 |
| Foto: Frida Funemyr |
Noelle Ahlenblom gör musik under sitt förnamn. Hon är för närvarande aktuell med singeln PLAYMATE som hon släppte i slutet på förra året. Första låten hon släppte, en demo på låten Angel on my shoulder, kom 2022 och redan där, skulle jag säga, märks hennes fantastiska röst som lyfter det mesta till nya höjder. En stillsam låt, som klädd för natten och lugna, långsamma tankar, medan en ängel tittar ned på en. Condolences berörde mig på samma sätt och bar på en liknande känsla. Ett berörande vemod. Låten är större än de två övriga låtarna hon släppt men hon håller sig kvar i det stillsamma stråket. Jag tror det är rätt väg för hennes artist, då hennes röst tillåts stå i fokus och den bäddar för så många känslor. Hon kan bära upp många världar med den rösten och jag hoppas många kommer sätta sig ner, lyssna och tipsa en vän som tipsar en vän som tipsar en vän. Hon har verkligen förutsättningarna för att gå långt. Idag gästar Noelle bloggens serie "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.
Jag har ofta känt mig skyldig till att jag så sällan lyssnar igenom album från början till slut. Men jag tackar mig själv för att jag de senaste åren blivit bättre på det. Den första låten jag älskade från Markus var Fåglarna från detta album. Den hade spelats i bakgrunden så många gånger hemma hos mitt ex att jag undermedvetet blivit fullkomligt kär i den. Det blev ingången till att Markus än idag är en bestående artist i mina spellistor. Arrangemanget ger gott om plats för texten, som beskriver en perfekt dag med ord som “tallskott”, “myggmedel” och “björkris”. Sången känns live medan melodin är svävande, oförutsägbar och, som jag är ett bevis på, hjärntvättande.
Bruno Major - A song for every moon (2017)
Det här är det första albumet jag lyssnat igenom utan att hoppa över en enda låt. Det betyder inte nödvändigtvis att det är bättre än något annat album jag hört, bara att stämningen är densamma genom hela. Jag trodde att det var Places we won’t walk, den första låten jag hörde, som skulle ligga närmast hjärtat. Men det är faktiskt Home som får den platsen. Gitarren vandrar stabilt nedåt och texten är glasklar. Vem vill inte ha det som han beskriver i låten? Ett hem, ett erkännande av någons misstag och slutligen en kärleksförklaring. Brunos tolkning av den klassiska låten Like someone in love är även min personliga favorit och något jag beundrar är vilken otrolig låtskrivare han är utöver sitt egna artisteri.
Mando Diao - I Solnedgången, skiva 1 (2020)
Jag är lite glad att det blir ett till svenskt album på denna lista. Jag har insett att många har olika relationer till Mando Diao, vissa förknippar dem endast med Strövtåg i hembygden medan andra med Black Saturday. Jag tycker det är fint att de kan göra båda så bra, det visar på en musikalisk bredd. För mig är Mando Diao ett av de få band som kan leverera sköra texter med ursvenskt vemod utan att det bara landar i hopplöshet. Det är fint men inte krossande att lyssna på. Något vackert växer i stämningen utan att det blir en skenbar utopi. Låten Långsamt må vara den mest peppande på albumet och refrängen är otroligt catchy.
Dylan Leblanc - Coyote (2023)
Detta är det andra albumet i mitt liv som jag inte skippat en låt på. Jag minns väl hur det var höst när jag och min pappa gick in i en skivbutik, någonstans på söder. De spelade nysläppta album ur högtalarna medan min pappa gång på gång tog upp Shazam, tills han äntligen utbrast “Men det är ju samma kille!”. Vi gick fram till kassan och de visade upp denna skiva, min pappa köpte den direkt. En man i 40-årsåldern ställde sig bredvid oss för att få reda på vem det var som spelades. När han fick till svar att det var en countryskiva sa han argt “Omöjligt, country är aldrig så här bra!”. Jag tycker det sammanfattar kvalitén på detta album. Pappa och jag citerar fortfarande den mannen då och då för att få oss ett gott skratt. Vi fick även det stora nöjet att hälsa på Dylan och berätta denna historia när han spelade på Debaser sommaren 2024. Han blev mycket road.
Nothing But Thieves - Broken Machine (Deluxe) (2017)
Detta band var min första kontakt med rock som jag faktiskt tyckte var njutbar, eller kanske har jag bara fått fel låttips tidigare i livet. Men det är få andra röster än huvudsångaren Conors som jag tycker kan bära upp den på samma sätt. Låtarna If I get high och Lover,
Please stay är två exempel som visar hans unika röst-ID, vilket är precis vad jag vill höra. Många kan sjunga idag men få som honom. Musiken är inte så “hård” som vissa kanske vill ha det, och deras texter är inte alltid så unika. Men jag tycker att de har tillräckligt många guldkorn i sin diskografi för att förtjäna mitt beröm. Jag introducerades också till deras musik i början av tonåren, och det sätter ju sina spår som alla vet.
/ Noelle Ahlenblom, Noelle
Lyssna på Noelles singel PLAYMATE här nedan!
