"It’s like the artistic version of caffeine"

Foto: Jóhann Þór Línberg Kristjánsson

Jag har berörts mycket av isländska Sjana Rut och hennes musik genom åren. Hon har gått igenom mycket tungt men också lyckats växa sig starkare igen. Som i senaste singeln, den dansanta Up, som släpper iväg allt jobbigt och genast känner man sig lättare igen - nästan redo för att flyga. Hon har släppt många starka låtar i år och utöver att bygga upp sig själv igen - och må bättre utan destruktiva pusselbitar som försöker trassla sig in och förmörka ens mående - så bygger hon samtidigt upp något fantastiskt musikaliskt. Hon är fantastisk. Idag pratar vi lite om senaste singeln och om året som snart är till ända. 

How are you doing at the moment, both personally and creatively? 

- I feel amazing! I’ve cleared out a lot in my personal life, and it’s left me feeling energized and more like myself than I have in years. 

- Creatively, everything is flowing. I’m painting, making music, exploring ideas, and just following whatever feels fun and alive. It’s like the artistic version of caffeine! 

Could you tell us a little bit about your new song Up and what inspired its sound and theme? 

- Up is about letting go of whatever’s weighing you down and rising up into a lighter and more playful space. It’s a fun song with cinematic 80’s inspired landscape and just the right amount of attitude. My kids actually named the song, so it stuck. 

Looking back at the past year, what will you remember the most - personally and musically? 

- This year was all about enjoying life - seeing things through my kids’ eyes, baking, playing, and letting my inner child out to play. That lightness carried into my music too: I focused on capturing feelings and moods rather than overthinking, which reminded me why I fell in love with creating music in the first place and it brought back early childhood memories of the magic music holds. 

What are your plans for next year? 

- Next year is the start of something beautiful. I’m focusing on making new music and continuing to enjoy the ride! I want to create songs that capture little moments and moods. Something playful, fun, and full of energy. Fully enjoying the process and connecting with people through music again.

Lyssna på Up här nedan!

Huvudets Göteborgsvarv

Vi satt uppe vid Masthuggskyrkan och såg molnen dyka ner i vattnet. Vi pratade om framtiden, att ögonblick bara dyker upp - för att sedan kanske drunkna om man inte fångar dem i tid. Vi pratade om att Jeanette Winterson sagt att barn lättare lär sig att plussa och att multiplicera när de ska lära sig att räkna. Minus är mycket svårare att lära sig, skrev hon, eftersom det är något vuxet att minska och begränsa världen. Jag tänkte på när vi får barn och hur stor världen kommer kännas då. Som att varje rum kommer rymma en stor värld. Jag har alltid menat vad jag har sagt, oavsett om jag dricker eller inte, men dagen innan hade jag druckit för mycket och sagt alldeles för mycket. Alkohol är bra på att kasta känslor. Ofta överbord. Jag dricker sällan särskilt mycket, men långa veckor kan det behövas att ångesten löses upp av någonting annat. Det allra bästa sättet att lösa upp den är nog närhet, tänkte jag, och kysste dig. 

Vi såg en fågel fånga ett moln. Vem vet var den tar det någonstans. Den tappar några strimmor som faller ned på muren bredvid oss. Du strök längs min arm och det kändes så bra att kyrkan bakom oss också borde fått gåshud. Och vattnet under oss. Jag tvinnade mitt hår, ytterligare ett symptom på stress tänkte jag. Jag tror att jag har både ADD, GAD och hälsoångest, sa jag. Där är vi lika. Sen jag började mitt senaste jobb så har jag förstått hur dåligt jag klarar av när det är rörigt och hur svårt jag har när jag måste fokusera på 100 grejer istället för en. Städar jag till exempel så vill jag bara städa utan att avbrytas av olika reklampauser. Jag tror det beror på att jag har en viss mängd energi och att den dras mycket snabbare av att behöva checka in i olika delmoment. Hade jag sett att innehållsförteckningen till att städa var 1) "Byt hjärnans blöjor" 2) "Svara på 3 samtal" 3) "Svara på messenger" 4) "Fundera på om jag lät arg och kortfattad när jag svarade" 5) "Städa hela lägenheten" så hade jag kanske aldrig riktigt börjat. Det är inte heller fel egentligen att livet hoppar in i nya kläder än de man hade plockat fram ur garderoben på morgonen men ofta påverkar det oavsett min ork. Ibland känns det som att jag är ständigt trött, som om tanke 1 och 2 möts i en boxningsmatch i 67 ronder eller att de möter varandra i Göteborgsvarvet - och ingen orkar fullfölja. Vem vet om Black Friday fanns i Sverige i början på 1984 men om så kanske min hjärna inhandlades just då. Vilken rusning det måste varit. 

Någon bredvid oss lyssnade på Les Big Byrd - Two man gang. Jag såg hur du log och med ens började jag le med hela mitt ansikte. Hade tusentals ljus kunnat tändas i mitt ansikte så hade de gjort det. Du pratade om drömmar, om när vi sågs första gången och var vi är nu. Jag smekte över din mage och tänkte på när just det betyder att jag får röra över någon annans språk, någon annans andning, någon annans springturer. Jag kan känna ångest över mycket kring framtiden, men när det gäller det är jag aldrig ett rådjur framför en bil. Jag vill bara gå över det övergångsstället nu. Vara framme på andra sidan. Du somnade i mitt knä och rörde dig lite oroligt, jag önskar jag kunde fånga varenda dröm som gjorde dig orolig och slänga ned för stupet framför oss. Du sov lugnare efter en stund. Eftertexterna är långt långt bort. Vad står i ditt manus?

Fem album: Zero Micro Heaven

Foto: Press

Irländska Kate Glock och hennes projekt Zero Micro Heaven släppte senaste singeln Dark för en knapp månad sen. Debutsingeln kom förra året. Crazy people hette den och jag tyckte själv att det var en fantastisk debut där jag kände att jag och min självkänslade verkligen bottnade i den fantastiska texten där ens självkänsla lätt sätter krokben för en när man jagar sina drömmar. Senaste singeln Dark är också jättebra. Musikaliskt skulle jag säga att det är elektronisk tung rock som det handlar om. Textmässigt tolkar jag att mörkret i sig blir som en slags injektion, att hon vågar möta rädslan istället för att alltid vända sig till ljuset, för som hon själv sjunger "Some are more comfortable in the dark." Idag gästar Kate och hennes Zero Micro Heaven serien "Fem album" och Spotify-länkar, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. 

Oomph - Ego (2001)

This album has that perfect mix of heavy and melodic with electronic parts that build the whole atmosphere. It always felt like a complete world to me and I still go back to it when I want to remember why I like this kind of sound in the first place. 

Linkin Park – Hybrid Theory (2000)

I can’t say it shaped the music I make now, but back then I really connected with the mix of soaring vocals, heavy guitars and electronic elements. It was one of the first albums where that combination felt natural to me, and it stayed in my memory because of that. 

The Butterfly Effect - Begins Here (2003)

Not electronic, but a masterclass in what inspires me most: heavy, melodic songwriting with a strong, memorable vocal foundation. This album proved that emotional intensity doesn’t require overproduction, just great riffs and a voice that knows where to hit. 

Gary Numan - Savage (Songs from a broken world) (2017)

I love how this album slowly builds its mood. Very atmospheric, with little moments of catchy melodies here and there. Industrial leaning but still very human. Something about that combination always clicks with me. 

Depeche Mode - 101 (Live)  (1989)

I didn’t grow up listening to DM. I actually heard most of their classics for the first time in a cinema watching this live show. It suddenly made sense why so many electronic artists take inspiration from them. It felt like discovering something new while also finally understanding what everyone else was referencing.

/ Zero Micro Heaven

Lyssna på senaste singeln här nedan!

Fem album: Tears Are Just Glitter

Foto: Fredrik Berger, Jimmy Backius

Gustav "Grizzly" Jonsson och Fredrik Berger ligger bakom den nystartade duon Tears Are Just Glitter. På killarnas meritlista finns sen tidigare samarbeten med bland andra Zara Larsson, Charli XCX, Icona Pop samt A* Teens. Jag tycker att det är mycket som står ut med Tears Are Just Glitter. Jag älskar lekfullheten som verkligen pumpats in i hela projektet och den första singeln 80's kind of sad gör mig upprymd. En annan fantastisk grej är att medan duon skrivit, spelat in och mixat helt organiskt så har de ett helt annat ansikte utåt; karaktären Gary. Den hårfagra Gary bidrar verkligen också till 80-talskänslan. Idag gästar Gustav och Fredrik serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. Vilka Gary själv hade valt får vi kanske veta nästa gång. 

Stephanie - Stephanie (1986)

Vet inte om man kan höra det här för första gången idag och uppskatta det. Men om man som jag hörde det i en känslig ålder. Det är egentligen låtarna Flash och Ouragan som är grejen. Det är 80-talsbuljong på nappflaska. 

/ Gustav

The Blue Nile - Hats (1989)

Älskar Blue Nile! Allt dom har gjort är dunder. Men måste jag välja platta så blir det Hats. Har lyssnat så sjukt mycket på den. Älskar tempot. Modigt långsam som en gammal westernrulle. 

/ Gustav 

Radiohead - In rainbows (2007)

Fulländat. Perfekt musik. Ta med till öde ö-plattan nummer 1. Är lite avundsjuk på dom som inte har hört det här ännu. 

/ Gustav

Chicago - 17 (1984)

Peter Ceteras röst, trombon och låtskrivare som lärde sig sitt hantverk istället för att hänga på social medier. 

/ Fredrik

Scritti Politti - Provision (1988)

Låtarna och produktionerna är så välgjorda att det inte gör nåt att han inte kan sjunga, och att det inte fanns autotune. På radioaffären hemma hos mig var det den här skivan dom spelade för att sälja stereoanläggningar.

/ Fredrik

Lyssna på singeln här nedan! Kolla även in senaste klippet med Gary på Youtube. 

Fem album: Emelie Blidmark

Foto: Oscar Oz Hawe Petersson

Första gången jag hörde Emelie Blidmark var på hennes debut-EP Många gånger jag tänkt. På EP:n fanns den fantastiska låten Igelkotten, vilket är en tonsättning av Nils Ferlins dikt Av ständig oro. Låten fungerade både som trygghet och som något stärkande. Jag brukar ofta prata om vikten av förståelse och att känna igen i alla Nils ord skapade just en förståelse. Emelies musik samt röst var ljuvliga låten igenom. Stärkande var även sista låten på EP:n, Mer kvar. 

Emelie släppte nu i november singeln Kakan. Det är en sån låt där refrängen liksom aldrig riktgt tystnar, utan den fortsätter spelas i ens huvud långt långt efter att låten är slut. Texten tolkar jag som att gå runt med en vilja att få känna sig fri i sina val och beslut men inte riktigt våga ta steget alltid. Man vill så gärna men vet inte riktigt hur. För mig är det hur som helst en jättefin låt som jag verkligen kommer bära med mig. Emelie har själv berättat att hon för tre år sedan opererades för en tumör i halsen samt också drabbades av cancer i sköldkörteln. Hon fick höra att hon förmodligen aldrig skulle kunna sjunga igen. Idag är hon cancerfri och jag berörs av hennes historia och hennes röst som hon verkligen trollbinder en med här. Idag gästar Emelie serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Lisa Ekdahl - Lisa Ekdahl (1994) 

Skulle jag skapa ett soundtrack till min barndom skulle Lisa Ekdahl utan tvekan ingå i det. Hon slog igenom stort när jag var liten och blev direkt en favorit. Lisas sköra, starka och samtidigt lite barnsliga röst, och det vackra gitarrspelet hade en enorm dragningskraft på mig. Att hon sjöng på svenska gjorde att jag kunde ta till mig texterna på ett annat sätt än jag gjorde med mina andra idoler. Kanske var det en nyfikenhet inför vuxenlivet, men jag tror att texterna sa mig någonting redan då. Med tid och erfarenhet får de ett annat djup och jag förstår dem på nya sätt. Detta lockade mig att ta upp gitarren och lära mig själv.  

Led Zeppelin - IV (1971) 

Min kärlek till musiken har ofta manifesterat sig som en nyfikenhet till olika sorters musik. Jag har lyssnat på och älskat alltifrån visor till black metal. I tonåren satte den klassiska rocken sina klor i mig och när jag fann Led Zeppelin blev det världsomvälvande. Att lyssna på dem var som att träda in i en ny värld och för mig pushade det gränsen för hur musik kan låta. Bandet blev en enorm inspiration på grund av den kärlek och lust att skapa som deras musik drog fram ur mig. Fascinationen för dem blev så stor att jag grävde vidare i deras influenser vilket ledde mig vidare bland annat till bluesen. Platta nummer fyra var den första jag upptäckte och förälskade mig i och When the Levee Breaks är för alltid världens mäktigaste låt. Sisådär 100 fotografier på Robert Plant prydde väggarna i mitt tonårsrum och det är honom jag har döpt min kära gitarr efter. 

T. Rex - Electric Warrior (1971) 

Det fanns en period i mitt liv då jag bar runt på denna platta nästan vart jag än gick. Satt jag på en bar med mina kompisar eller var ute och dansade så hittade jag ofta ett sätt att få den att bli spelad i lokalen. För mig är denna skiva unik och jag har varken innan eller efter hört något som låter såhär. Den sköna boogie-rocken med Marc Bolans förföriska stämma som sjunger... väldigt mycket nonsens. Men jag älskar det! Jeepster, Mambo Sun, Planet Queen är några favoriter men hela plattan är ljuvlig. Marc Bolan med sitt T. Rex blev en enorm inspiration då det fick mig att våga börja skriva och uppträda mina låtar på egen hand (mitt första artistnamn var Emily Trex och första låten en tribute till herr Bolan). Det var något med det faktum att han, med sin enorma karisma, inte var så enormt skicklig på något egentligen. Han var varken den bästa sångaren, textförfattaren eller gitarristen, men skapade ändå musik som jag älskade. För mig, som drar åt det perfektionistiska hållet där jag hellre gömmer mig än att visa upp något icke perfekt, blev det en befrielse. Han var inte bäst, men ändå fantastisk och unik för ingen annan kan skapa det han gjorde. Musik handlar inte om det mätbara utan om att förmedla känslor och det gav mig en spark i baken att ge mig ut och våga själv.  

Paul Simon - Graceland (1986) 

Under hela högstadiet var jag hemligt och olyckligt förälskad i en kille i klassen. Han väckte den trötta gamla gitarren i skolans uppehållsrum och underhöll mig och mina vänner med att sjunga och spela Simon and Garfunkel på rasterna, och vackert var det. Det blev aldrig något mellan mig och min crush, men det blev däremot starten på en långvarig kärlek till Paul Simons låtskrivande. Kombinationen är så rätt - Pauls vackra röst och otroliga berättande, melodierna och rytmerna. Hur han leker med olika influenser på olika plattor och på så sätt aldrig gått att placera i någon särskild genre. Graceland är speciell för mig, då det förutom att vara fantastiska låtar finns så mycket lek och glädje i denna platta. I Know What I Know har fungerat som medicin för mig i stressiga perioder. En helt underbar skiva! 

Loretta Lynn - The Definitive Collection (2005) 

Jag har, som tidigare nämnt, rört mig mellan många olika genrer i mitt lyssnande och när jag upptäckte countryn slog den ner hårt i mig, med början i Emmylou Harris. I jakt efter mer hittade jag denna samlingsskiva med Loretta Lynn i min favoritskivaffär. Texterna var annorlunda, då Loretta berättar mycket mer konkret om sitt liv på ett råare sätt än jag var van vid. Teman som svartsjuka (Fist City och You Ain't Woman Enough) och längtan efter den frihet p-piller kunde ge (The Pill) för att nämna några. Den gräns hon pushade i min värld var vad man kan skriva om och hur ärlig man kan vara. Jag fascinerades av hennes historia om sin uppväxt som dotter till en kolgruvarbetare och hur hon hanterade livet som småbarnsmamma medan hon kämpade sig fram som artist och låtskrivare. Vilken otrolig inspiration och otrolig musik!  

/ Emelie Blidmark 

Lyssna på Kakan här nedan!

När glädjen får vara högt över Älvsborgsbron

Något som inte förändrats i år är att jag fortfarande är mer lik Danny Devito i Batman än vad jag är lik Benjamin Ingrosso. Jag har fortfarande gaspedalen på att försöka ta det långsamt i relationer. Ibland är det som att man vill servera åtta rätter med en gång, prata om allt som hänt sen sist i telefon tio minuter innan man ska ses på riktigt. Det är som att springa till spårvagnen för att hinna till en avslappningsövning i tid. Det är ett mentalt löpband vi ställer oss på hela tiden. Jag vill hålla fullt fokus och inte prata i telefon med tjugo andra när jag träffar en vän för första gången på länge. Det är som att vi inte har tid att vänta längre. Hinner jag städa huvudet innan vi ses? Nej, för här får du tio tallrikar att diska också. 

Det är som att man ska ösa på med digitala, verbala och fysiska tvätthögar - allt samtidigt och sen ha kvalitetstid, äta näringsrik mat och ha frigående drömmar - och naturligtvis sova exakt så länge som man behöver. Inte ligga och grubbla över alla fel man gjort på jobbet eller varför ens kollega sa si och den andra sa så och visst lät chefens ton lite arg när jag ringde? Och är värken i njuren något farligt? Kommer mitt hår se perfekt ut när jag vaknar? Hoppas, för jag hinner inte duscha igen - och varför ska Mario bli dödad av sista bossen i min mage varje morgon? Allt är kaos och jag har inga extraliv - och ingen att ge kontrollen till. 


Jag har tänkt mycket i år att jag verkligen kommer försöka att aldrig döma de som svarar långsamt eller inte alls på sociala medier. Jag förstår själv verkligen pressen. Och livet behöver verkligen inte vara hemmagjorda matlådor, det kan lika gärna vara fem stycken Billys. Man lever på ändå. Ofta kanske mindre trött. 

Jag bytte jobb i år och om jag inte hade haft en kollega i samma kläder och som närmast exakt förstått varenda känsla och tanke jag har haft under året så hade det inte gått lika bra. Ibland behöver man någon som förstår vilka kläder ens tankar och känslor mår bäst i och visar var dem finns. De kommer inte passa perfekt till en början, men efter en tid så är de som skräddarsydda. Förståelsen är tankarnas verkliga skräddare. 

Min pappas sjukdom har präglat en stor del av året och att livet fortfarande promenerar genom honom är och fortsätter vara årets finaste promenad. Resan till Montenegro och Kroatien med min fru var en av mina absolut finaste resor. Att dricka öl i grottor, promenera benen av sig, beställa lök till en pizza och få den serverad i en liten skål, upptäcka och bli upptäckt. Att få vara med om ett åskoväder som jag trodde skulle krossa fönstren, både själens och husets. Vi var i Stockholm på bröllop och plockade svamp i Dalarna. Jag har varit i Hjo och Askersund och verkligen njutit. En nära vän fick barn och jag blir rörd av att få följa ett nytt liv, nya andetag och fotsteg. Jag har känt mig mer och mer hemma i mig själv även om jag ofta önskar att just mitt utseende kunde flytta iväg till en egen lägenhet. Jag har hört att man slutar oroa sig med åren, men min oro är mer som en uppföljare. Den hittar nya vägar, nya sätt att försöka ta kål på mig. Som barn hade nog inte oron samma vägar riktigt, men nu, när åren gått, är många vägar utbyggda och många har fått flera körfält. En av mina största favoriter, David Lynch, dog på min födelsedag. Döden har alltid gett min oro nya körfält. 

Jag och min fru åt på Michelin-krog för första gången. Efter det var jag tvungen att betala både tuggummin och mina andetag på faktura, men i övrigt var det en fantastisk upplevelse. Maja-Karin Fredriksson hyllade min blogg från scenen på Nefertiti. Jag blev otroligt rörd och det betyder mycket för en liten ideell blogg att lyftas och synas på det sättet. Maja-Karin spelade med Anna Ran och Kristina Issa och det var en av årets finaste musik-kvällar. Även Säg mig och ÅÅsAA stod för fantastiska konserter under året. Nelly Malou gjorde en av årets absolut bästa låtar och varje dag vill jag dansa omkring till hennes Inte va för på. Och på många sätt har livet dansat mycket även i år. Det som betytt absolut mest är dock att läsa min pappas sms, tänka på hans historier och veta och faktiskt känna innerst inne att det kommer fler sms, fler historier. ”Stannar upp när jag ser ditt namn på min telefon” sjunger Nelly och så kände jag när min pappa ringde för några veckor sen. Den glädjen var högt över Älvsborgsbron.

Elin Wiigh - Ring klocka ring

Omslag: Tilda Gunnarsson 

Okej, såhär är det. Jag har ofta känt att många av mina tankar och känslor sällan har hittat rätt plagg. De får alltid den där sockan som blir över och så skaver något. Tankarna har handlat mycket om osäkerhet, att försöka passa in, pleasa folk, aldrig göra någon besviken, att inte våga misslyckas offentligt och så vidare. Jag skulle dock säga att i Elin Wiighs texter så får mina tankar de där plaggen som de sökt. Det finns ett helt rum av trygghet i hennes texter där hon verkligen öppnar upp sig och delar med sig av sin inre värld. Nelly Malou och Säg mig är andra artister som lyckats med det där, att ge fönster till känslor och tankar som man gärna stänger in i ett mörkt rum annars. 

Jag skrev om Elins singel Jag är ett monster förra året. Det var en fantastisk låt där hon sjöng ”Stanna med mig när jag har tappat greppet/stanna med mig när jag har sabbat alla vänskaper”. Låten lyfte både skam, rädsla och bar samtidigt på en förståelse för hur livet kan yttra sig, hur man vill klä livet på ett visst sätt, men det kommer ut ur garderoben på ett helt annat - och man måste försöka ställa om. Man vill ju inte sabba någonting, man vill bara få finnas till och få känna sig älskad för den man är. 

I maj kom singeln Jag måste välja. En låt om att inte kunna vara alla till lags, även om man så gärna försöker med just det. Men man måste välja ibland och vilken del av ens själ ska man lyfta? Vilken del av ens själ ska få må bra? Det är lätt att när något löser sig så rivs något annat upp istället. Lagen om alltings jävlighet liksom. Låten var stillsam och vacker, Elins röst likaså. 

Efterföljande Men du var också en lugn låt, där Elin i texten ber om att den andra ska stanna. Om att faktiskt för en gångs skull känna något för någon och så väljer den andra att flytta bort från stan, från den där rösten som ber och som önskar att allt var annorlunda. En fantastisk sånginsats från Elin genom hela låten. Verkligen en låt som hade kunnat ge hela städer gåshud om det vore möjligt. 

Senaste singeln heter Ring klocka ring och är en berörande låt om julen och när den inte riktigt är sådär glimrande och vacker som den förstås också kan vara. Det är ju ofta en högtid som kanske mer än någon annan förväntas vara så perfekt och ofta blir den inte det. Kanske inte bara för att man försöker så mycket att skapa det perfekta, utan också för att problem inom familjer som sedan länge skavt ofta börjar märkas än mer när alla samlas. När blir ett hus till ett hem egentligen? Om det glittrar i de fina fönstren men ett krig pågår inombords? Elins röst är fylld av känslor och jag rörs verkligen, skakas om. 

Hon går sin egen väg i musiken och tänder lampa efter alla lampa för de som känner att deras känslor och tankar inte har en egen väg, ett eget sammanhang. Elin visar vägen dit. Hon är en otrolig artist.

Lyssna här nedan!