Jag skrev om Andreas Gavléns singel Far too late i samband med att den släpptes i oktober förra året. Han hade dessförinnan debuterat med singeln Easy som släpptes förra sommaren. Easy drog åt ett elektroniskt håll medan Far too late var närmast explosiv i refrängen men som i övrigt gick klädd i Robert Smithskt 80-tal. Två väldigt bra singlar oavsett och nu är Andreas här med singeln A perfect lie.
Det är en mer bullrig och stor låt än de två tidigare, skulle jag säga. Organiskt skrammel. Samtidigt är det också den mest melodiösa låten Andreas har gett oss hittills med en återkommande slinga som bygger bo i ens huvud med en gång. Där Far too late var mer luftig är det här mer dovt och skränigt. Om regnet började på förra singeln så kommer här de ännu mörkare molnen, blixtarna, larmen från en himmel som helt går klädd i svart och grått.
Själva texten tycks beskriva en relation som tidigare kanske kändes bra men där allt som byggdes upp kanske inte visade sig stämma trots allt, där de man litade på, kände för kanske trots allt bara var en lögn.
Det har varit tre ganska olika låtar som Andreas delat med sig av än så länge men alla har växt fram ur alternativrocken, det vemodiga och eftertänksamma, som plötsligt exploderar. Vare sig det varit mer åt det elektroniska hållet eller inte så är det musik som gör något med en, som får en att verkligen känna.
Lyssna här nedan!
