 |
| Foto: Liam Johansson |
Jag sa till min fru häromdagen att 2024 är ett år som prövar en hittills. Hade själen kunnat rymma så hade den nog gjort det. Alla år har ju förstås prövningar, liksom de har toppar, men vissa år så händer allting på en gång. Då kan själen verkligen behöva något som lugnar, som sätter säkerhetsbälte på den. Alva Fährlins projekt Säg mig är som detta säkerhetsbälte, det är musik som funderar mycket, som oroar sig, men som samtidigt lugnar och bäddar om. Den både bearbetar det jobbiga och tunga och kapar samtidigt elen till mörkret. Om 2024 är ett tufft år mänskligt och personligt så är det raka motsatsen när det kommer till det musikaliska. Det är toppar efter toppar.
Angående Säg mig så förstod jag redan när jag hörde Val d’Isère att albumet skulle vara något speciellt. Jag har spelat just den låten för många vänner och alla har älskat den. Det är nog en av de finaste låtarna jag har hört. Kanske någonsin. Det är förstås stora ord, men det är en otroligt omtumlande låt där allt från text till melodi och Alvas sång harmoniserar finast med varandra. Säg migs texter är ofta poetiskt direkta, ibland snickras fina detaljer in, poetiska metaforer. De är aldrig klädda pretentiöst, utan snarare avklädda och djupt personliga.
Albumet Inte nu men snart är på många sätt ett sökande album, där gitarren och saxofonen ofta möter varandra. De bildar en väldigt mysig och fin belysning längs den väg som Säg mig tar oss. Albumet inleds med programförklaringen Till Moa och avslutas med den stillsamma Myrorna. Det är ett förhållandevis kort album men det lyckas verkligen bädda in alla tankar och känslor kring att bli vuxen och att hitta någon att bli vuxen med. Och detta utan att kompromissa bort sig själv. Det är enkelt att kärleken håller händerna för ens ögon och då kan det vara skönt att få input från vänner som har andra ögon på relationen och ser någonting som man själv kanske missar. Allt är en utveckling, allt är ett steg. Att man vågar sätta ned foten när det inte känns bra. Att man vågar ställa krav.
Jag ryser av slutet i Över. Det är ett så otroligt vackert arrangemang. Jag ryser även av välbehag av det lite sagolika tilltalet i Framme. En flykt bort från det ensamma. Det fina är en dröm eller önskan bort. Flyttat till stan har en av de bästa texterna på albumet. Det låter lite som en dröm som blivit tonsatt med detaljer som får en att se allt framför sig, som en kyss i en soffa. Tilltalet är ofta både romantiskt och vemodigt på samma gång. Det är ögon som ser det stora i det lilla. Det är dagdrömmar och att se livet framför sig. Att stå upp för sig själv. Att söka.
Det är ett album som genom åtta spår inte svarar på alla funderingar man har men som får en att inte heller känna sig ensam i dem, som spänner fast det säkerhetsbältet runt själen och får en att känna sig mer trygg. I sin framtidstro, i sig själv. Tveklöst något av det finaste 2024 kommer bjuda på.
Lyssna här nedan!
