Jag recenserade singeln Alltidheten i april förra året och nu är albumet med samma namn här. Artisten Ulrika ”Mohlavyr” Mohlin och Michael Horwath, psykolog och poet började sitt projekt om ensamhet just där. Det är fint att se två människor mötas i ett så ensamt ämne. Det är dock bara på titellåten de båda hörs, annars är vartannat spår Michaels, vartannat Ulrikas. Och varje spår blir som ett svar på det föregående. Poesi och musik möts.
Ensamhet är ett skrämmande och spännande ämne som jag tror blir mer och mer aktuellt, tyvärr. Det är så mycket ord och likes som riskerar att ersätta fysiska möten. Känslan av ensamhet kan minska av all bekräftelse man generellt får på internet, men på lång sikt kan det där få andra konsekvenser. Jag läste häromdagen om någon som inte pratat med en annan människa på fyra månader. Sen kanske femtio personer gillar personens profilbild - men vad spelar sånt för roll egentligen? Jag tror generellt att samhället idag ill få oss att tro att det viktigaste vi kan göra är att skapa den ultimata versionen av oss själva. Individualismen stärks överallt och ens vilja ska ingen sätta någon gräns för. Men många kvällar kanske man ändå står där med en fryspizza som bränns i ugnen och så kommer man ihåg att ens umgänge har smulats ner till att bestå av bara digitala kontakter som raderar en för att man precis raderade ett inlägg med en fråga om någon vill hitta på något - för vad gör man om ingen svarar? Det anses fult att inte få svar, att vara ensam.
Jag gillade verkligen Alltidheten och hur det var som att Ulrika svarade på det som Michael frågade sig i låten. Jag hörde samtidigt en distans mellan rösterna, passande nog med tanke på temat. Michael är som sagt poet och han är fantastisk på att använda orden i sin spoken word. Mest berörd blir jag av hans Ensam. Det är en otrolig beskrivning av just ensamhet och att inte ha någon att umgås med. Hela ens tillvaro liksom smulas ner. Att gå ensam på After work och titta på andra som inte är ensamma. Generellt kan jag ha svårt för poesi som ”du är en disk, ett hus, ett land som…” då det är ganska överanvänt men just där fungerar det. Ensamheten dissekeras verkligen.
Mohlavyr sjunger otroligt genom hela albumet. Hennes låtar beskriver bland annat en ensamhet som till en början kändes kravlös och rätt trevlig, men efter en stund är den inte lika härlig längre. Jag gillar den lite teatraliska känslan i Förstör samtidigt som jag blir djupt berörd och tårögd i slutet av Mohlavyrs Ensam och jag. Ibland säger ordlöst hummande minst lika mycket, går minst lika rakt in i själen.
I Svartån/Dnepr förflyttas handlingen till Ukraina och kriget där. Michaels röst bär oss med såna armar som bara en trygg röst kan göra. Det är väldigt starkt.
Mohlavyrs texter har jag alltid imponerats av och jag delar många av hennes tankar och känslor. Många ord är så nära som vore de hämtade ur hennes dagbok. Det är svårt att beskriva albumet, men allt skakar om mig och får mig att önska att går lite närmare varandra igen. Det är inget fel på ensamhet, men blir den stadig och mänskliga relationer förflyttas till något mer flyktigt, då är vi illa ute rent själsligt.
Lyssna här nedan!