![]() |
Foto: Rolf Petterson |
David Lynch ställde till slut ned resväskan. Denna gången för gott, tyvärr. Han blev 78 år gammal. Hans sätt att resa mellan drömmar var för mig något alldeles unikt. Det var drömmar som aldrig drog ned persiennerna, de öppnade snarare upp för ett annat sätt att se på verkligheten och på oss människor. Jag minns hur imponerad jag blev hur fantastiskt slagsmålet mellan ljuset och mörkret porträtterades hos Laura Palmer i Twin Peaks. Jag gillar hur han gärna splittrade sina karaktärer och visade alla deras sidor. En slags programförklaring blev Donna Haywards ord ”it's like I'm having the most beautiful dream, and the most terrible nightmare, all at once”. Plötsligt kan bomullen som kramar om bli till knivar som förgör en. David Lynch väjde inte för det oväntade eller plötsliga.
Jag hade som ung en känsla av att jag ville förstå allting. Jag förstod sällan allt av David Lynchs verk men facit på något var inte det som spelade någon roll, utan snarare känslorna som byggdes i mig. Jag har sällan förstått mig på känslor, men David Lynch gjorde världen lite mer begriplig genom att filtrera den i drömmar och ge den hög feber. Kanske är det också han som påverkat mitt sätt att uttrycka mig mest av alla, hans sätt att få inredning, mörker eller trafikljus att framstå som mänskliga, här för att ta sig in i vårt undermedvetna. Man vet inte vad man har någonting. Är det inte någon annans mörker som förgör en så är det ens inre dito, när ens egna trafikljus slocknar tar sig mörkret lätt in en gång för alla. Att ge objekt samma känslor, samma ögon som människorna.
Det var min storebror som gav mig nyckeln till Davids värld. Jag skulle säga att filmer som Mulholland Drive, Lost Highway och framför allt Blue velvet påverkade mycket hos mig. Den amerikanska drömmen invaderas plötsligt av något annat som slog den i spillror. En perfekt trädgård som grävs upp. Samtidigt gjorde den ont att se - och kommer göra än idag.
Filmerna var ofta i sällskap med vacker musik. Jag vet inte hur ofta jag lyssnar på titelmelodin från filmen Fire walk with me. Inget musikstycke framkallar så många inre bilder hos mig som just det.
Vänner till mig brukar baka körsbärspaj och dricka svart kaffe, på den speciella Twin Peaks-dagen. Spår finns lite överallt från någon som kunde visualisera drömmar på ett bättre sätt än någon annan.
Jag hade och har många tomrum inom mig. David Lynch var fantastisk på att fylla dem med saker jag inte förstod något av, men som samtidigt var mycket av det jag behövde.