Vinden växte sig stor utanför fönstret. Nästan som om den vore gravid. De kommande barnet skulle få en lekplats i ditt hår, tänkte jag. Träden knäppte loss sina säkerhetsbälten. Jag minns när våra känslor gjorde detsamma. Vi låg i soffan och kysstes. En kyss somnade i maten. När vi öppnade ögonen igen var det morgon. Solens händer drog upp persiennerna och satte på ljuset igen. Jag tänkte att det är fantastiskt att du inte vill ha mig ogjord trots att jag visar mina sidor som aldrig blir bra på kort. Jag är inte uppstoppad med dig, jag är inte animerad. Jag finns på riktigt och jag känner mig som något viktigt.
Vi lutade oss mot ett träd. Vi satt och pratade. Havet hade bokat en plats i smyg och iakttog oss försiktigt medan en fågel doppade sin näbb. Jag kände avgaserna från mörkret än. Jag var glad att vi hade hittat naturens vägguttag, att ljuset inte längre behövde ta i. Vi hade blivit ett par som tutar i luren och vår nyfikenhet hade skaffat nya linser. Mina händer kände sig hemma i varje millimeter. Du hade sprungit hundra varv genom mina blodomlopp. Du är verkligen ett liv jag vill leva, sa jag.
Regnet kammade trädens hår. Du somnade i mitt knä. Regndropparna och jag skrev ord över din kropp. Jag skrev inte lika fort. Jag har alltid varit eftertänksam. I början, när vi precis setts, blev varje ord jag sa till dig som en nyfödd, avklädd stig. Nu går vi båda längs den stigen och klär den med ord vi hittat hem i. Vissa ord bär fönster med gardiner, andra är helt nymålade.
Det var inte en dörr utan en vägg som vi gick igenom. Sjukdomar och dödsfall tog sig in i våra liv. Solen sprack men vi gav den ny luft. Vem trodde att vi skulle orka pumpa upp en sol? Träden sprang tillbaka in i våra liv, drömmarna hittade kryphål in i nätterna igen. Vi gav kärleken läsro än en gång och den fortsätter att läsa oss, blad efter blad. Min tystnad talar högt för sig själv. Jag är tacksam att du orkar lyssna.
