Musikminne från Bäck

Foto: Jakob Ekvall

Nya projektet Bäck är intim och akustisk musik, som spunnen ur ett behov av att skala ner verkligheten och världen litegrann. Daniel Johansson Beckman som ligger bakom projektet har en vacker röst som passar in i den vaggande låten. Man hör att artisten gillar Kent men det är verkligen inget dåligt i min bok. Texten innehåller som små hyllningar till bandet från Eskilstuna och jag tycker Kalla händerna är en finfin och berörande debutsingel. Texten och musiken skapar en fin helhet, en vacker och stillsam pardans där texten för och musiken lugnar. Idag gästar Daniel och hans Bäck bloggen för ett musikminne!

Golvfläkten bredvid surrar. I taket ser jag resterna av några självlysande stjärnor som råkade bli kvar ifrån 1990-nånting. På snedväggen ovanför sängen hänger en löpsedel med texten ”JAG VAR DÄR AC/DC på Ullevi 2009” bredvid en AC/DC-t-shirt från samma turné. Det är juli 2012, jag är 17 år och halvsitter i sängen i mitt rum hemma hos pappa. I knät har jag min laptop med sidan setlist.fm uppe. Imorgon ska jag se Kent för första gången, på torget i Karlshamn. 

Några kvällar i rad har jag noggrant studerat texterna till samtliga låtar som ska spelas. Det tar tid men om man repeterar låten Sjukhus tillräckligt många gånger kan man lära sig orden ”och de tog mig till en smutsig strand där vålnader av surfare som drunknat samlade PET-flaskor för pant” utantill. Det var tydligen viktigare att kunna vartenda ord som skulle komma ur Joakim Bergs mun, inklusive extraverserna i avslutningslåten Mannen i den vita hatten, än att bli överraskad i stunden. 

Som för många andra som växte upp på 90- och 00-talet hade vissa av Kents låtar letat sig in i minnesbanken under barndomen, förmodligen genom en radio i något kök eller via en cd-skiva i någon bilstereo. Det var dock inte förrän 2010 jag föll handlöst. Plötsligt fanns alla de här låtarna uppdukade som kändes som hemma. En liten självklarhet för mig mitt bland all tonårsosäkerhet. 

Så var dagen kommen. Jag lämnar mitt sommarjobb som vaktmästare på en kyrkogård och möter upp mina kompisar. Vi lyssnar bara på Kent under förfesten, och rör oss sedan mot torget. Även fast jag vet hur konserten kommer genomföras kryper nervositeten sig på. När bandet börjar spela är det som att vara bland vänner. Låt för låt avverkas precis enligt plan. Ingenting oväntat händer på scen, men det skulle visa sig att något händer i mig. Konserten avslutas med konfettiregn över torget, något mina kollegor från kyrkogården dagen efter besvärar sig över. 

Efter konserten börjar jag sjunga hemma. Jag gör det när ingen hör, förmodligen skitdåligt, jag har ju aldrig hållit på med musik. Särskilt minns jag ett tillfälle när jag står framför spegeln i mitt rum och sjunger låten Ensammast i Sverige allt vad jag orkar. Jag inser att jag måste börja spela gitarr för att ha en ursäkt till att få sjunga. Dels vill jag stå på scen, dels tänker jag att detta kommer tjejer nog gilla. Så jag önskar mig en akustisk gitarr i julklapp, vilket jag får av min mamma julen 2013. Resten? Historia.

/ Bäck

Lyssna på Bäcks debutsingel här nedan!