Anders Ericsson och hans Svart Tulpan blir bara bättre och bättre. Dels så är det så melodiöst och dels så väver han in det bästa från 80-talet och klär det i sin egen stil och jag känner mig både nostalgisk och upprymd på samma gång. Jag vill vara tydlig i att det inte handlar om nostalgi på det planet, det handlar mest om att det är lätt att känna sig hemma i Anders låtar. Här samarbetar han återigen med Mauro Scocco, precis som på förra singeln Mina läsarsånger. Där bidrog Mauro bland annat med ett riff, som hämtat från dödsmetallen. Här gästsjunger han. Jag skulle säga att det är en ganska soulig låt som känns varm med många plusgrader i melodin - och samtidigt med avslappnade rytmer.
Texten tolkar jag som att man dömer folk så himla lätt och samtidigt skapar man så snabbt endimensionella bilder av människor man möter. Det är enkelt att hamna i olika fack, utan möjlighet att egentligen ta sig ur. Allt handlar ju mer och mer också om att allt ska gå fort, så det är svårt för människor att någonsin komma ur facket man hamnat i. Det är ytligt och väldigt trist. Dömandet blir till slut ett fängelse för alla.
Mauro sätter verkligen sin prägel på låten och det är fint att deras samarbete fördjupats. Det är också tydligt att Svart Tulpan växer för varje släpp och håller på att skapa ett fantastiskt andra album, som jag hoppas verkligen är på gång. Fram tills dess så vill jag bjuda in alla vänner, spela spel och dansa till ytterligare en så självklar hit från Anders.
Lyssna här nedan!
