackert och svängigt på samma gång. Thom Yorke vrider och vänder på sin säregna röst som dessutom processats till oigenkännlighet av olika suggestiva effekter samtidigt som Mark Pritchards dysfunktionella beats och onda analoga synthar helt omsveper en. Det är magi. Olycksbådande men förförisk magi. 

Detta blir så det lite oväntade soundtracket till min fortsatta promenad mot tåget som sen tillslut ska ta mig in till Manhattan. Tillsammans med judiska hårlockar och jamaicanska dreads dansar jag mig fram längs med de breda trottoarerna. Thom dansar med mig på min vänstra sida och Mark på min högra. Vi tre dansar en jättekonstig men energisk dans och folk tittar på oss, eller snarare på mig, en ensam vit man med hörlurar och ett märkligt dansant rörelsemönster. Men det gör ingenting. Jag är helt och hållet innesluten i Thoms och Marks sublima värld. Inget kan stoppa mig. 

Hela den här upplevelsen för mig dessutom tillbaka till ännu ett minne, som jag faktiskt skrivit om här tidigare, nämligen när jag för första gången hörde David Bowies (och Brian Enos) elektroniska mästerverk Low. Båda dessa album har den här förmågan att med introspektiva elektroniska ljudlanskap trollbinda dig som lyssnare. Jag försöker också med konststycket att trollbinda med min musik, såklart kommer jag inte ens i närheten av vad dessa två fulländade konstverk gör, men det är ändå alltid bättre att sikta högt och missa än att sikta lågt och träffa.

/ Sebastian Clarin

Lyssna på singeln här nedan!

Musikminne från Lilla Barbro

Foto: Fabian Rosenberg

Maja Heurling och hennes Lilla Barbro är aktuell med singeln Till kvällen. Det är en singel där Ola Sandström gästar med sin gitarr, som försiktigt och fint ramar in låten. Låten är som en poetisk vaggvisa med vackra rader som att "tystnaden står på tå" och det är en fin låt om att be om kraft, be om mod i en värld där ondskan försöker ta över. Jag känner mig lugn av låten, hur den försiktigt kramar om mig med Majas röst som ena armen och Olas gitarr som den andra. Idag gästar Lilla Barbro bloggen med ett vackert musikminne om vänskap. 

Under några år runt 2010 åkte jag på låtskivarretreater på Kreta på somrarna. Eva Hillered höll i dem i den lilla byn Lendas, där det endast fanns runt 50 invånare. Ett år träffade jag en ny vän där, Ida Kristin. Vi blev ihopparade för att skriva en låt den andra dagen. Jag minns inte vad uppgiften var, men jag minns närvaron i vårt möte. Jag minns att vi gick och åt lunch, minns gurkskivorna i den grekiska salladen, minns hennes öppna blick, och att vi båda hade lätt till skratt. Minns hur vi långsamt öppnade upp oss för varandra. 

Vi hade båda haft jobbiga år bakom oss, år då vi haft problem med hälsan och det hade gått ut över vårt spelande och skrivande. Nu var vi båda på väg tillbaka. Vi skrev en text tillsammans om hur det var att gå där bredvid “den stora vägen” och känna sig ensam och utanför. Jag hade försökt skriva texter tillsammans med andra tidigare, men alltid känt att det var svårt, att den processen var för egen för att det skulle bli nåt bra. Men nu flöt våra ord och erfarenheter in i varandra. Ida Kristin skrev melodier på ett annat, friare sätt än jag och plötsligt kändes det som 1 + 1 blev 3. Något nytt uppstod, en gemensam ton. Vi skrev tätt sammanflätade stämmor på refrängerna. Låten döpte vi till Om jag vetat, och det blev till slut en duett, om två personer som går vid sidan av och inser att det finns andra där också, och om vi bara vetat det, kanske vi hade funnit kraft i varandra. 

Ida Kristin visade sig vara född samma år och månad som jag, fast hon i Brasilien och jag i Sverige. Vi hade båda rest i södra Afrika under nästan samma period. Vi kunde båda portugisiska och våra mammor hade båda varit sjuka. Vi började kalla varandra stjärnsystrar och vi har hållit kontakten sedan dess. Jag har varit och hälsat på Ida Kristin i Nashville, där hon bor nu, två gånger och vi sjunger fortfarande vår duett tillsammans när vi kan. Såna här möten, där man kan lyfta varandras kreativitet och mötas på en plats bortom orden, är sällsynta och jag kommer att bära detta möte nära hjärtat hela mitt liv.

/ Maja Heurling, Lilla Barbro 

Lyssna på Till kvällen här nedan!