Jag låg i soffan och tittade i min senaste bok. Den sålde inte alls bra. Kanske var jag naiv när jag tänkte att någon ville betala för att läsa om mina problem. I soffan är havet så långt bort, stränderna. Ibland tänker jag att min kudde är utskuren ur havet. Ett perfekt snitt och plötsligt kunde jag sova med havet under mig. Det gör mig lugn att tänka så. Jag har alltid velat göra allt till hundra procent eller låta allt vara. Prestationsångesten är en arbetsnarkoman och ibland är det som att nätterna kavlar upp ärmarna, redo för att slå sönder ens väg. Jag har alltid varit klädd i hårt sittande osäkerhet. Den har alltid stått med motorn igång. Jag har aldrig vetat vad som driver den. Vem vet vilka av ens tankar som är bensin? Kanske några år efteråt, men vad spelar det för roll då? Jag gick och tittade mig i spegeln. Vem orkar bry sig om sin hy när allt där under vill fly?
Det finns långsamma förluster. En spricka som man börjat ana. Väggen rasar inte med en gång. Det är inte det. Det finns en spricka i mig med, den spricker när den sista måltiden bärs iväg mot disken. Oavsett om förlusterna är långsamma så vänjer man sig aldrig. Man kan ana hur man kommer reagera, men man har i grunden ingen aning. Kanske vaknar man upp förlamad på motorvägen när det är dags. Jag vet, tankarna springer 1000 meter häck genom min kropp dag efter dag. Jag vill inte vänja mig vid det, men jag har ända sen jag var barn byggt upp olika rum för saker som kanske kan ske. Tankarna är bra arkitekter på det viset, att bygga rum för alla saker som kanske sker.
Jag har levt 40 år nu. Jag tror aldrig något kommer vara helt perfekt, men jag vill inte blunda för det som är fint heller. Jag får vara den viktigaste inredningen i min frus själ. Jag har vänner som ropar på mig i mörkret, vars tankar möter mina och vars liv kompletterar mitt. De är mina sånger och jag är min egen sång. Jag kommer aldrig bli en bästsäljande författare, men kanske har böckerna hjälpt någon någonstans. För mig grundades böckerna i ett slags sökande efter förståelse. Det är en av de finaste egenskaperna i livet. Kanske blir min sång förstådd och jag hoppas den kommer höras över Majorna i Göteborg, över Södermalm i Stockholm, över Sunnanäng i Lindsdal. Mina tre viktigaste platser. På en av platserna växte jag upp, på de andra kände jag mig tillfreds med att vara mänsklig och det är något av de allra viktigaste. Min sång är aktiv långt efter att jag sagt god natt till någon. Att bara läsa utan att behöva ge respons är det bästa sättet att möta sömnen.
Jag hoppas sången når mina barn. Ibland kan jag se de framför mig. Det är den finaste synen över något som inte hänt än. Det livet har inga fötter än, men små, små armar har börjat gro. Kanske får det om några år en hel kropp. Alla liv man vill nå är varken flottar man kan skicka ut på sjön när som helst, eller en stor färja med en beräknad avgångstid. Plötsligt händer något bara. Man kan bara planera saker man själv har kontroll över och det är inte särskilt mycket. Men jag anar redan en eldstad i min kropp, jag anar redan missade samtal sent om natten, bråk om tråkiga semestrar som jag och min fru planerat. Längtan åker karusell genom själen.
