Musikminne från Wirre

Patrik Wirén är mest känd som sångaren i Misery Loves Co. Bandet, från Uppsala, släppte första skivan, Zero, på 19 år 2019. Sömniga grå dagar känner jag att bandet fortfarande får sådana dagar att explodera och vända till något annat. Förra året bestämde sig Patrik för att gå solo och under namnet Wirre gör han vacker och tung musik på svenska. Avskalat men med mycket känsla. Idag släpper Wirre nya singeln Gävlevägen och dagen till ära gästar han bloggen för att berätta om ett musikminne!

I det första musikminne jag kommer att tänka på hördes inte en ton. Det enda som lät var ett gäng lekfulla ungar i en röd träbarack en bit norr om stan. Jag och mina förskolekompisar röjde runt i ett rum, iakttagna av Annifrid, Agnetha, Björn och Benny som log mot oss från väggen. Men vid något tillfälle råkade någon dra ner den där Abba-affischen och för första gången fick jag se vad som fanns på baksidan. Något som skulle visa sig vara min första riktigt starka rockupplevelse: en bild på fyra sminkade rockhjältar från New York som kallade sig Kiss. Jag tror på riktigt att det var där och då jag bestämde mig för att det där var en värld jag ville kliva in i. Redan innan jag hört en ton. 

”Tur och retur?” 

”Nej, en enkelbiljett, tack.” 

18 år senare, efter några Europaturnéer, tog musiken mig till just New York. Mitt band, Misery Loves Co, spelar på klassiska spelstället Limelight. Förband är ett gäng som kallar sig Deftones och eftersom de är signerade till Madonnas etikett handlar det mesta om huruvida hon är där eller inte. Någon tror sig ha sett henne. Men jag vet inte, eller minns inte. Däremot är jag helt säker på att Paul Stanley inte var där. Tyvärr.

Men det är förstås lättare att tydligt komma ihåg sådant som hänt mer nyligen. Som när jag i somras livedebuterade med mitt soloprojekt, Wirre, där även Jesper Skarin och Kapten grå ingår. Vi spelade på ett kafé i Stockholm (Torpet i Orhem) och trodde att det skulle finnas ett trumset på plats, vilket snart visade sig vara ett missförstånd mellan oss och ett annat band som spelade. Det löste dock Jesper Skarin genom att helt enkelt bygga ett trumset av saker han hittade på plats. Plankor och skrot blev med hjälp av borrmaskin och skruvar ett fullt fungerande set - och ett väldigt fint musikminne. 

Allt är liksom ett virrvarr av upplevelser och hade du frågat mig i morgon hade jag garanterat tänkt på helt andra minnen. Musiken finns ju där hela tiden, år efter år, och nya musikminnen skapas hela tiden. In i evigheten skulle jag tro.

/ Wirre 

Lyssna på Gävlevägen här nedan!