Jag tänkte på sommaren och på vår bröllopsresa. De dagarna kommer jag aldrig diska. Hela sommaren var våra huvuden balkonger med kvällssol där bara stjärnor vågade störta. Varje natt fick jag ligga som ett brev pressat mot din kropp. Tänk att just jag får kupa din luft med mina händer. Tänk att just jag får bära den och försiktigt lägga tillbaka den i dina lungor.
Vi var i Piran. Vinden var kraftig nog att blåsa ut en hel stad men den hade aldrig rått på dina fotspår. Du sov men det såg ut som att du låg och fäktades med mörkret när du låg där. Jag höll om dig och tänkte att jag vill vara en luft som talar, en luft som kramar. Jag vill vara en luft som sliter sig från kopplet när du vill flyga iväg för en stund. Du har alltid varit bra på att brodera in en eld i mitt mörker, tänkte jag. Jag har velat ge tillbaka något till dig. Jag har velat se lyckan börja krypa i dig, se den ta sina första steg längs med din rygg, fortsatte jag och kysste dig. Jag blir rörd av att tänka på att jag fick se dess första steg. Ni skulle ha sett.
Vägen nedanför vårt hus har redan börjat slipa på sitt tal. Kan vägar tala? Jag vet inte, men lyssna ändå. Kanske kommer solen vara nedsutten när vi dör. Jag vet att många timmar kommer spenderas där. På ängar av sol och gator av vind. Vi har lämnat mörkrets inland och kanske kommer vi aldrig tillbaka. Jag längtar tills gräset springer runt våra barns ben, jag längtar tills solen stryker bort kylan från deras pannor. Jag längtar efter att visa dem att tryggheten är en plats och att vi kommer resa dit tillsammans. Drömmarna har en så fin utsikt från balkongen.