 |
| Foto: Rickard Olausson, Skvader Media |
Jag återvänder ofta till Maja-Karin Fredrikssons tonsättningar av Ebba Lindqvists dikter. Särskilt Vitt land samt Hav är som pärlor runt min handled. Vackra och sköra hänger de där och inger trygghet. Även i hennes egenskrivna texter bär hon en närhet till havet och till naturen i stort. Jag, som älskar att bege mig ut i skärgården och kan önska mig själv på en flakmoppe fram och tillbaka längs Brännös stigar, känner en stark förankring i hennes texter och hon formulerar dem levande. Jag minns när jag såg Maja-Karin i St. Johanneskyrkan i Göteborg. Okonstlat med väldigt mycket närvaro i sången, med både havets kraft samt dess stillhet i rösten på samma gång.
Maja-Karin är nu tillbaka med första EP:n sen fem år gamla Lutar mig mot mörkret. Nya verket bär den fina titeln Blundar bort dig men ser dig ändå. Jag tänker att alla verk från en artist är personliga på ett plan. Alla alster bär på spår av artistens själ och det är så det ska vara, men de nya låtarna känns personliga på ett annat plan än hennes tidigare släpp. Om mycket av de tidigare låtarna har burit på möten med naturen så är de nya låtarna mer färgade av möten med människor. Möten och avslut.
Texterna är ljuvt poetiska och vackra och de bär på både insikter samt sorg över hur saker utvecklas. Eller avvecklas för den delen. Hon skriver om människor som lämnar spår. Som alla viktiga mänskliga möten faktiskt gör.
Inledande Stör oss inte nu bär på en text där verkligheten krockar en del med drömmarna och hur alla tänkt att det ska vara. Man drömmer om lyckliga slut men det svarta och jobbiga går inte alltid att sudda ut. Jag saknar dig är ganska poppig med en fin text med lika delar längtan och saknad. Känslorna i bröstet ropar. Stanna kvar är finast på EP:n. En stillsam juvel att trä längs vågorna i livet för att lugna dem. Man vet inte hur långt det är till solen och till stjärnorna är det långt bort. Men man vill leva i den fina stunden och få njuta. Man får passa på att fånga in ljuset medans det är och så får man ta den eventuella smällen senare. Maja-Karin sjunger fantastiskt genom hela låten.
Vaggvisa har en väldigt fin text och fungerar verkligen som en vaggvisa, men gillar verserna mer än själva ”refrängen”. Överlag en väldigt vacker låt även musikaliskt sett, med fina instrumentala partier. I avslutande Havanna njuter jag av 80-talskänslan som blåset ger mig. Jag får många fina bilder i huvudet som jag vill framkalla gång på gång. Sensuellt och mystiskt på samma gång.
Det här är låtar som jag önskar att folk verkligen lyssnar till och plockar in i sina liv. De stillar oro och lugnar själen på ett väldigt fint sätt.
Lyssna här nedan!
