Ibland har jag fått höra att jag borde uppdatera bloggen oftare. En av anledningarna till att det inte blir så är att jag jobbar med något annat varje dag och mest hinner med bloggen vid sidan av i korta ögonblick. Fick tipset att mest skriva av pressutskicket och lägga till kanske ”bra låt” och där efter publicera. Själv hade jag inte känt att det var någon mening att hålla på på det viset och jag tänker att mängden och hastigheten aldrig kan bli det viktigaste. Är vår uppgift i livet att spotta ut så mycket som möjligt så snabbt som möjligt? Man är snarare på jakt efter det genuina. En hand som sträcks ut på riktigt. En gata som målas om i andra färger, inte på grund av ett filter, utan för att känslorna gör just den gatan så jävla speciell.
Där någonstans hittar jag Tomas Rimeika. På hans album Den klarnande april som kom i september kommer hoppet in bland allt mörker och liksom spräcker mörkret och bildar lufthål efter lufthål för ljuset. April är ju på något sätt alltid hoppets månad, den som blåser oss till liv igen. Thomas musik känns verkligen genuin och det han sjunger om känns verkligen hämtat ur hans resväskor, ur hans minnen, ur hans rika känsloliv. Vare sig han tar oss med på inre resor eller yttre - till Säffle eller till Uppsala och Fyrisån. Jag älskar den nedtonade Tomas i vackra I natten. Jag berörs av den känslosamma Vi står inte ut där solidariteten verkligen märks i låtens blodomlopp. Och jag ser Tomas ofta skriva en slags kampsånger. För människor. För kärleken. Det är såhär livet känns för honom och han vill gärna dela med sig av det. Och jag är så tacksam för det.
Lyssna här nedan!
