Musikminne från ST PAULIE

Foto: Melissa Zabihi

Artisten ST PAULIE släpper idag EP:n Alla tjejer här e ledsna som fan. Nu, i kylan, brukar många bära lager på lager. Här hör jag lager på lager av känslor, av möten mellan olika länder, olika känslor, olika sätt att hantera det svåra i livet. Det finns många detaljer, många nyanser i hennes uttryck, som skulle kunna beskrivas som exprimentell pop med melodiöst gung. Idag gästar ST Paulie bloggen med ett berörande musikminne!

För att vara helt transparent så blev jag nervös när jag såg mejlet med frågan om att skriva om ett musikminne. Jag har så många men kände inte att någon av de dög. Jag har ju hatat musik mer än vad jag älskat det? Ändå kallar jag det för min passion. 

Jag är känslig men samtidigt väldigt svårflörtad när det kommer till musik och blir därför sällan rörd. Avsaknaden av känslan får mig ofta att känna mig utanför, som om alla andra upplever något jag inte är en del av. 

Som ensamt skilsmässobarn blev musiken min tvilling på gott och ont. Jag sjöng i kyrkan, på operan och spelade klassiskt piano. 

Under mina tidiga tonår brukade jag låsa in mig själv i timmar på badrummet, både hemma och i skolan, med musik i lurarna medan jag mimade och dansade framför spegeln. Inuti lurarna befann sig Radiohead, Lana del Rey, Nirvana och Mac Miller. Jag vet inte varför det blev så, men det varade i flera år. Jag förstår nu att det var det ända sättet för mig att fly från en verklighet jag inte ville vara i. Det blev mitt ”safespace” där jag kunde vara mig själv. Där fantiserade jag om hur bra mitt liv skulle bli en dag när allt dåligt utanför tog slut. 

Det jag inte visste då var att tystnaden och stabiliteten jag kom att finna som vuxen ofta skulle överglänsas av bieffekterna av att växa upp i överlevnadsläge. Nu hade jag plötsligt panikattacker och ständig social ångest. 

Har jag blivit lurad? Jag började ifrågasätta mina drömmar. 

När jag och min kille går på flyget från Malmö till Stockholm blir 60 minuter till en livstid. Sekunden flygvärdinnan smäller igen flygplanets dörr bakom sig svartnar det för mig. Jag vill bort men benen funkar inte och jag får inte någon luft. 

Något oväntat händer när min kille sätter på vår spellista i lurarna. Fastän jag gråter när jag stänger ögonen är jag tillbaka i badrummet igen. Jag är säker. Jag har kontroll och jag kan fantisera om hur bra mitt liv ska bli för i den stunden får inget annat existera än jag och musiken. 

Jag behövde uppleva det för att bli påmind om hur mycket musiken faktiskt betyder för mig när ingen kollar på. 

Jag vill och önskar att den känslan ska prägla mitt musikskapande framöver.

/ ST PAULIE 

Lyssna på EP:n här nedan!