När jag var 19-24 år hade jag ingen telefon, ingen dator, ingen musikspelare och ingen direkt koppling till media, populärkultur eller vad som över huvudtaget hände i resten av världen. Då liftade jag runtom i världen och försörjde mig till stor del som gatumusikant. Jag var på den platsen jag var på just då och så även musiken. Jag kunde inte välja vad jag skulle lyssna på, det fick bli vad som erbjöds på gatan av musiker jag lärde känna, open mics, på radion i diverse bilar och lastbilar (mexikanska lastbilschaufförer utbildade t.ex mig i Queen.) Beslutsmomenten var inte fler än - Vilken riktning? Kan jag lita på den här personen? Var kan jag sova inatt? Hur hittar jag mat? Allt annat fick bara hända av sig självt.
En dag när jag gick på en gata i en bergsby kände jag hur jag plötsligt frös till. Inte på ett obehagligt sätt, mer som en förtrollning. Jag kunde inte styra mina fötter som vände runt och gick närmare den lilla blå restaurangen. Ett skjul hade någon annan kanske kallat det. Där stod ett enda bord för gäster utanför. Jag satte mig på en stor sten en bit bort, men ändå tillräckligt nära för att höra den lilla högtalare ur vilken den vackraste symfoni jag någonsin hört strömmade.
Förtrollningen bröts så fort låten tog slut och nästa låt på tur var en ösig popdänga. Jag gick fram till mannen som satt utanför köksingången och frågade på engelska, “Vad var det för sång?” Han vinkade ut sin son som fick agera tolk. “Det är en av Nepals störst hits som …” Nej, den förra. Den som var innan.” “Den här?” frågade sonen samtidigt som han satte på sången som återigen fick hela min kropp att bli tyngdlös och orörlig. “ Ja… den här… Vad är det för något?”
Den äldre mannen ropade på ytterligare någon. En äldre kvinna kom ut med långt svartsilvrigt hår, stadiga skrattrynkor runt ögonen och en varm, behaglig blick. Symfonin bestod av en röst, en melodi med formen vers, vers, vers. Inget mer. Hon började sjunga med. Mannen tittade menande på mig. Det var hon. Det var hennes sång. Hennes ord. Hennes röst. Hon sjöng unisont med sitt många år yngre jag. Jag stod som hypnotiserad och bara tog in allt. Fylldes av en känsla av ljus, hopp och sorg på samma gång. Hon log mot mig. Jag tror att hon såg att jag hörde hennes ord, även om det var på ett språk jag aldrig skulle komma att förstå.
När sången återigen nådde sitt slut och gick över till popdängan frågade jag om jag förstått rätt i den ordlösa konversationen som precis pågått. Sonen översatte medan mannen berättade. “ Ja det är hennes sång. Hon är en väldigt stark kvinna som har tvingats gå igenom mycket. Hennes sång hörs alltid när hon kommer ner från bergen. Det har varit hennes sätt att processa.”
Jag gick dit varje dag, och vår rutin föll på plats direkt. Jag vinkade hej, satte mig på stolen utanför och efter ett tag kom hon ut med en kopp chai och den lilla högtalaren. Där satt jag badade i lycka. Eftersom att jag och kvinnan inte talade samma språk förblev våra konversationer ordlösa, men det kändes alltid som att vi bara visste. Innan jag skulle lämna byn bjöd hon dit mig på middag och jag fick höra hennes sång en sista gång.
När vi tar något för givet tappar det betydelse och magi. Vi tar inte in det vi upplever utan skyndar vidare för att se om vi kan hitta något bättre, nästa snabba kick. Det hinner inte få fäste eller beröra för vi har inte tid. Vi har inte tid att sitta och lyssna, måste göra något annat samtidigt, får inte spilla tid. Och vi försöker hacka tiden genom att snabba på när tiden i själva verket endast saktar den ner när vi själva gör det. När vi stannar, andas, ser, hör och tar in. Jag glömmer detta ibland. Jag glömmer hur det känns att bara vara här. Jag glömmer hur jag når det bästa sinnestillstånd jag någonsin upplevt. När en kopp chai vid en liten blå restaurang och en röst ur en liten högtalare är så vackert att jag inte kan göra annat än att gråta.
/ IZHAV
Lyssna på Catch the Sun och se den fina och drömska musikvideon här nedan!