Adée - Kör från bron

Foto: Isabell Bringert

Ida Adée Olsson har idag släppt sista ingrediensen som tillsammans med de andra tre formar EP:n Kör från bron. Sista sången heter låten som är duett med fina Johan Offerlind från Avantgardet. För mig har de tre tidigare låtarna blivit till platser. Känslorna i alla låtarna har varit så tydliga att man fysiskt kunnat ta på dem. Till slut har de stått där som små hus och lyst upp en ganska jobbig tid. För mig har Kalmar-trakten alltid varit min stad i mantel, staden som gett mig dropp när jag slungats ut i något mörkt och krävande. Adées låtar tar ofta plats där. I Kalmar, på Öland, på Ölandsbron. Och även om kopplingen är mer eller mindre tydlig så förstår jag att erfarenheterna är färgade av hennes liv i Småland och på Öland. När allting känts tufft så har Adée skickat ut livbåtar till Kalmar och fortsatt gett just den trakten liv och färger. För mig har det betytt mycket och det var inte så att det började med singeln Random man från Wrexham, men den låten färglade de där känslorna. Det handlar nog mycket om hur levande Adée låter och sen hon började sjunga på det svenska språket så har det inte bara handlar om språkbytet, utan om att inspelningarna också tyckts handla mycket om att fånga. Fånga människan, fånga råheten, fånga känslan av allt händer just dig, just nu. 

Jag skulle säga att Random man från Wrexham är bäst på EP:n, mycket på grund av dess intensitet, hur den liksom rivstartar i kroppen och låter alla känslor löpa amok. Just blåset i låten gör det också så stormande och så oerhört bra. Den fångar verkligen essensen i en storm, i en längtan av efter att vara någon nära på samma villkor. Få sina drömmar lyfta, samtidigt som man bär den andras drömmar med samma styrka. Just den råa live-känslan tycker jag finns i alla låtar på EP:n. 

Titellåten är fantastisk i hur den handlar om ett möte som på något sätt kan dra proppen ur mörkret och få en att se mycket på ett ljust sätt igen. Man når en slags förlåtelse. Hur kärlek kan läka. Vissa människor har verkligen förmågan att tända tillräckligt med ljus i ens huvud. Vissa människor alltså. Adée har ett stort språk som verkligen beskriver livet och dess utmaningar på fantastiska sätt. Det handlar också om de fantastiska musikerna som verkligen tar i hand med Idas röst, med hennes ord och får dem att explodera tillsammans. 

Chicago är en låt som till stor del bygger på ölänningen Christer Andersson och hans berättande. Låten skildrar drömmar om ett liv, en plats som kanske aldrig var ens egen men ändå kändes som det stundtals. En nyckel till ett rum i Chicago som sedan aldrig användes, men ibland räcker vetskapen långt, just själva möjligheten kan ge mycket kraft. Adée rappar till stor del sig genom låten, som bär på en ganska rivig och intensiv kostym. Återigen ett intensivt lopp där orden bär på samma kraft som höga höga skrik. 

Sista sången är alltså en duett med Johan Offerlind. Adée sjunger ”jag finns även om jag kanske gått lite sönder” och det är en låt som kramas om av både en orgel och av blås. Även om temat i grunden är sorgligt med blommor på en grav och en önskan om att aldrig bli lika kär igen så hör jag ändå ett hopp som ruvar, ett slags mod som växer till sig, en insikt som säger att absolut är jag trasig, men inte mer än någon annan. Det finns ett annat liv, en vår som kommer igen, en ton till när den sista sången tar slut. 

Adée är fantastisk på att berätta om livet och dess stormiga känslor. Hon vaggar inte undan för det tunga utan berättar det med en knivskarp skärpa och genom att sjunga så naket och rått så går det inte bara att prata om språkbytet, utan det handlar mer om vad just hon gör med språket. Vad just Adée gör när hon gör öländska gamla berättelser om ett rum i Chicago till toner och ger dem ett ännu längre liv. Det handlar om hur hon färglägger ord, känslor och en hel bygd och delar med sig av det till oss.

Lyssna på EP:n här nedan!

Hannah Smallbone - Places

Foto: Press

Hannah Smallbone hörde vi senast ifrån på singeln Hit me right where it hurts. Låten, som släpptes sommaren 2022, bar på en ljudbild av solstrålar och ett sånt där underbart saxofonsolo som jag älskar. Texten handlade om en kärlek som tappades bort någonstans och hur man än letar efter det som var så hittar man det inte. Där kärleken tidigare fanns gav istället plats för feltolkningar och missförstånd och Hannah beskrev det på ett bra vis när man börjar gå på varandras nerver istället och letar efter något som man aldrig hittar. 

Nya singeln heter Places och den tar plats i ett avslutat förhållande. Relationen som pågått ett tag gjorde en mest missnöjd - men hur är livet utanför den? Blev det bättre? Man börjar romantisera saker man gjorde i relationen och alla känslor läggs som ett filter över relationen och det man gjorde tillsammans. Everyting looks perfect from far away, som The Postal Service sjöng. Jag, som ibland känner mig som svensk mästare i att älta och romantisera, känner igen mig i känslorna. Hur man vet att man fattat rätt beslut på avstånd? 

Hannahs ljudbild är även här dansant och somrig. Det är elektroniska händer som tar en med och bjuder upp en till dans. Det är 1984, det är 2025. De båda åren möts på dansgolvet och det är verkligen lätt att dras med och fortsätta snurra genom natten.

Lyssna här nedan!

Julia Bengtson - Rum

Foto: Fanny Marika Jansson 

Julia Bengtson är aktuell med sitt debutalbum till tiden då löven börjat skifta i gult och falla av så småningom. Första singeln Rum är en första inblick över vad vi kan förvänta oss till hösten. Julia är även med i folkmusikprojektet Baron som jag tycker att ni ska kolla in. Ingen singel är släppt där än så länge men jag vet att det är något på gång. Julia har spunnit runt i flera olika projekt genom åren men Rum är den första singeln i hennes eget namn. 

Rum är en plockande och stillsam låt. Plockande på både ett musikaliskt och praktiskt plan, den liksom plockar ens känslor och uppmärksamhet och lägger dem till rätta, att bara njuta av. Trots att innehållet i låten i sig är sorgligt. 

Till stor del handlar, som jag tolkar det, låten om att visa upp sitt inre för någon som inte alls vill visa sitt. Det gör att man förstås blir mer sårbar, ju fler kvadrat man själv vågat visa upp. Till slut känns en inre märkt, fullt av massa sår som tar tid att läka. Och får man inget svar, eller upplevt intresse på det man visar, så slutar man fråga då ingen vill ha murar som svar. Det behöver förstås inte vara medvetet från den som sluter sig, men kan ändå rasera mycket hos den som möts på det viset. 

Julia sjunger väldigt känslosamt och starkt och den ordlösa sången får världen att dansa tryckare med tonerna i min mage, det är verkligen ljuvt och magiskt. Överlag är det en jättefin singel som försiktigt tar sig fram och som verkligen hänför mig genom att växa för var gång jag spelar den.

Lyssna här nedan!

Dygna - Pärleporten

Omslag: Samuel Ramnek Petri

Ivan Wiktorin gör musik under namnet Dygna. Ni som minns att jag hyllade Benjamin Rydman och hans musik och även ni fastnade för honom har något att finna även här. Jag skulle säga att det finns likheter i det ofiltrerade och råa och det är väldigt upplyftande att höra. Jag upplever inte att strävan är att allting ska låta perfekt, utan bara berätta om saker som känns och hur de känns. Just Benjamin gästar även på Dygnas debutalbum Pärleporten. Andra som gästar är bland andra Lily Moodysson, Linnea Lidberg samt Lovisa Szalay. 

Skivan känns stundtals som en tonsatt dagbok, ett virrvarr av det mesta, ett liv som går upp och ner, som pendlar mellan sömn, vardag, tristess och fest. Det är ganska mycket som skaver och det är alldeles fantastiskt. 

Jag tycker om när det finns en vardag i något, en desperation, någon som sätter ord på livet utan att för den sakens skull vilja stå på scen och mästra någon om vad som betyder något och inte. Detta är bara okonstlat och otroligt bra. 

Först ut är en dikt som möter en vacker kornett. Pingu lyfter min gamla favorit-pingvin. I övrigt en fin berättande text om livet och hur man ska hantera det, trots att det ofta är ganska ohanterbart. ADHD innehåller en fantastisk kör som Ivan svarar på. En underbar låt. Precis som dansanta Missbruksgemenskap, som bär på en ruffig kostym. Låten känns både euforisk och ångestdriven på samma gång. Det dubbla i livet, ni vet. 

Ännu bättre låter det i efterföljande Bränt barn med ett fantastiskt beat och ”visslingarna” får mig att smälta. Tempot sänks i Ugglan där Ivan och Clara Söderlund möts i en låt där kärlek, bekräftelsebehov och hopplöshet möts. Även i Bladene är tempot lågt, men bär snarare på ett drömskt filter. En vacker låt att möta natten med, eller avsluta den med. Efter det så blir albumet något svagare, även om texterna fortsatt är fantastiska. 

Överlag, även om jag inte fastnar för allt, så är det en fantastisk skiva som visar på mycket av det jag vill se mer av i svensk musik. Det är liksom inte gjort utefter algoritmer och Spotifys topplistor, men själens dito omfamnar detta. Det är väl det som spelar roll. Jag skulle säga att det är musik som ofta utspelar sig om nattens, den visar upp nattens frestelser och det som lätt krossar en, tro och tvivel gånger tusen. Jag är tacksam över att få ta del av det. 

Lyssna här nedan!

Musikminne från Irina Röjås

Foto: Press

Irina Röjås släppte sin nya singel Evighetens skog på Sveriges nationaldag. Låten är som ett kärleksbrev till skogen och till hur hon upplever Dalarnas landskap och skogar. Och visst är det, i de så ofta hotade skogarna, som många människor faktiskt har sina andningshål? Sina bensinstationer för själen? Irina vill påminna oss om det och om varför den svenska naturskogen måste få finnas kvar. Irina lyckas verkligen både få skogen närvarande i sin poetiska och målande text, i sin röst. Det är tydligt vad frihet är för henne och hon visar det verkligen med kärlek i rösten. Det är en trolsk och magisk sång som Irina bjuder oss på. Hon vill skildra de möten som betyder något på riktigt och hon lyckas verkligen med det på ett förtrollande sätt. Idag gästar Irina bloggen för att dela med sig av ett musikminne, hennes andra för bloggen! 

Det var en tidig vårmorgon i Stjärnsund, en liten by i södra Dalarna. Fullmånen lyste ännu med sin prakt samtidigt som solen var på väg upp och nytt liv spirade i luften. Jag befann mig i dimensionen mellan natt och dag. Jag gick ner till sjön och satte mig på en sten för att beskåda soluppgången. Det var vindstilla och sjön låg alldeles spegelblank. Under tiden jag satt där hann himlen skifta i blått, lila, rosa, orange och gult från soluppgångens olika stadier. På andra sidan sjön hördes ett tjäderspel och ugglan hoade från en gren inne i skogen. Gäss, ankor och fiskmåsar flög över sjön med susande spel från vingslagen. Alla fåglar sjöng och tog plats med sin egen sång, högt och självsäkert. 

Jag tänkte att jag också ville ta plats med min unika röst, liksom alla andra djuren, och kupade händerna vid ansiktet i en rop-gest och började kula. Jag lyssnade nyfiket på hur landskapet svarade. Min röst spred sig över sjön och långt borta bakom dalen. Efter ett par sekunder hörde jag min egen röst i fjärran svara, väldigt subtilt i förgrunden som en mjuk, stilla ljudmatta. Jag hade aldrig hört landskapet svara kulningen på detta sätt. Det var en magisk stund. Jag fick också plats här på jorden.

/ Irina Röjås

Lyssna på Evighetens skog här nedan!

Musikminne från Leading Edge

Foto: Tina Sörensen 

Gud vad jag gillar intensiteten i sista halvan av nya singeln Cynical mind från Leading Edge, det första vi hör från bandet på några år. Bandet har nu delvis andra medlemmar och delvis en annan kostym, skulle jag säga. Även om grunden, folk/americana, är densamma så skulle jag säga att bandet låter allting löpa amok just i den där intensiva delen och det uppskattar jag verkligen. Lite ungefär som bandet gjorde i låten Dancing free (från Northern Lights, 2020) men här låter det aningen mer stökigt. Som en dans som urartar på ett härligt sätt. Idag gästar bandet bloggen för att dela med sig av tre olika musikminnen!

Det är alltid lite nervöst att presentera en ny låt, och med just Cynical mind var det ett tag sedan som jag hade tagit med mig något nytt material till bandet. Även om jag har spelat och sjungit för det här gänget tusen gånger förr finns där alltid en pirrig undran om de kommer tycka om just den här låten. Låtskrivande för mig är som att föra en slags emotionell dagbok och det är ett så sårbart ögonblick där något högst personligt för första gången ska höras och delas med någon annan. Något jag uppskattar så otroligt mycket med det här bandet är att det alltid har varit min trygga punkt, och det är just det som gör det möjligt att våga ta steget från att skriva på sin kammare till att vara kreativa tillsammans. Den resan, med varje låt, är så häftig. Där något som jag har påbörjat får växa och bli så mycket mer när alla tillsammans får bidra till en kreativ process. Att sen kunna gå tillbaka och lyssna på den där första knaggliga mobilinspelningen och höra hur det har utvecklats till en färdig låt är en obeskrivlig känsla jag alltid kommer fortsätta jaga, och jag känner mig tacksam som får göra det tillsammans med den här gruppen av personer där jag känner mig som mest hemma. Så med det sagt kommer ett gäng små historier från bandet, Leading Edge. 

Första 

Jag minns en bilfärd längs rapsfälten i Skåne, på väg till min första (eller var det min andra?) spelning på en fest någonstans på Österlen. Jag hade hoppat in med kort varsel på gitarr och lärt mig ett tjugotal låtar - en mix av covers och bandets egenskrivna, som var ganska annorlunda från vad jag vanligtvis spelar eller lyssnar på (då mest Radiohead, Pixies och allt däromkring). Jag kände mig oerhört out of place när hela bandet glatt började sjunga med till den radiovänliga spellistan (Come On Eileen, Bohemian Rhapsody, någon Håkan-låt...), men jag fick också gåshud över hela kroppen när den nästan skrikhöga stämsången fick biltaket att vibrera. 

Sju år senare kör vi längs de pittoreska vyerna i Scottish Highlands. Det är min spellista – med MJ Lenderman, Waxahatchee och Big Thief - som spelas, nya bandmedlemmar som sjunger med, och en van istället för någons förälders gamla Golf. Den välkomnande värmen och gåshuden är fortfarande där, och jag känner att jag skulle kunna sitta i den där bilen tills alla världens vägar tar slut. 

Andra

Berlin, sommaren 2022 (jag vet klyschigt). Det är andra spelningen på vår första utlandsturné. Vi har navigerat de kaosartade gatorna i en halvtimme, jag traskandes i mitt piano, för att anlända till en pub med ett par stammisar som sitter vid baren och röker. Han som borrade i väggen utanför puben går fram till scenen (som är gjord för max en trubadur) och börjar ratta på mixerbordet, han ska vi nog prata med. Väl riggat har ingen mer dykt upp så vi sitter ute och försöker få in folk in i puben, men de flesta vänder när deras ögon svider av den rökiga luften. Nu ska vi spela, och jag, som vanligt, skakar om händerna så nervös som jag är. En gubbe sätter sig längst fram och tänder den största spliffen jag någonsin sett, han är väl vår publik. Vi spelar första låten och alla i bandet vänder sig mot varandra och bara skrattar - vi är ju här med vårt favoritgäng människor och njuter helt enkelt. Min nervositet släpper helt plötsligt och vi spelar vårt set. Under tiden börjar folk dyka upp utifrån och publiken uppmanar oss att spela om allt som de missat! Vi gör det såklart och jag har en av de roligaste spelningarna jag minns. Återigen, klyschigt, men sedan Berlin 2022 har jag inte skakat om händerna när jag ska spela live. 

Tredje

Min första spelning med Leading Edge var på Pony Bar i Hamburg. Lilla jag hade alltså satt mig i en minivan med dessa rutinerade musiker på väg ut i Europa för att spela före detta basistens basslingor. Ordet nervös räcker inte till. Väl i Hamburg kommer vi till den lilla mysiga baren, jag och Anna sminkar oss i badrummet medan andra gäster tränger sig förbi och vi börjar rigga. Ljudteknikern undrar om jag inte har en kompressor. Förvirringen är extrem - detta hade ingen förvarnat mig om. Han försöker hjälpa mig med ljudet så gott det går och jag tänker att det låter säkert ok sen när vi väl kommer igång. Det visar sig att jag inte hör mitt eget basljud på hela spelningen och börjar undra vad för hemskt beslut detta var. Som tur fick jag stå i en hörna och gömma mig på den lilla scenen, helt okapabel att se någon i publiken i ögonen. 

Snabbspola till idag, med ny singel på g och med ett drygt 30-tal spelningar i ryggen, varav hälften jag fått mod att sjunga bakgrundssång på. Med en fantastisk gemenskap, tillit och tålamod fick alla bandmedlemmar mig att stanna kvar, utvecklas som musiker och till och med våga mig på det absolut läskigaste.

/ Leading Edge

Lyssna på Cynical mind här nedan!

Mellanrummet - Flygplatsen

Foto: Press

Mellanrummet är ett nytt band som består av Saga Castor, Ellen Stålnacke Nero, Sebastian Rustas samt Alice Edström. Medlemmarna träffades när de hade praktik och tillsammans formade de Mellanrummet. Mellanrum kan förstås vara något man både vill fylla ut och behålla, beroende på situation. Det handlar väl mest om det känns som ett tomrum eller en frihet. På bandets debutsingel Flyplatsen så handlar det mer om det första, skulle jag säga. Att fylla ut ett tomrum, söka något nytt och färglägga ens gamla tankar, gamla mönster med något nytt. Som att måla regniga dagar till soligare sådana. Allt börjar i tankarna. 

Det handlar om att tomma ord kan säga mycket, att när löften bryts så börjar resan mot något annat, någon annan. För man både ger upp om någon samtidigt som hoppet behålls på samma gång. Det är smärtsamt, för det finns alltid en del av det andra livet kvar som hoppar in i ens hjärna då och då och visar sig. Det är svårt att släppa det. 

I texten beskrivs en resa som aldrig påbörjas och att man istället fastnar i samma gamla mönster, det är bara nya spöken som kommer fram när de ska sova. Jag tycker att texten är både strålande och målande och jag tycker att Sagas röst verkligen klär det vemodiga landskapet. Samtidigt som jag dansar lätt till den i övrigt avslappnade melodin. 

Jag tycker att det är en mycket fin debutsingel och jag fyller gärna mina mellanrum med det här fina bandet.

Lyssna på Flygplatsen här nedan!