Fem album: 23Till

Foto: 23Till

Fantastiska 23Till kommer aldrig försvinna från mitt liv. De har funnits med som en slags vän i många många år och de har fortsätt köra på sin grej. De försöker inte begränsa sig själva utan kör på det som låter rätt, utan att oroa sig för vad som är punk eller inte. Allt behöver inte kategoriseras. Det är något som gäller både musik och annat här i världen. Just enjoy. Förra året samlade bandet de senaste årens digitala släpp och la till lite extra fina kryddor. Resultatet finns att avnjuta på ...men från peking hörs det inget. Jag känner fortfarande hjärtat pulsera i allt de gör. Idag gästar bandet, via Micke och Janne, serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel. 

Vi vill ha till protokollet att det här är ett omöjligt uppdrag. Att välja bara fem skivor som inspirerat oss är en plågsam process när det finns så mycket bra att välja på. Hur gör man det ens? Vi (Janne och Micke) axlade utmaningen. Vi valde två var och enades om den femte. 

Vibrators - Pure Mania (1977)

Första gången jag kom i kontakt med punken. Hörde låten Keep it clean från LP:n Pure Mania på Radio P3. Ett program som hette Asfaltstelegrafen. Så enkelt och så bra. Jag stack och köpte LP:n direkt. Det är en av de mest sönderspelade LP-skivor jag har. Sen dess samlar jag på allt där Knox (sångare/gitarrist i bandet) är inblandad. 

Pixies - Doolittle (1989)

Jag upptäckte Pixies redan med de två album de gett ut innan, Come on pilgrim och Surfer Rosa. Men när Doolittle kom så var det något nytt fräscht och annorlunda. Avigt och konstiga taktbyten. Ändå så jäkla bra. De två singlarna från albumet, Here comes your man och Monkey gone to heaven tycker jag är minst bra på skivan, men varje låt är bra. 

/ Janne 

Sweet - Sweet Fanny Adams (1974) 

Jag antar att det var här jag blev förälskad i rock'n'roll även om jag nog inte förstod det då. Att spela själv kändes ouppnåeligt med det gick ju bra att mima med tennisracket och toarulle som mikrofon. Det var hårt, tungt och catchy på samma gång. Det är en väldigt bra skiva och den låter bra fortfarande. Jag spelar den då och då även idag. 

Ebba Grön - We're only in it for the drugs (1979)

Egentligen var jag tokfast redan efter de tre första singlarna. Det här var ju svaret på allt man hade saknat. Den stora frågan var ju egentligen om de skulle kunna matcha det i LP-formatet också. Det räckte förstås med introt på öppningsspåret så förstod man att jo då, det gjorde de. Såg dem live första gången sommaren -79. Det är fortfarande den bästa konsert jag sett.

/ Micke 

The Clash - London Calling (1979) 

Vi har ju till och med spelat i ett tribute-band (Rat Patrol) så självklart måste The Clash vara med. De får representeras av London Calling just för den obändiga viljan att vägra hålla sig till en specifik genre. Är det nåt vi tagit med oss genom åren så är det att skita i om det är punk eller inte. Är en låtidé bra och känns rolig så är det bara att köra. Att inte vara punk enough är det punkigaste du kan göra.

/ Janne & Micke

/ 23Till

Lyssna på senaste releasen här nedan!