Jag mådde dåligt en stor del av tiden när jag bodde i Stockholm. Jag tror mycket berodde på att jag hängde upp mitt mående i en garderob som ständigt förflyttade sig, som inte var stadig. Det var många sena nätter vid olika torg, i olika trappuppgångar. Min själ gick bara nedför i de där trappuppgångarna. Jag hade väldigt fina vänner men många av de mådde minst lika dåligt. Det var ett år som påverkade mig mycket och minnena dukas fram i mitt huvud då och då. Jag äter dem fortfarande med delad glädje, delad sorg.
Det tog ganska lång tid för mig att inse vilka slags människor som bör få sätena längst fram i mitt liv. Alltför ofta har jag mött människor som inte är så intresserade av just mina behov, bara av min tröst, av min förståelse. Jag klarar inte av människor som inte är ödmjuka, som tjatar och som visar mer intresse att prata om sig själv än att någonsin fråga mig hur jag mår. Kanske ibland, när personen vill få ut något av mig - men det blir så uppenbart att frågan styrs av någonting annat. Av girighet.
Jag fann en del vänner genom mina värderingar och åsikter. Sociala medier har gjort min politiska sida så vilsen. Jag har väldigt svårt för när människor säger sig hata motsättningar och sedan skriver och säger saker som ökar motsättningar mellan människor. Det finns många skäl att betona mänsklig gemenskap. När till och med personer jag sett som vänner har sagt att mina sjuka släktingar är privilegierade enbart på grund av deras yttre så missar de det mångbottnade i att vara människa och att privilegier alltid handlar om kontext. En person som är fattig och sjuk är inte särskilt priviligerad och jag har svårt för människor som ser något yttre och genast kopplar det till en rad av egenskaper. Samtidigt som man säger sig hata andra grupper som gör på samma sätt. Det tog nästan 40 år att se igenom det, men jag är säker på att jag aldrig kommer bli en del av det där igen. Det är enkelt att glömma att alla man möter bär på en historia.
Min närmaste vän behövde en ny njure för några år sedan. Den situationen förändrade mig på många sätt. Jag utreddes för att själv donera och under tiden var verkligen min hjärna en karusell på Liseberg. Endast jag hade tillgång till åkbiljetten, även om man i många situationer har önskat att flera kunde få kontrollera just den delen av mig ibland. Det blev inte just jag som donerade en njure, men jag skulle, även om jag hade varit rädd, aldrig tvekat på att utreda mig igen.
Jag tror mina kryckor, mina gatlyktor i livet är just vännerna. Min fru. De har blivit färre med åren. Ibland har det skett genom stora sorger, ibland har det bara varit bra. Man lär sig att laga sin paradrätt med färre ingredienser. Det behöver inte betyda att den blir mindre god. Jag har lärt mig att de personerna jag kommit närmast i mitt liv litar på att jag klarar av situationer på egen hand och att jag ber om hjälp om jag behöver det. Man behöver känna att människor litar på ens förmågor.
Jag fyller 40 snart. Att jag själv har nått sommaren i mitt liv betyder att personer som jag känt sen jag var liten rör sig allt närmare vintern i deras liv. Jag har svårt att hantera det. Minnen av de personerna äter jag som mellanmål i svårare stunder. Jag har möjligheten att ringa dem idag men en dag kommer den möjligheten inte att finnas. Jag vet bara inte när. Jag vet bara vilka som gett min ork olja, vilka som gett mitt liv mening. Jag är rädd för vad som väntar utan dem.
Jag har lärt mig att jag kan inte ha paket med styckglassar hemma utan att tömma det på en dag. Jag har lärt mig att tystnaden ofta ger min hjärna bäst svar, att promenader fungerar på samma sätt. Jag har lärt mig att en bil som är tankad för att klara 20 mil inte bör köras som om den skulle klara 50 mil. Min hjärna fungerar nämligen på samma sätt. Förr eller senare tar tanken slut om jag struntar i att leta efter platser att tanka. Därför åker jag inte till Stockholm om min tank bara räcker till Jönköping. Därför svarar jag inte på 50 mail om min ork bara räcker till att borsta tänderna.
Jag har fått två ICA-påsar under ögonen. Mitt hår var finare när jag var 20 och jag trivdes bättre av att se mig i spegeln då. Jag har svårt att vänja mig vid utseendemässiga förändringar. Ett av mina sätt att hantera dem har varit att skämta om dem. Kanske hjälper det något. Att känna sig älskad är en slags frisör för det där. Den klipper bort åtminstone luggen på osäkerheten. Det osäkra finns förstås kvar, men är inte alls lika framträdande.
Jag känner mig älskad och hade gärna levt om mitt liv om det hade gått. Oftast gråter jag någon gång varje dag, ofta är det på grund av något som min hjärna backar in i, något en människa gjort, en händelse från förr kanske. Att få känna min frus hud under mina händer. En gång kommer det växa fram ett språk där jag håller mina händer. Det kan jag också tänka på ibland. ”Oskar, du skulle bli en så fin pappa”. Jag känner hur magen formar sig till ett leende och jag börjar genast tänka på nätter när jag ska natta mitt barn, på dagar när vi går runt i skogen och på när jag får vara med och lära mitt barn att simma. Både i vattnet och genom livet i stort. Genom olika slags känslor.
Jag kommer nog alltid vara en slags sökare och när jag ser tillbaka på det liv jag hittills har levt känner jag idag mer trygg i att jag vet vad jag värderar. Jag vet storleken på min ork och vad jag klarar av att fylla den med. Jag låter inte gammal disk i hjärnan förbli odiskad. Jag vet när hjärnan behöver rensas. Svaret på många frågor finns i mellanrummen, i mitten av olika värderingar, i mitten av olika känslor. Människor kan älska mig för att jag är knäpp men de kan också lämna mig av samma anledning. Det får vara så.
Jag har lärt mig att sätta mig i båten utan att se närmsta strand. Det här är mitt broderi, mina spår på gatorna. Jag fortsätter att söka efter stunder då livet siktar och skjuter mitt i prick. Livet är på många sätt ett monster, men det är mitt monster. Och jag har klarat 40 år i den fighten.
