Disharmonikerna känns som ett band som på avstånd reflekterar hur människor och samhället hanterar olika känslor och situationer.
Det finns en distans i det man gör; något ödesmättat över texterna. Jag förstår titeln på albumet; det handlar mycket om ensamhet och att man blir till just främlingar för varandra. Det kanske inte var tanken från början att man skulle bli just främlingar, men utfallet blir ofta just så.
Musikaliskt så är det minimalistiskt. Postpunk. Band som The Cure och Joy Division tassar omkring runt musiken. Här handlar det inte om att hitta smittande riff, utan att verkligen uttrycka det som känns ända in.
Allra bäst låter det i de avslutande fyra låtarna, särskilt i just Främlingar och efterföljande Strändernas svall, där Urban Hane sjunger ”Sen ska livet börja” till en melodi som dröjer sig kvar.
27 år har alltså passerat sen debutalbumet släpptes. Det är verkligen Jakob Hellman-klass på det. Men till skillnad från Jakob så låter detta än bättre än vad det gjorde på debuten. Jag tycker inte om allt på albumet, men överlag är det en fantastisk skara sånger som kommer bosätta sig i min hjärna en bra bit framöver.
Lyssna på albumet här nedan!
