Jag vaknade med en enorm huvudvärk. Det är märkligt men varje gång jag googlar mina symptom är det som att jag måste ringa en präst. Jag var nära att drunkna som liten bland annat. Jag vet inte om det var det ögonblicket som gjorde att jag blev så ängslig. Min bästa vän dog också när jag var tio och jag vet att det åtminstone var ett ögonblick som på många sätt förändrade mig från grunden. Aldrig har livet känts så hopplöst som just då. Jag minns att jag läste läxorna och tänkte att han kanske inte kommer dagen efter men kanske nästa dag igen. Plötsligt kom min mamma in och berättade att han precis hade dött. Det var en slags Big bang för mitt dåvarande liv. Jag ville bara springa, fastän all mark under mig liksom förvandlades till ömtåligt glas.
Några veckor senare så spelade vi fotboll tills molnen förvandlades till bestick och vips var solen uppäten. Jag minns hur snabbt jag sprang då. Tänk om jag hade kunnat springa så fort idag. Bort från en sjukdom som präglar min familj, bort från katastroftankar, bort från allt ältande, bort från alla grupperingar.
Jag har alltid gillat att vara i grupp och jag älskade att ha grupparbete i skolan. På senare år har jag haft svårare för det. Jag har märkt alltför tydligt att grupper blir som sekter där man ska ha samma åsikt som den som är ”ledare” i gruppen och är man inte tillräckligt cool eller rolig så blir man utfryst och så snackas det skit bakom ryggen. Varje rum blir till en stumfilm när den som är utfryst kommer in i rummet. Jag minns att jag själv, ofta i tystnad, bidrog det till det och jag vet inte varför. Om resultatet att göra det rätta innebär att man blir ensam så är det så klart ingen hälsosam grupp, men varför vill man ändå tillhöra den, fast den är som flera dödliga knivhugg i själen? Kanske för att ensamheten också känns som dessa knivar. Kanske är det så enkelt. Jag skäms, men det är svårt att våga säga stopp när en del av en, som styrs av rädslan, inte vågar gå av. Då är det enklare att låta bussen fortsätta köra.
Jag sprang ofta när jag var barn. Genom hö i Kåremo, genom somrarna i Lindsdal och genom banorna på Super Mario 64. Jag mötte bossar både där och i verkligheten. Än idag vet jag inte vad som skrämde mig mest. Idrottslektionerna var trots min förmåga att springa också som en boss. Särskilt omklädningsrummet och behöva visa sig. Som jag önskade att duschstrålarna klätt på mig för varje droppe. Många av killarna i klassen var upptagna med att springa in till tjejernas. Jag var upptagen med att känna mig ganska ful. Själen var min inre spypåse. Än idag föredrar jag att se på mig själv i spegeln i nedsatt ljus. Att se sig själv i spegeln blir annars lite som att stå på scen. Upplyst och avklädd. Jag är inte beredd på att stå på Ullevi varje gång jag ser mig i spegeln, så är det. Ibland kan ens självmedvetna blick kännas som 70000 i publiken och man själv står där på scenen och bara vill leverera. Man vill bara vara snygg, sexig och gift för resten av livet. Ofta kommenterades det mesta jag var orolig för med mitt utseende med orden ”det gör väl inget, det är ju manligt” men att säga det till någon som mest förknippade manlighet med något destruktivt hjälpte mig inte direkt. När mina killkompisar ville prata om bröst och om bilar ville jag sitta med en kopp te, lyssna på Gyllene Tider och prata om djupa saker. Det var först när jag flyttade till Stockholm som jag hade någon att prata djupare med. Och sen dess har jag mest haft kvinnliga vänner. Det var inget medvetet val på det sättet, det var bara de som erbjöd mig ett hem för de samtalen jag längtade efter. Färgerna jag letade efter. Som brann för samma musik, som också lyssnade på Broder Daniels I’ll be gone på högsta volym.
Jag har flyttat mycket och alltid fått med mig en hel del möbler vid varje flytt. Jag har alltid behållt min ängslighet, mitt övertänkande och min fåtölj. Två saker som lätt gör en obekväm och en som gör en bekväm. Det blir en viss obalans där. Jag får nog titta efter andra flyttfirmor i framtiden.
Jag var på fest. Det spelades jättehög musik och på festen kände jag bara två personer. I stimmiga miljöer blir jag alltid så osynlig, som en hallmöbel som snart ska hamna på tippen. Det är inte där jag är som bäst helt enkelt. Jag är nog som bäst när jag vill hålla fokus på något och sätter mig själv i flight mode så att inga andra intryck kan bryta magin. Magin med att umgås med någon, magin med att bara vila utan att någon knäpper med fingrarna, utan att man påminns om att man har 300 olästa mail. Det var som när jag skulle skriva en krönika till ett miljömagasin och chefredaktören ringde fem gånger just när jag satt och skrev. ”Oskar, hinner du klart till ikväll?” Jag tänkte det, men nu när jag avbryts av just dig hela tiden så är jag plötsligt lite lite osäker. Jag är rätt dålig på att hålla fokus, därför blir avbrotten som en slags reklamavbrott som får mig att göra något annat istället, byta kanal och sadla om till löparskorna. Flight mode är väldigt bra när man ska umgås med någon också, en timmes samtal utan reklam är ändå svårslaget. Särskilt om man inte ses särskilt ofta.
Jag tror det mesta i mitt liv har blivit bättre sen jag insåg vad jag får energi ifrån. Att jag är en reklamfri kanal som måste anpassa mig efter att världen är mer som TV4. Det man vill göra avbryts av något annat och ofta kanske hjärnan får uppdrag att resa 25 mil fast man bara sovit en timme, vilket kanske ger max en mils bränsle. Man får försöka leva med det. Skratt är något som höjer min energinivå och jag skämtar rätt mycket om det mesta och mest om mig själv. På mitt förra jobb lärde jag mig att säga det mesta på danska kan göra allt mycket roligare. Livet får en annan klang. Det allvarliga går från järnvägsbro till en bro över ett nöjesfält. Jag tror någonstans att humorn är en av de mest sympatiska mötesplatserna. Bara alla blir inbjuda till den på ett eller annat rimligt sätt. Det var det här med grupperingar, trots allt. Även när jag engagerade mig politiskt var det en speciell gruppdynamik. Folk sa en sak till mig, en annan sak i gruppen. Jag föredrar att folk är på samma sätt för det mesta, även om de skulle vara elaka snarare än att deras humör ständigt byter kläder beroende på vilka andra i gruppen som är närvarande just då. Det är svårare att bygga förtroende än att bygga höghus, men de faller på samma sätt.
Jag och min fru är i Kalmar. Vi delar på en flaska vin vid Kalmarsundsbadet och ser vågorna simma ut. En del återvänder inte. Jag kysser henne och pratar om allt jag är tacksam för. Om resan vi snart ska göra. Om att få vakna i trygghet trots ett liv som kastat upp en i en boxningsring mycket under året. Jag har inga synliga sår från det, men jag känner att jag har påverkats. Vi är på samma plats som där jag hatade mig själv, försökte kasta bort mig - men vem känner inte så under tonåren? Idag har vi ofta så extrema svar till varje problem, fastän problemen bär samma kläder som då. Jag är glad att jag inte är politiker, känner jag, för jag vet verkligen inte svaret på någonting. Jag vet bara att samhället lätt är som ett stökigt rum där folk bråkar om detaljer snarare än försöker se en helhet. Hon tittar på mig som om jag pratar för mycket, tänker för mycket. Det gör jag och det vet jag. Vi springer ut i vattnet och jag vet att det här är min person, genom topparna och dalarna i livet. Jag är fortfarande samma person som kände sig ful i det där omklädningsrummet, men jag har träffat en kärlek och massa vänner som fått mig att känna att det är okej att känna så, som inte nödvändigt sköljer över mig med lösningar på det jag känner utan bara låter allt vara. Då trivs jag.
