Izak KIhlström - Sleep awakens the monster inside (Feat. SOLE)

Foto: Press

Izak Kihlström släppte debutsingeln Breaks me down förra året. Låten hade en fantastisk text och ett fint arrangemang. Starkast var ändå Izaks röst som hade kunnat bära upp känslorna om de så vägde ton. Efterföljande Nightmare tyckte jag var ännu starkare, mycket på grund av fokuset på Izaks röst, där han brottades med känslor av övergivenhet samt maktlöshet. Det är lätt att ett monster bosätter sig i ens bröst och tynger ned och får en att aldrig riktigt slappna av. Man tappar lätt riktningen - både om var natten och var man själv ska någonstans. En fantastisk låt var det och just närheten i låten gjorde mig än mer berörd. 

På tredje singeln i ordningen, Sleep awakens the monster inside, gästar Izaks flickvän SOLE. SOLE släppte årets bästa album 2023, enligt mig. Det är så ofta jag återkommer till våra liv och hur det känns att få vara passagerare i det där livet som SOLE besjunger. Det är nämligen så det känns, som att man sitter i baksätet och hamnar i det där kontrastrika livet av möten och frågor. Hon sjöng om att livet nog inte ät menat att förstå, men just att inte förstå livet med någon annan lyckades hon verkligen fånga. 



Det är fint att få höra deras röster mötas även om det hade varit ännu finare med en riktig duett. Här hamnar SOLE mer i bakgrunden. Det är dock bara en petitess. Jag tycker låten är som en fortsättning på Nightmares och utforskandet vad som händer med hjärnan och ens liv i stort av sömnen, av natten, av drömmarna. Det handlar mycket om att förlora kontrollen och att saker sker utan att man själv har möjlighet att ta över ratten. Mardrömmen närmar sig men det går liksom inte värja sig, det går inte att fatta ratten och vända om. Man måste möta det jobbiga och det tunga. 

Musikaliskt är det mörk indiefolk där allt blommar ut i refrängen där både SOLE och Izak sjunger. Det är en väldigt vacker låt, finstämd och det är möte mellan två röster som jag kommer bära med mig länge, länge.

Lyssna här nedan!

Andreas Gavlén - Just another Tuesday night (Feat. Burnt Log)

Senast vi hörde från Andreas Gavlén var på ett tonsatt vykort från Österrike. Vienna var en lugn fin låt där Andreas sjöng väldigt känslosamt. Mellanspelet var drömskt och vackert. Låten, som släpptes i oktober förra året, bevisade ännu en gång att Andreas hela tiden rör sig framåt. Nu var låten i sig skriven en ganska lång tid tillbaka, men för varje släpp han gör så känner att han går allt mer ifrån en sökande artist till någon som känner trygghet i sitt uttryck. Han befäster det han redan gjort bra sedan tidigare och är samtidigt inte rädd för att vidga sina vyer och plocka in nya influenser. 

Något som också verkar ha gett honom en ny kraft i musiken är samarbetet med den skotske artisten Burnt Log. Samarbetet tog sin början på Breathing underwater, en historia i två delar, där den andra versionen bar på små ljusa stunder, medan den förstnämnda var becksvart. Nu samarbetar de tu igen på den snygga singeln Just another Tuesday night. Jag tycker om att låten gränsar till spoken word med Burnt Logs talade stämma som möter upp Andreas sång. Det skapar ytterligare en intressant dimension i Andreas musik. Medan Burnt Log pratar tonas musiken ned och höjs flera snäpp när Andreas sjunger. 

I slutet av låten skriker musiken allra högst. På det sättet blir det flera lager av känslor som möter lyssnaren, eller snarare kanske tre nyanser av vemod där musiken signalerar det yttersta, det allra tyngsta. När man verkligen inte orkar mer. Det är både snyggt och mångbottnat. Nu vet jag förstås inte om tanken är så, men det är så det känns. Och allt känns väldigt starkt. 

Lyssna här nedan!

Emma Håård - Stråkar

Emma Håård gästade som bekant bloggen i början av januari. Hon hördes senast på låten Enkel melodi där hon sjöng tillsammans med bandet Igår. Jag nämnde då att hon på live-spelningar visat upp en del låtar på svenska och nu är första svenskspråkiga singeln här. 

Den heter Stråkar och den är som flera kliv in i hjärtat på Emma, där någon rört sig, rört runt och lämnat flera spår. Det som var som en film när de träffades, där stråkar kunde ackompanjerat varje ögonblick, blev jobbigt när hon plötsligt blev lämnad ensam kvar. Jag skulle säga att en sorg vilar tyst över verserna medan en slags ilska skriks ut i den större refrängen. Det blir en fin kontrast där alla känslor ges plats genom låten. En sommar, ett ögonblick som verkligen ramade in den där känslan man faktiskt vill nå. I alla fall för en liten stund. 

Emma sjunger verkligen strålande och när hon i princip skriker ut frustrationen i slutet får allting omkring mig gåshud. Allt bara känns otroligt mycket. 

Jag vet inte hur Emma tänker framåt. Hon behärskar båda språken och dess känslolägen strålande - men ofta, för mig, blir det som närmast och starkast på just svenska. Som här.

Lyssna här nedan!

Paine Galletto - Inte alla män

Foto: Press

Paine Galletto släppte sin debutsingel Camels förra året. Hon följde upp debuten med singeln Lördagkväll i oktober och senaste singeln heter Inte alla män. Jag tyckte mycket om Camels vars text var fylld av små vardagsdetaljer och musiken rättade till axlarna på ett avslappnat sätt. Handklappet och sättet hon sjunger på gör mig också mer avslappnad. Det är varma toner och en varm låt. 

Lördagkväll hade ett mer luftigt sound skulle jag säga, men en lika skön vibe och en refräng som klistrade sig fast helt i skallen och i varje cell. Texten bar på samma känsla som hennes debutsingel, med glimtar ur ett liv som många kan känna igen sig i. Orden berättar om en relation där allt inte blev som hon ville, men det är lätt att ändå sakna personen vid en tidpunkt där alla är ute för att hitta någon att krama om. 

Låten Inte alla män skulle jag säga är en av årets absolut viktigaste låtar och den bottnar delvis i samma tema som Mohlavyrs låt Jag sa att jag ramlat i trappan. Det handlar om mäns våld mot kvinnor och det är enkelt att bemöta olika försök till förändring genom att säga att alla män inte våldtar, inte mördar, inte misshandlar, inte beter sig som as och så vidare, men samtidigt har varje kvinna jag pratat med berättat att de någon gång blivit utsatt. Samtidigt är det ju också svårt att förändra om man genast bara pratar om de som inte gör något, vilket kanske inte ens är sant. Eftersom det också sker en jävla massa saker så är det förstås inte konstigt att så många kvinnor är rädda för att något ska hända. 

Texten i Inte alla män är suverän och jämför hajars dödliga våld med mäns dito och att uttalad rädsla bemöts med ilska och att man blir intalad att man överdriver. Men samtidigt är det många som inte vågar gå ut på grund av just den rädslan. Det borde verkligen inte gå att sopa undan mattan - ändå görs det just det. Texten uppmanar att kvinnor inte ska behöva springa för livet - och att det är upp till oss att flykten inte ska behöva ske. 

Det är en fantastisk låt och jag hoppas alla som försöker sopa detta enormt stora samhällsproblem under mattan lyssnar med hela sin kropp på den här låten och börjar med att säga ifrån någon jävla gång.

Lyssna här nedan!

Fem album: Drottning Zilvia

Foto: Ester Bergström

Konstkollektivet Drottning Zilvia har precis lämnat Göteborg för Malmö. De är också aktuella med EP:n Drottning Zivila. De består av Tilda Lindström, Doris Melin, Molly Knight och Alice Johannessen och fortsätter att imponera på EP:n. De senaste veckorna har jag verkligen inte kunnat slita mig från det avslutande spåret på EP:n. Knäckt är verkligen fantastisk låt, som trots sina nästan nio minuter gärna hade fått vara ännu längre. Det är en oerhört drabbande låt. Skakig, intensiv, rivig. 

Debutalbumet Mareld var lika drabbande. Texterna är oerhört bra och det är lätt att känna sig hemma i bandet, när stolarna de ställer fram till lyssnarna är byggda av kärlek till hantverket. De skapar en närvaro som gör att man känner att man bara är någon meter ifrån. Vare sig låtarna går klädda i punkig pop, som i Fuck fitta förlåt eller bjuder upp till en vals, som i Livmodervals så skriker hela kroppen av hur otroligt bra det är. Man vill bara skrika med i låten Synd! och stå där längst fram, känna den där gemenskapen som håller på att vittrar bort i samhället. Idag gästar Drottning Zilvia bloggens serie "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. 

Klara Keller - Hjärtansfröjd EP (2020)

Känns som en klassiker, en otrolig röst till otroliga texter. Som svenskskrivande band är hon en stor inspirationskälla och förebild. Det låter så nostalgiskt och lättsamt, varje gång man lyssnar är det som att återse en bästa vän! 

ShitKid - This is it (2018)

Blandningen av ljud gör en kompott vi drömmer om att få röra ihop en dag. Skivan är egen, på ett sätt som skriker en i ansiktet - på det bästa sättet man kan bli skriken i ansiktet på. ShitKid har spelats om och om i våra fyra hörlurar och det gör stegen tyngre och med pondus stampar vi fram. 

Makthaverskan - Makthaverskan II  (2013)

Under våra år på jorden som band har vi alltid återkommit till att det är som Makthaverskan vi vill låta. Natten är ung med albumet och Asleep har vi använt oss av som referenslåt till våra inspelningar, det är så stämningsgivande så att man bara vill utåt och framåt! 

Regina Spektor - Begin to Hope (2006)

Ännu ett klassiskt verk! Regina Spektor har både privat och bandsammanhang ständigt varit med oss. Det är när vi lyssnar på henne som vi ångrar och önskar att vi hade en femte medlem med pianofärdigheter.

Anna Ahnlund - Omnejd (2014)

Ännu ett album på svenska! En leksam relation mellan melodi och text som är så kreativt kombinerat och det är så bra! Glömmer aldrig lyssnade vi på kvällen vi kom över vårt albumnamn Mareld och det anser vi är talande för Ahnlunds briljanta broderi.

/ Drottning Zilvia

Lyssna på Drottning Zivila här nedan!

Lilla Barbro - Lilla Barbro

Foto: Fabian Rosenberg

Lilla Barbro släppte sitt självbetitlade debutalbum på min födelsedag. Det känns passande med tanke på att albumet är skrivet mycket ur känslan av att bli äldre och att navigera sig fram i livet. Allt runt om en, människorna, marken man står på, förändras med tiden och det kan ta lång tid att hitta en ny fast mark när tryggheten som funnits i många år plötsligt faller bort. Det som var fast blir plötsligt till något flytande och man försöker hitta en ny trygghet, en ny väg. Man vet vem man är i ett ögonblick för att sedan inte alls veta.i nästa. Det föränderliga livet. 

Maja Heurling, som ligger bakom projektet, har gjort en väldigt personlig skiva och jag tycker mycket om det och många av de tankarna och känslor hon skriver om har jag burit länge själv, försökt navigera i och hitta ut ifrån. Men alla känslor har inga dörrar, först när man processat dem så öppnas en dörr och man kan ta sig ut igen. 

Vem är jag nu, frågar hon sig i låten med samma namn. Det är en låt om att resa i en sorg och inte riktigt veta vem man är utan, vem man är när man inte har något fast att navigera efter. Kan man leva som innan - och vad var det som var innan ens? Minns man det eller är allt bara oklart? Det är en låt där alla känslor får flöda fritt. Det är berörande och väldigt fint. Jag blir minst lika berörd av Bön, som klockar in på nästan sex minuter. Majas styrka i rösten samtidigt som kören möter henne på ett vackert sätt. Texten är bland de starkaste på hela albumet. 

Du på håll upplever jag som en vårdans i melodin och den förtjänar att bli en hit. Precis som singeln Gröna linjen som fler borde upptäcka. Jag tycker också mycket om arga Fattar du om en vänskap som raserats. Den bryter av på ett fantastiskt sätt med ilskan både i musiken och i texten. Telepati är lika bra som första gången jag hörde den och Peter Morén möter Majas röst perfekt. Göteborg är förstås också en låt jag känner mig hemma i. Texten och melodin går in i varandra så fint i en låt om när en stad verkligen bjuder upp en till dans. 

Avslutande Till kvällen, singeln med Ola Sandström, är fortfarande en otroligt fin vaggvisa som ber om kraft och om mod i en värld som målas mörk gång på gång. Det är en otrolig låt som avslutar ett album som jag känner ger mig både insikter om livet, om samhället och att vi båda försökt hitta fasta marker i en värld som plötsligt drar undan det fasta. Detta är en fin skara låtar om vägen tillbaka dit, till det fasta och trygga.

Lyssna här nedan!

Boy Omega & Jörgen Gustafsson - Steam train

Boy Omega är en artist som varit med mig länge. Martin Hasselgren som han också heter har släppt flertalet album och han har utforskat många olika sinnesstämningar, ofta med en elektronisk grund - i alla fall på senare år. En låt som Daniel (Hämtad från albumet It’s dangerous to go alone. Take this.) är en låt som burit mig genom många stunder. Låten Nyll från samma album har haft en liknande funktion för mig. Det är fint när låtar blir som livräddare, när de får en att orka. Det finns ett ögonblick i Nyll, där Martins pappa sjunger Cornelis i bakgrunden. Det smärtade samtidigt som det berörde något oerhört, när man injicerar in fina minnen i en låt just om de minnen som man har av en person som inte längre är med en på samma sätt. 

Senast vi hörde från Boy Omega var 2024 då han släppte singeln Lighthouse, en låt som lät både större, skramligare och med lite mer intensitet än vad vi varit vana vid. Nu är han tillbaka med singeln Steam train, ett samarbete med Jörgen Gustafsson. Jörgen, vars album A darkened harbour imponerade på mig, bidrar till att det blir ett riktigt fint möte mellan honom och Martin. Jag tyckte att Jörgen tonsatte det föränderliga på ett fantastiskt sätt på debutalbumet och jag tycker att han verkligen är bra på att fånga känslor, som om musiken vore en håv. 

Steam train är som en feberdröm och en vacker natt som möts. En önskan om frid. Vackra synthljud som kramar om, lugnar. Tänk er en lång lång resa längs en landsväg där solen gett upp kampen precis och sakta rullar man in i mörkret, in i känslorna mellan vakenhet och dröm. Det låter både lite filmiskt och mystiskt - dock aldrig hotfullt, utan mer inbjudande. Texten tycks handla om när hjärnan för länge brottats med att hantera alla intryck. Någonstans behövs lugnet och att kunna stänga av för en stund. Själv blir jag lugn av låten, som att jag vill sitta i den och långsamt möta natten och dess lugnande hand. Det är ett otroligt vackert landskap de har fångat, Martin och Jörgen.

Lyssna här nedan!