Moonica Mac - Låns

Foto: Josefine Laul 

Jag tror att man drar med sig allt som varit i hela sitt liv. Kanske i en ryggsäck, en resväska eller som en slags vagn som man hela tiden drar bakom sig. Där har jag med mig när jag lärde mig simma, när jag för första gången cyklade utan att hålla i mig och första gången jag blev kär. Även andra gånger, när det visade sig att man faktiskt behöva hålla i sig i cykelturen genom livet, som när man förlorade en närstående. När man höll någons hand, bad om att hen snart skulle må bättre, och få tillbaka värme och en önskan båda i handen och i öronen; det önskar jag också. 

Moonica Macs nya låt Låns handlar mycket om det där. Livet, vad man tar med sig från alla möten och att vi alla egentligen är på genomresa. Jag kan aldrig veta hur länge någon stannar vid min hållplats innan den åker vidare. Själarnas buss slutar liksom aldrig gå och man har ingen koll på tidtabellen. Man får bara hoppas att tiden någon stannar blir så lång som det bara går. Jag hade en vän en gång som gärna ville kramas en gång till efter att man sagt hej då med första kramen. Det var lite som att det är viktigt att passa på, då man inte alls kan ha ett samtal med tiden och be den stanna. Det går liksom aldrig. 

2014 dog Moonicas bror tragiskt i cancer, hans fru hittade en lapp som han hade skrivit, texten löd ”Livet är bara till låns, vi är alla på genomresa” och ur den raden och ur kärleken till hennes bror så växte låten fram. ”Har du känt andetag som väntar på sin sista dag”, frågar sig Moonica som hör till de finaste min hjärna klätt sig i på länge. Det handlar mycket om att livet är just kort och att försöka stanna i stunder, som i stunden när man kramar sina barn till exempel. Man vill bara stanna kvar där i kramen. Få finnas i något som varar. 

Det blir en bilresa genom sorgen, genom livet, genom tacksamheten. Genom fönsterrutan passerar minnen och man följer tårarna längs fönstret ungefär som man följde regndropparnas väg på fönstret när man var barn. Man håller varandra i handen genom hela resan. Moonica sjunger så vackert samtidigt som sorgen och livet liksom sköljer över den som lyssnar och säkerligen också över henne. Vi hjälper varandra upp igen. På något sätt gör hon vingar av mörkret, broar och möten av sorgen. Jag kan redan nu säga att detta är en av årets absolut bästa låtar. Var så säkra.

Lyssna här nedan! 

Sara Kurt - LOVER GIRL

Foto: ENK Elias 

LOVER GIRL är namnet på Sara Kurts nya singel. Sara gör här en slags nystart. Livet tar sina oväntade steg ibland och man får följa med så gott man kan. Bland de viktigaste stegen man själv kan ta dock är de inre stegen och det uppfattar jag att Sara har gjort. Hon har gått flera mil i sig själv och omvärderat och utvärderat saker och ting. Till slut formas föremål till leenden, vilja och lust istället för att krocka med varandra. Inre välmående är grunden till allt, säger Sara själv och jag håller med om det. Att hitta tillbaka till sig själv och det man mår bra av är guld värt. Sara debuterade med singeln Torkar tårar 2023. Jag älskade texten i den och raderna ”Men från alla fel växer vi mer” borde jag tatuera in någon gång. 

Samma år gästade Sara Einár i det postuma släppet Dansa från dig. De två artisterna hade funnit varandra genom musiken och skapandet blev som ett slags skydd från allt annat. Jag blev verkligen berörd av artisternas möte som osade av gemenskap. 

2024 släppte Sara låtarna ALL IN och NÅN ANNAN. Jag gillade den förstnämnda bäst, med en fin text om en relation som präglas av både säkerhet och osäkerhet och där osäkerheten kanske främst kommer in ifrån. Vart man har varit och vart man ska. Man tar med sig så mycket ifrån ens tidigare erfarenheter och allt man känt och upplevt och så klart påverkar det även ens framtida relationer. Men i grunden, i önskan finns allt man vill ge, allt som personen får en att känna så starkt att man nästan blir galen. 

Nya singeln är Saras första på engelska och jag upplever väl att melodin är färgad av solen och att Sara kanske upplever just en slags nystart i musiken. Jag blir glad av att lyssna och låten fastnar med en gång. Det gör även Saras röst, som även den går klädd i samma starka sol. Texten, upplever jag, är färgad av hur kärleken förväntas vara och att det blir svårt att riktigt känna tillit till den när drömmar krossas och löften inte varit mer än tomma ord. Då blir det svårt att lita på någon och då känns det bättre att leva ensam. Man kanske får allt praktiskt i en relation till exempel men aldrig riktigt känslan att man blir älskad för den man är. Låten är fantastisk på så många plan och jag älskar kören i refrängen, hur allting får svar. Inga frågor på det, nej. Det är ljuvligt att lyssna på och jag hoppas mina grannar också tycker det, nu när jag höjer volymen ytterligare.

Lyssna här nedan!

Jag längtar efter att få pussa deras pannor som svar

Måndag 

Tänk att det är dina händer som kontrollerar om jag har feber, tänk att dina och mina leder ska slitas ned på en gemensam promenad genom livet. Idag vill jag bara räcka dig till, säger jag, vara ditt hem, din dörrmatta mot livet, fortsätter jag. Idag vill jag bara räcka till. 

Tisdag 

Mina skämt har ofta ett dåligt bordsskick och när jag borstar mitt hår lyckas jag aldrig trassla ur allt som tovas, allt som knyter sig. Varken i min mage eller i mitt hår. Jag gjorde bort mig på jobbet flera gånger och mitt inre gick runt med en skämskudde, anpassad för invärtes bruk. Jag ligger i sängen och tänker på min inre skottlossning som pågår så ofta och jag tänker att jag önskar att jag vågade misslyckas mer. Att jag vågade vara ful, lukta äckligt, fråga det jag vill, boka av och boka på. Att inte våga misslyckas är att sätta upp en spärr mot de vagnar som faktiskt går någonstans - till vänner, till lyckan, till det liv man vill leva. Man kommer missa varje avgång. 

Onsdag och en inblick i ett liv jag vill leva 

Vi ligger i sängen med våra två barn. Jag ser att de försöker somna med att något håller dem uppe, något skrämmande. När jag var liten, kanske sex-sju år så tänkte jag på mycket på monster och jag såg dem lite som vågor som sträckte sig jättehögt, berättar jag. Då tänkte jag att jag sjösätter en båt här, jag lyfter lite på min tröja och pekar på min mage, den seglade från väster till öster och jag var kapten, tillsammans med er farfar och farmor och med båten trotsade jag de där vågorna. Jag tror den seglade kanske tjugo gånger och jag minns att jag kunde somna ensam, utan att lägga mig hos mina föräldrar första gången jag seglade iväg från min västra kust till min högra. Vi avslutar med att läsa en Kalle Ankas Pocket och barnen somnar intill varandra, med några få minuters mellanrum. Och jag har precis insett hur det känns när hjärtan inte har några mellanrum alls. Tidigare under dagen åkte vi spårvagn. Vi låtsades att de olika hållplatserna tog oss till olika sagovärldar. Från Narnia till Körsbärsdalen på bara några få minuter. 

Egentligen skulle vi till ett par nyfunna vänner. Jag hade tänkt att det inte går att hitta nya vänner i vuxen ålder, men det gick. Barnen var kvar i spårvagnen, som hade förflyttats till våra vänners vardagsrum och jag tänkte att krockarna främst sker när fantasin försvinner. Det är då monstren kommer tillbaka. Vi satt och åt tacos och jag pratade om tacksamhet. Att få sitta där och att jag kanske sagt ord som varit för mycket. Ord kan på något sätt bli jägare ibland, jägare som får allt som hade kunnat utvecklas till något väldigt fint att försvinna. Någon vid bordet talar bort det och vi skålar för något som vi inte letat efter, men hittat ändå. 

På spårvagnen hem pratade vi om att jag och min tvillingbror hade olika drömmar som små. Jag skulle bygga hus och min bror skulle riva dem. Eller om det var tvärtom. Det spelar inte så stor roll, tänkte jag. Jag log och tittade mot min fru. Mamma, kan vi gå till McDonalds imorgon, ropar de nästan i kör. Okej, svarar hon, om vi matar fåren i Änggårdsbergen efteråt. 

Vi ligger återigen i sängen och har precis sagt god natt. Vi har ett stort stort skepp som åker mellan oss, pappa, säger de två syskonen i mun på varandra. Nu har vi seglat klart för idag och vi slängde alla monster överbord! Jag pussar deras pannor som svar och de somnar. Jag ligger kvar en stund och bara lyssnar på en värld som långsamt släcks och tystnar. För ett huvud som så ofta haft ångest så är det här som två eviga ficklampor som tänder upp det där huvudet. Jag vet att min fru känner samma. Ångest löses inte upp i vatten, tänkte jag. Jag består till större delen av vatten och den har snarare blivit större med åren. Kanske behöver jag fortfarande det där skeppet som trotsar vågorna. De blev färre med åren, men större. Kanske behöver jag fortfarande ett koppel för min rädsla och någon som går ut med den om nätterna, prövar den och visar att världen inte är så hemsk alltid, även om den ofta faktiskt är det. Vår verklighet frontalkrockar plötsligt med drömmarna och jag tänker hur skönt det varit, hur vackra träden var när spårvagnen stannade intill dem i Körsbärsdalen och hur nyfunna personer hittat till en fin soffa i ens liv och valde att stanna kvar där. Jag visste inte att jag behövde det, men det kändes som bomull i magen när jag insåg att det gjorde jag. Tankar kan riva mycket, mörker och vågor. Ungefär som min tvillingbror drömde om som liten. Eller om det nu var jag. 

Torsdag 

Det liv man vill leva ska man aldrig boka in i frisörstolen. Man ska aldrig klippa av det, bara låta dörrarna vidgas. Bara underlätta för kroppen och hjärnan att ta sig dit. Jag hittar inte mina nycklar eller min plånbok när vi ska gå ut på kvällen. Jag säger att det är under ett jag ens fungerar som människa. Min fru svarar att hon tänkt samma, men att hon älskar mig ändå. Jag tänker att det mesta jag gör i mitt liv är någon form av ångesthantering och att det är det som håller löpbandet igång. Hjärnans mätarställning som visar högre och högre. 

Fredag 

Jag inser att jag har lärt mig mycket om mig själv. Vad jag behöver. Vissa saker man upptäcker blir som ett åskoväder som plötsligt slår ned i en. Jag har tänkt att jag var stresstålig men insåg i höstas att jag blev som en garderob med inslängda kläder överallt. Jag blev i princip sjuk av stress och allt jag sa, allt jag tänkte, allt jag kände var bara röror som ingen ville äta, ingen ville ha vid bordet, som alla försökte kliva över. Inte minst jag. Det blev som en ständigt pågående lektion i hundra ämnen samtidigt. Det var som att jag skrev prov i svenska, matematik, historia och samhällskunskap samtidigt. Jag slutade fungera. 

Lördag 

Jag känner att det lockar att träffa någon men samtidigt också ligga kvar i sängen och inte fastna i något digitalt. Det är en av mina största rädslor, att fastna. För allt pågår ju ändå. Jag vill aldrig vara för mycket och aldrig fastna i något som i grunden inte ger särskilt mycket. 

Söndag 

Min fru pratar om att vi ska åka till Nordmakedonien. Hon visar bilder och jag känner att vi redan sitter där. Jag har aldrig drömt om att bli något på riktigt egentligen. Bara få fortsätta. Kanske ge mig en sittplats i den där drömmen jag hade i onsdags och plötsligt kanske flyttlasset går dit. Kan jag få nycklarna, tack?

"Det är en nåd bara att få leva"

2025 var för mig, personligen, ett svårt år. Dessa personer har alla påverkat mig på ett bra sätt och och inspirerat mig under året. Alla berättar de vad de tar med sig från året som varit och vad de hoppas på med det året som precis har börjat. 

Foto: Jesper Johansson

Stina Lindberg, artist under namnet STINA  

- Jag tar med mig att fortsätta leka och prova med musiken - allt är i rörelse så länge man gör något. Känslor rör sig också, och det är en tröst tuffa dagar. Jag är tacksam för allt jag hunnit göra och för alla fina vänner och familj runt mig. Särskilt nu, i den här kaotiska världen - perspektiv liksom. 

- Jag ser fram emot mer musik. Mindre perfektion. Mer good enough flow och mer lekfullt skapande. Mindre scroll, mindre iPhone-dopamin. Jag vill ha mer äkta upplevelser och möten. Det känns sorgligt att se alla gå eller sitta bredvid varandra med varsin telefon i handen - alla dessa ensamma människor. Får typ panik när jag ser flödet ibland - alla står där ensamma, spelar in, hoppas på likes. Och jag är inte heller oskyldig! Det är så lätt att fastna i det som egentligen inte är viktigt. Mer stänga av telefonen. Jag vill ha mer riktiga möten, mer action, mer äkta. Mindre ego, mer connection. Fokus på processen, på att se allt som lärdomar. Mer spontanitet. Mer lek med musiken. Jag ser fram emot det här året! 

Foto: Privat

Gittel Ullebo Hult, föreläsare 

- Från 2025 tar jag med mig att det alltid finns möjlighet att utvecklas och växa, både som människa och i livet. Kärleken till livet är läkande.

- I år känner jag en stilla förväntan inför nya möten med människor. Jag vet inte vart framtiden leder - och just det känns fint och hoppfullt. 

Foto: Press

Saga Uvemark, artist under namnet SAAGA  

- Jag tar med mig att man kommer längre i branschen och i livet genom att vara ärlig, både mot sig själv och andra, och att våga sätta ord på sånt som alla känner, men som kan vara svårt att prata om. Jag har också med mig att långsam progression också är framsteg och att man inte behöver ha bråttom. Det är när man låter saker ta sin tid som man bygger en stabil grund och kan vara säker på att man är stolt över allt man gör. 

- 2026 ser jag fram emot nya utmaningar. Jag hoppas på att få växa mer och mer i min musik och få ut mitt budskap. Jag ska också släppa mitt första album, vilket känns otroligt roligt. 

Foto: Carolina Byrmo

Anna Stadling, artist 

- Jag tar med mig att det finns hopp i tillvaron & ljus när människor hjälps åt. Att det finns värme trots allt svårt som händer. Att konsten, musiken och samtalet kan göra världen så mycket bättre! 

- Jag är verkligen redo att lämna 2025. Jag ser fram emot en ny kalender, ny energi och ny musik! Har återfått suget och längtan. Det känns så härligt! Önskar alla allt det bästa och att vi kan vara snälla mot oss själva och varandra! 

Foto: Press

Nicole Karlsson, artist under namnet NicoleK  

- 2025 var ett ganska långt och hårt år för mig, mycket hände både runt mig och i mig, så jag lämnar nog egentligen mer än vad jag tar med mig. 

- Jag ser fram emot mycket under 2026, jag har mina shower i London och en del samarbeten jag ser fram emot.  

Foto: Privat

Matilda Pajnert, artist  

- Det som jag tar med mig från det här året är att man verkligen ska våga göra det man brinner för och tycker är kul, det man vill göra, hur läskigt man än tycker att det är och skita i vad andra tycker. Vi har bara ett liv och ingen kommer bry sig om vad just man själv gjort eller inte gjort om 100 år. Jag började en utbildning som jag var väldigt osäker på om jag skulle klara, jag tyckte de var läskigt då jag skulle gå utanför min comfort zone och göra sånt jag inte har gjort innan, mycket dans och teater men jag är så glad att jag valde att söka och att jag nu går den utbildningen. Det är bland det bästa jag har gjort. Jag tror att det är sånt som utvecklar oss som mest. 

- Sen har jag kämpat med mitt psykiska mående också så jag tar med mig att man klarar mer än vad man tror och att livet går upp och ner. Det är lätt att man tror att livet är en dans på rosor när man skrollar på sociala medier och liknande och även fast jag inte nu går in på vad det handlar om så tänker jag att det kanske kan hjälpa någon att jag öppnar mig. 

- Det jag ser fram emot med 2026 är att fortsätta med musiken och göra mitt bästa för att utvecklas så mycket som jag kan så får vi se hur långt och vart det tar mig. Jag ser också fram emot att jag ska flytta tillbaka hem till Göteborg. Har bott tre år uppe i Skellefteå och Piteå snart och pluggat musik och det har varit fantastiskt kul men ska bli spännande med ett nytt kapitel hemma i Göteborg så får vi se vad som händer. 

Foto: Elvira Glänte

Fredrika Johansson, artist under namnet Fredrika Rei

-  Jag tycker hösten var lite väl arbetsam och allvarlig, så det tar jag inte med mig, jag vill ha mer kul nu. Vara mer kul. Jag tar med mig att de flesta av mina bästa stunder 2025 var i studion och på scen. Sen får jag ångest ifall det gör mig till en dålig förälder. 

-  Jag ser väldigt mycket fram emot att släppa ny musik, troligen både på svenska och engelska. Kanske lite på franska också. Det är i och för sig bara ett halvt år sen min EP kom ut men just nu är det mycket låtar som ligger och bubblar och är sådär nästan färdiga och det ger liksom en kliande känsla i kroppen som inte försvinner förrän musiken finns där ute i världen. Då kan jag inte ändra nåt längre. Sen tillbringar jag tusen timmar med att promota musiken på TikTok. Det ser jag inte fram emot lika mycket. Så sammanfattningsvis vill jag ha ett KUL 2026 där jag släpper musik och inte negligerar mina barn.

Foto: Press

Ulrika Mohlin, artist under namnet Mohlavyr 

- Jag är väldigt glad och tacksam för alla fina samarbeten jag fått göra under året och särskilt betyder det att ha fått göra uppdrag, som bland annat Kvinnohuset Örebros konstprojekt om mäns våld mot kvinnor. I projektet fick vi inbjudna konstnärer tolka berättelser från våldsutsatta kvinnor för att genom konsten uppmärksamma och verka för ett liv fritt från våld. 

- I år ser jag fram emot att skriva ny musik, ta mig an nya ämnen och uttryck och lära mig mer genom förhoppningsvis fler och fortsatta samarbeten. Jag hoppas och önskar att alla ska få chansen att blomma ut i sina idéer och både överraskas, inspireras och inspirera i vad det kan ge och göra! 

Foto: Moa Källström 

Niklas Johansson, artist under namnet Folke Nikanor 

- 2025 var ju på många sätt ett ganska dåligt år med krig och hemskheter. Känns sjukt att vi människor fortfarande håller på och krigar. AI-genererad musik gjorde också sitt stora genombrott. Det kändes inte heller bra. Hur ska det gå med allt undrar man ju. Men jag gjorde i alla fall en pianoskiva som jag är stolt över, I am the fairy tale fick den heta. En enkel skiva och avskalad skiva där jag gjorde allt själv och släppte på eget skivbolag. Det var spännande! 

- 2026 tänker jag kommer bli ett roligt och intressant år för mig. Jag har några spännande samarbetsprojekt med andra artister som ligger och kokar. Och några andra externa projekt som jag ska skriva musik till. Det känns fint. Sen hoppas jag att det under 2026 kommer något slags lagkrav kring AI-genererad musik. Någon form av märkning så det tydligt framgår att det inte är en riktig artist man lyssnar på. 

Foto: Privat

Lina Fransson Norberg, artist under namnet Tess Li 

- Det jag tar med mig från 2025 är såklart alla spelningar jag har fått göra och all glädje jag fått från dom jag spelat för. Jag tar även med mig mitt jazziga sound från min senaste singel Would you mind till 2026 och hoppas på att kunna få spela in och släppa mer ny musik. 

Foto: Privat

Mats Björke, artist, bland annat i bandet Gone future

- Jag fick göra avslut på föreställningen I kroppen min inför ett fullsatt Vita bergen. En föreställning jag burit med i flera år och spelat många gånger. Den har förändrat mycket för mig. 

- 2026 ser jag verkligen fram emot att släppa mer musik med mitt band Gone future. 

Foto: Press

Linn Ekman, artist under namnet LINN  

- Jag är så glad och tacksam över att har hittat min stil/väg inom musiken och jag ser fram emot att plugga vidare inom musikproduktion nästa år och fortsätta med min egna musik vid sidan om och massa nya släpp kommer från min sida! 

Foto: Karl Nordlund

Nina De Geer, författare 

- Trots världsläget var 2025 inte bara mörker för mig. Jag slutförde min andra bok Få dem att lyda och tog del av så mycket bra kultur, som Lily Allens senaste album, romanen Pizzeria Roma av Elin Persson och nu senast SVT:s produktion av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror. 

- Jag tänker fortsätta le mot främlingar och göra vad jag kan för att det ska bli bättre fler på planeten. Som författare och medmänniska har jag en obotlig tro på godheten inom oss. Och ja, viktigast i Sverige i år är att hålla Jimmie Åkesson borta från statsministerposten. 

Foto: Anna Berglund 

Anna Berglund, artist under namnet Anna Bodotter 

- Jag bär med mig en liten låga av framtidstro. Kanske hänger det ihop med att jag fyller fyrtio i år, det är väl inte så konstigt att börja rannsaka sitt liv och sina livsval då. So far, so good, även om livet rymmer både svåra år och år som är som vårsolen, tröstande och flyktiga. Jag blev mamma för tredje gången 2025 och med ett litet barn kan både samtid och framtid kännas skrämmande. Samtidigt är det inte lätt att vara människa, men min uppfattning är att man spelar den hand man blivit given, på gott och ont. Ju äldre jag blir, desto mer vill jag försöka göra det väl, inte minst i mitt föräldraskap där jag vill vara en så duglig förälder jag kan. Trots allt tror jag att varje människa väljer sitt liv och kan påverka sin omgivning i en positiv riktning. Det är också min ambition framåt. 

- Under 2026 vill jag odla både min inre och yttre trädgård, odla blommor och italiensk pumpa, ta tillvara på det jag har lärt mig så här långt och jag ser fram emot att släppa ny musik. 

Foto: Press

Natalie Reigo, artist 

- Det jag tar med mig från 2025 är att alltid följa min intuition och alltid prioritera mig själv!

Foto: Press

Siiri Nilsson, artist 

- Jag tar med mig all musik som jag skapat under året och de fina människor som jag fått samarbeta med. Jag ser även fram emot nya som gamla samarbeten. Jag ser verkligen fram emot att skapa ny musik och att förhoppningsvis uppträda live! 

Foto: Elin Wärmegård, Sveriges Radio

Stina Wollter, konstnär 

- Jag tar med mig den djupa insikten att det inte är i ensamhet och isolation läkandet finns när man är trasig och rädd. Att våga sig ut och fram och möta människor och sammanhang - där börjar det. Om vi gömmer oss, har de mörka krafterna vunnit. Jag ser fram mot att jobba i ateljén och att återvinna krafter och tillit. Det räcker. Det är en nåd bara att få leva.

Fem album: Bödel

Foto: Bödel Press 2026

Första gången jag hörde crustpunkarna Bödel från Mariestad/Tidaholm var på låten Guidance patrol, en krossande låt om mordet på Jina Mahsa Imini i Iran 2022. Bandets låtar är korta, råa och tydliga och jag tycker det är så fantastiskt skönt med ett band som verkligen står upp för något, som mosar de onödiga gränserna och placerar upp dem där de är nödvändiga. Det är flera käftsmällar mot exempelvis kapitalismen och dess förmåga att äta upp det ljus som finns kvar och som tar större och större portioner av världen och blir girigare och girigare för var dag, det är en käftsmäll mot det mörker som försöker ta över världen, mot de som försöker sätta sig på andra och som försöker krympa andras självbild, självkänsla och liv. Bödel krossar de fönster som andra sätter dit som ett försök att titta bort. Leyas röst genom låtarna är brutal på de mest fantastiska av sätt, bandet är oerhört skickliga i att skrika med i musiken, att samla tillräckligt med kraft för att utplåna det destruktiva. Bandet, som i övrigt består av Henke, Arvid och Micke, har hyllats världen över och det med rätta. Nya singeln Domare och bödel är hämtad från debutalbumet Dödsbringaren som släpps 30 januari. Det är ett fantastiskt smakprov och idag gästar bandet serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. 

Disfear - Everyday slaughter (1997) 

Detta var plattan som fick mig såld på den hårdare punken. Innan jag hörde den var de mest trall för min del. Jag tycker plattan är helgjuten. Lagom gött tempo och sväng. Gillar hur dom bygger sina låtar. Jävligt basic riff. Få ackord. Rätt på. Rått nått så brinnjävligt. Ljudbilden gör ju sitt också. De är en platta jag hämtat otroligt mycket inspiration från när jag skriver låtar själv. 

/ Arvid 

Tragedy - Vengeance (2002)

Ännu en helgjuten platta som öppnade upp min ögon och vidgade mina vyer rejält. Älskar deras melodier och även att de kör lite längre låtar. Dom går rejält utanför min dåvarande box och utmanade väldigt mycket tycker jag, på ett bra sätt. Tragedy är ett av få band som jag tycker bemästrar melodier och även fyrtakt, men får de bara att bli hårdare på nåt sätt. Episk platta.

/ Arvid 

Guns N’ Roses - Appetite for destruction (1987) 

Jag är och kommer alltid vara en sucker för Guns alltså. Denna platta är en klassiker som alla hört tänker jag. Men den står sig fortfarande efter snart 40 år. Plattan har format mig samt ger mig fortfarande inspiration faktiskt när jag skriver och arrar låtar. Men kanske mer detaljer då. Jag återkommer alltid till Guns N’ Roses minst en gång om året. Ja, jag vet att de flesta tycker den är sönderspelad, men som jag säger: det är endast en fråga om promille tills en älskar Paradise city igen! 

/ Arvid 

Entombed - Clandestine (1991) 

När jag började gymnasiet i Falköping kommer jag ihåg att killarna i hårdrocksbandet Nestor sprang omkring i tröjor med töntbandet Extreme. Fy fan va mesigt tänkte jag. Det är ju Death Metal som är grejen! Clandestine välte omkull allt för mej och var min väg in i extremare metal och hårdare punk. Nu förtiden håller jag nog Left hand path eller Dismember högre men hade jag inte hört motorsågsgitarrerna i Sinners Bleed kanske jag också hade haft spandexbrallor och luktat Timotej. 

/ Henke 

Anti Cimex - Scandinavian Jawbreaker (1993) 

Det är ju omöjligt att inte ha med Cimex här. Jag tycker dom är bättre än alla engelska band i samma skola och Scandinavian Jawbreaker är min favvo. Kanske det mest lättlyssnade Cimex-skivan men den krossar lika hårt för det. Only in dreams med sina Motörhead-vibbar är ju bland det bästa ett svenskt band fått ur sig någonsin. Fy fan vilket kross! 

/ Henke

Lyssna på Domare och bödel här nedan och ännu hellre; stöd bandet genom att förhandsboka debutalbumet här. 

"Spårvagnsspelningar borde vara ett stående inslag i Göteborgs musikliv"

Foto: Patrik Roos 

ior släppte idag albumet Livsvärk ut i världen och jag tänker att det är något som världen verkligen behövde just idag, inte minst min värld. Jag känner igen mig i mycket av David Fridlunds tankar, min hjärna går ofta klädd i liknande tankar, liknande känslor. Man är inte alltid skräddarsydd för världen och allt som händer, men man kan någonstans försöka lägga fokus på det som stärker, de som finns kvar på andra sidan kaoset. Man hittade kanske inte riktigt samma livlinor i början på ens vuxenliv men ju äldre man blir desto tryggare blir man och en del av livlinorna hittar man inom sig själv. Man går stärkt ur det som varit. Bandet, som förutom David består av Daniel Fridlund, Mathias Engwall och David Bergström, imponerar verkligen och Livsvärk är fullt av insikt och har suveräna melodier som grund. Vi i Göteborg får njuta den 13 februari då det bjuds på releasefest på Monument. Idag pratar jag med David om spelningar på spårvagnar, livets plötsliga avbrott och den där känslan av att inte riktigt passa in. 

Vad var det mest minnesvärda ni tar med er från 2025? 

- Med ior var nog de två dagarna i Studio Sickan i Malmö, när vi lade grunderna till skivan är det som stannar kvar. Att spela in det mesta live på det viset är en upplevelse som gav mersmak. Jocke är en väldigt lyhörd och enkel producent att jobba med och vi är väldigt samspelta som band, vilket kom till sin rätt i den studion och vi fick väldigt mycket gjort på kort tid. 

Jag letar ständigt nya ställen i Göteborg att hänga på. Var hänger ni helst i Göteborg? 

- Personligen gillar jag mest att vara hemma faktiskt! Om jag går ut för att ta en öl blir det oftast på Tullen, eller Materia vid Mariaplan. Ett par gånger har vi mötts upp på den där båten som ligger precis vid Stenpiren, för en öl innan rep. 

Under Viva Sounds förra året spelade ni på en spårvagn. Vad säger du, vore det inte trevligt om Västtrafik ordnade så att fler spelningar kunde hållas på spårvagnar? 

- Jo, verkligen; spårvagnsspelningar borde vara ett stående inslag i Göteborgs musikliv, helt klart! Ett förvånansvärt roligt ställe att spela på som ger en oerhört fin känsla av intimitet! Mer sådant! 

Det finns ett tydligt före och efter i din berättelse, David - ett liv som avbryts och sedan tas upp igen. Hur påverkade den typen av avbrott din kreativitet? 

- Ja, hela mitt liv har varit kantat av uppbrott och nystart. Från att jag flyttade från min pappa i Eskilstuna till min mamma i Ljungbyhed när jag började sjuan och sedan igen när vi flyttade till Hässleholm när jag började nian, sedan morsans självmord 1998, till flytten till USA 2009 och flytten/flykten till Sverige 2022. Jag tror sådana plötsliga uppbrott gör väldigt mycket för kreativiteten; det sätter allting på sin spets, skakar om hjärtat och hjärnan och tillåter en att se saker från ett helt nytt perspektiv. På något sätt tror jag det är nyttigt och lärorikt - om man kan ta de erfarenheterna och försöka omvandla dem till något kreativt kan det bli något väldigt bra. Det blir äkta berättelser, i min erfarenhet. 

Återkomsten till Sverige beskrivs nästan som både fysisk och emotionell. Upplevde du att kroppen visste något som hjärnan inte riktigt hunnit ikapp? 

- Definitivt! Det tog säkert ett halvår efter att jag kommit tillbaks till Sverige innan saker och ting föll på plats i huvudet. Självklara saker som tidigare varit dolda för mig. När jag var påväg hit och den första tiden här, var allting bara eufori, sedan började alla upplevelser komma ikapp och sippra igenom, liksom… 

Att börja skriva på svenska efter ett helt liv av engelska låtar - kändes det som att komma närmare sanningen eller att blotta sig mer? 

- Jag brukar likna det vid att plötsligt få tillgång till ett stort bibliotek som tidigare varit dolt. Att skriva på svenska blir på något sätt mer sårbart och blottande. Mer direkt, svårare att gömma sig i ”snygga” fraser, liksom…orden får en större betydelse. Och det har varit otroligt roligt och kreativt att dyka ner i svenskan! Och ja, det blir mer sanning av det! 

Skivan rör sig mellan sorg över missade tillfällen och en trygghet i att bli äldre. Är försoning något man aktivt arbetar sig mot, eller något som smyger sig på? 

- Framförallt har det handlat om att försonas med mig själv, att försöka förstå mig själv och varför jag gjort saker jag gjort, vilka val jag gjort och hur de påverkat mig och mitt liv. Jag kan prata länge om det och allting jag skriver har alltid varit en slags terapi, en process där jag försöker sätta ord på mina upplevelser. Ofta när jag skriver förstår jag inte förrän efteråt vad det var jag försökte beskriva och det är en jävligt intressant process det där - att det på något sätt är mitt undermedvetna som skriver åt mig; det är liksom inte jag som styr processen, jag är bara ett verktyg för att dokumentera. 

- Det är samma sak när jag tecknar. Jag ser liksom bilden i papperet innan den finns och det enda jag gör, känns det som, är att skrapa fram det som redan finns där, dolt, och göra det synligt. 

Känslan av att inte passa in återkommer. Tror du att den känslan är en brist - eller en slags drivkraft? 

- För mig har den känslan alltid varit en drivkraft. Det har nog aldrig varit ett problem direkt, men alltid något som varit närvarande i livet; känslan av att på något sätt stå utanför och betrakta världen och verkligheten…och att försöka förstå min roll och plats i det sociala. Sen har ju det där blivit enklare med åldern, jag har slutat bry mig om vad andra tänker och tycker om mig och allt det där man ”ska” göra och vara…alla förväntningar på jobb och karriär osv. 

- Vi har ett liv. Det är kort. Vi kan välja att simma med strömmen eller följa hjärtat och försöka göra det som gör oss lyckliga. Samtidigt är det ju alltid ett tveeggat svärd det där - tid att vara kreativ och på så sätt må bra ställs ju alltid emot det där med att inte kunna göra det man vill för att man aldrig har råd… 

Debuten föddes ur eufori och frihet. Livsvärk känns mer eftertänksam, kanske tyngre. Vad är det mest utmärkande med att skriva från ett lugn jämfört med att skriva från kaos? 

- Livsvärk är definitivt mörkare än förra skivan, helt enkelt pga att den tillkommit under processen av att bearbeta upplevelserna av det jag varit med om. Det är fortfarande skrivet i någon form av eufori, men en eufori blandat med någon slags sorg, tror jag. Insikten om att jag sabbat så mycket för mig själv, låtit mig själv försvinna för att tillgodose någon annan, någon som inte gav mig utrymme att vara mig själv. Men egentligen är det ju faktiskt så att Livsvärk tillkommit under ett oerhört stort lugn och en stabilitet som jag aldrig upplevt förut, medans förra skivan egentligen var mer kaotisk i sin tillkomst, den var mer som ketchup som bara exploderade! 

ior klär ofta väldigt enkla, nästan nakna melodier i brus, oljud och täta lager. Är det ett sätt att skydda det sköra eller ett sätt att förstärka det? 

- Jag tycker ofta att det allra sprödaste omges av en massa oljud och bakgrundsljud. Det mest laddade kan vara det tystaste och tvärtom. I stormens öga finns alltid ett lugn, för att använda sig av en klyscha. (Som är sann.) 

Smärta beskrivs som något som ger livet djup och mening. Finns det en punkt där erfarenhet slutar berika och bara tynger? 

- Jag tror det blir vad man väljer att göra det till. Jag har träffat många människor, dels människor jag träffade i USA; de jag jobbade med i parkeringsgaraget i Austin (och därifrån kan jag berätta historier, alltså…vilka karaktärer jag träffade där!!) och dels de som blivit mina allra bästa vänner i livet. Det finns många, många människor som gått igenom ett helvete, men som blir oerhört goda och varma människor, och så finns det de som går igenom skit och blir bittra och dåliga av sina erfarenheter. Någonstans har man ett val. Jag väljer att inte bli bitter. Jag har all anledning att vara det, men vad fan skulle det tjäna till?

Om debutskivan var ett steg ut i friheten - vad är Livsvärk då ett steg mot? 

- Livsvärk är steget i terapin där saker och ting börjar falla på plats, där man får aha-upplevelser och självinsikt. En mognadsprocess tror jag. 

Till sist, vad kan de som kommer på releasefesten på Monument förvänta sig? 

- En massa låtar från bägge skivorna och ett par nya låtar. Jag har skrivit minst ett album till, snart två, så det finns mycket att välja ifrån. Naturligtvis kommer man kunna köpa skivorna och kanske lite originalteckningar också.

Lyssna på halva Livsvärk här nedan och ännu hellre; stöd bandet genom att köpa albumet här. 

Fem album: Emma Håård

Foto: Hilda Andersson

Emma Håård från Malmö släppte sin debut-EP Daddy’s Money 2024. Nytt material är på gång, vilket vi bland annat fått bevittna på olika spelningar. Bland annat har hon spelat en hel del låtar på svenska och jag tycker att det har varit spännande att få lyssna på ytterligare en sida av Emma som artist. Det svenska kryper förstås ofta närmare men de personliga och vassa texterna står verkligen ut och jag gillar verkligen sårbarheten i orden i kombination med de långa naglarna som verkligen skriker ut frustrationen i de fantastiska melodierna. Mycket av det där fanns också på Daddy’s Money som visade både ett brett känsloregister samt ett stort sångregister. Emmas röst bär upp alla känslor och med den kommer hon välta även nästa vägg med sin musik och ta den ännu längre, ännu högre. Här finns energi, attityd och ett hav av känslor och en röst som verkligen seglar igenom de där känslorna och lyckas styra upp skeppet även i de värsta stormarna. I oktober gästade hon bandet IGÅR på deras vackra Enkel melodi, en finfin och svängig duett. Idag gästar Emma serien ”Fem album” och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Kate Bush - The Kick Inside (1978) 

Låten Wuthering Heights är utan tvekan min favoritlåt i hela världen, jag tror jag hörde den på radion för första gången och har ännu inte tröttnat trots att den spelats alldeles för mycket under åren. Första gången jag lyssnade på hela detta album satt jag på en ersättningsbuss på väg till Malmö från Kristianstad. Jag pendlade mellan där mycket en sommar och detta är den enda resan jag verkligen minns. Jag minns att jag tänkte att detta album verkligen skrek kreativ frihet. Det är en konstig, uppfriskande och originell härlighet genom låtarna. Jag försöker ta med mig detta i mitt eget skapande, att allt ska kännas som ett medvetet val och ett självklart sådant. 

Andy Shauf - The Party (2016) 

När jag fick detta album visat för mig för fem år sedan, lyssnade jag knappt på någonting annat. Det är ett konceptalbum där Andy Shauf berättar om festen han är på, om att vara först dit och vara i vägen, att vara kär i någon som bara ser en som en vän och att säga saker man ångrar. Det är ett så himla fint arrangemang på alla låtar, han får det att låta akustiskt och euforiskt på samma gång och allt är precis där det ska vara, typ allt blås och stråk, alla små melodier som tillför till helheten. Jag hade inte ändrat någonting. Detta är ett album jag lyssnar på från början till slut och det passar till nästan alla dagar, humör och känslor. 

Veronica Maggio - Handen i fickan fast jag bryr mig (2013) 

Veronica Maggios musik är och har alltid varit en stor inspiration. Jag har lyssnat på henne sedan jag gick i lågstadiet. Min storasyster visade mig Maggio och det är fortfarande obligatoriskt att hon spelas när vi umgås. Det jag tycker är mest otroligt är att hon har släppt så många låtar som så många människor kan relatera till. Även när jag inte förstod hälften av vad allt betydde när jag var yngre, så tilltalade det mig. Alla sounds, val av instrument och atmosfären verkar så genomtänkt. Samtidigt matchar allt hennes image, jag gillar det starkt. Jag tar mycket inspiration av hennes sätt att skriva låtar in i mitt eget svenska projekt. 

Big Thief - Dragon New Warm Mountain I Believe In You (2022) 

Detta album är såååå vackert, Adrianne Lenkers röst och hur allt är skört och lekfullt på samma gång. Det finns så många fina arrangemang här och det är så fint mixat. Alla texter är vackra, spontana men samtidigt genomtänkta. Jag tycker det finns många kontraster på denna skiva, vilket gör mig taggad på att skapa eget när jag lyssnar på det. 

Elliot Smith - XO (Deluxe Edition) (1998) 

Jag började lyssna på Elliot Smith för något år sedan när jag hittade låten “Miss Misery”, det kändes revolutionerande för mig. Jag förstår inte hälften av allt som händer i många av hans låtar men det är för jävla vackert, alltihop. Han var ju en fantastisk låtskrivare och det känns som om han levde genom musiken och det märks i hans texter. Jag älskar stämmorna, hur många låtar liknar den andra men att allt fortfarande känns originellt, hans gitarrspel, arrangemang och ömheten. Detta är verkligen en höst och vinterplatta för mig.

/ Emma Håård 

Lyssna på EP:n Daddy's Money här nedan!