 |
| Foto: Martin Kiessling |
Jag har lyssnat mycket på Tildes album Pink Moon denna våren. Titelspåret är så vackert och får mig att känna som om jag hade en fågel i mitt bröst. Låten svävar liksom fram, trots dess sorgsna budskap. Tilde Ingham har en röst som greppar tag i ens känslor och i ens själ och genom rösten bygger hon storartade låtar. Nu bygger Tilde upp sitt tredje album och första singeln ut heter Anywhere but here. Det är en låt som jag kommer minnas länge. Den låter nämligen helt fantastiskt. En tonsatt inre resa efter lyckan, med Tildes röst som har förmågan att sjunka in i varje känsla. Idag, i en längre intervju, pratar jag och Tilde om rastlöshet och om fina resor. Såna där där man hamnar i ett fint sällskap och tittar på stjärnorna tillsammans.
- Jo tack. Jag mår ganska bra. Våren är här och det känns så skönt.
Vilken textrad beskriver ditt liv bäst just nu?
- Say yes to heaven.
Ditt debutalbum kom 2018. Hur ser du på Nothing gold can stay idag?
- Oj, gud vilken svår fråga! Jag kunde ju väldigt lite om produktion när vi spelade in den och det känns som att den blev som den blev på nåt sätt. Den är ju inspelad helt live i studion med mina barndomskompisar. Det är fint. Ofta tycker jag om låtarna bättre än produktionerna, jag hade gjort mycket annorlunda idag. Samtidigt så har den en charm och en känsla över sig. Lite ambivalent helt enkelt!
Första singeln från kommande albumet, Anywhere but here, känns som en framtida klassiker. Den får verkligen själen att rysa. Är singeln signifikativ för hur plattan kommer låta?
- Men gud, tack. Vilka fina ord, jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Jag blir jätteglad. Jamen, till viss del. Den är lite övergripande i tematiken på skivan kan man säga. Åtminstone textmässigt.
Du nämner i press-releasen din rastlöshet. Finns det något som mildrar den för dig eller är du fortfarande på jakt efter den där lindringen?
- Ja, det finns en del saker som mildrar men det har väl varit en resa i sig att hitta mer konstruktiva sätt att hantera den. Mycket som lindrat tidigare har varit destruktivt men ja, jag är nog ständigt på jakt efter den där lindringen. Att göra musik är ett av dom bästa sätten för mig. Att vara i något kreativt flöde.
Jag kan själv relatera till att vara rastlös. Om jag bara skulle ligga ned i soffan en hel dag så skulle dagen kännas så bortkastad. Man vill hela tiden upp och utnyttja tiden. Kan du känna igen dig eller finns det dagar då du är bra på att göra ingenting?
- Ja, absolut, jag känner igen mig. Jag är ganska dålig på att göra ingenting men jag övar på det. Mina bästa idéer kommer ofta då så egentligen är det nåt som jag borde göra mer.
Du nämner även att det kommande albumet är ditt mest personliga. Hur ser du på gränsen mellan privat och personlig?
- Den är ganska tydlig för mig själv iallafall tror jag. Jag skulle säga att jag är personlig men samtidigt är jag nog rätt privat. I mina texter kan jag dela mina innersta tankar men jag delar inte med mig så mycket av mitt liv och relationer på sociala medier. Det känns privat. Det personliga kan ju ofta vara universellt på ett annat sätt än det privata. En låttext kan ju kännas personlig samtidigt som den kan resonera med många människor.
Finns det något du aldrig skulle kunna skriva om?
- Jag tror allt handlar om ingången egentligen. Om ens egna ”poesi” genomsyrar så kan det ju funka även om det kan kännas långt utanför vad man brukar skriva om. Så nej, det finns nog inget.
Du har rest mycket de senaste åren. Vilken är den finaste resan du gjort?
- En längre och fin resa var till Chile men det var ganska längesen. Jag älskade Chile. Det finns en plats i Chile, ”Valle Elqui”, som är den plats man bäst ser stjärnorna på från jorden. När jag av olika anledningar mådde riktigt dåligt åkte jag dit och bodde med en före detta munk och hans tre hundar uppe i bergen. Vi mediterade, tittade på stjärnorna och pratade om livet. Det var bara vi där. Det var en väldigt fin resa på många olika sätt.
Själv brukar jag se långa fysiska resor som personliga resor också. Att varje nytt möte med ett land eller nya människor förändrar något. Gör du samma koppling?
- Verkligen.
Du växte upp i Göteborg. Präglades din uppväxt av samma rastlöshet?
- Ja, jag dagdrömde mig alltid bort. Längtade alltid bort. Det var inte rastlöshet i att jag hade svårt och sitta still och så utan mer en själslig rastlöshet.
Numera bor du i Stockholm. Vad har Stockholm för fördelar respektive nackdelar jämfört med din födelsestad?
- Åh vad svårt. Det finns så mycket. Jag har ju väldigt svårt och släppa taget om Göteborg. Är i Göteborg minst en vecka i månaden, haha. Stockholms fördelar skulle jag säga är att det är väldigt vackert, större och lite soligare. Nackdelarna är kanske att det inte har samma live-scen som Göteborg med lite mindre ställen och så. Göteborg har verkligen blivit helt otroligt på det. Sen är det ju havet, horisonten. Det finns en del!
Ruvar du på några dolda talanger?
- Jag pratar spanska!
Vad får dig att skratta?
- Talladega nights.
2023 valde Veronica Maggio att anordna en minifestival. Om du skulle göra samma sak någon gång, vad skulle känneteckna den festivalen? Nämn tre artister som skulle få spela då!
- Kanske en festival som håller till på olika ställen. Lite som Viva Sounds i Göteborg. Så svårt men om jag får välja vilka som helst.. Jag har ju aldrig sett varken Bruce Springsteen eller Bob Dylan och det vill jag så okej. Jag väljer Bruce och Bob och sen Adele.
Har du något favoritklipp på Youtube som du återkommer till gång på gång?
- Nina Simone på Montreux jazz festival när hon spelar I wish I knew how it would feel to be free.
Vilket är det bästa rådet du har fått i ditt liv?
- Lyssna på magen! I relationer och så tycker jag att det är bästa rådet. Huvudet och hjärtat kan ha fel men magen har typ alltid rätt.
Nämn en 1) skiva 2) film 3) person 4) plats som förändrat något hos dig.
1) Carole King - Tapestry
2) Livet är underbart (den med James Stewart, inte den italienska)
3) Nina Simone
4) Barcelona
Till sist, om du var en karaktär i en valfri klassisk film, vem hade du varit då och varför?
- Någon superhjälte skulle det nog vara. När jag var liten ville jag vara Zorro. Jag säger det - Zorro,, för att få vara en hjälte, stå upp för dom svaga och rida på hans häst Tornado!
Lyssna på Anywhere but here här nedan!
