Foto: Evelina Lundberg |
Singer/songwritern och producenten Evelina Lu - eller Evelina Lundberg som hon egentligen heter - släppte sin debut-EP Picture förra året och nu är hon aktuell med nya singeln Gold som jag föll för direkt. Idag gästar hon bloggen för att berätta om musikminnen, kopplade till hennes uppväxt i Älvsbyn i Norrbotten.
Jag minns att jag hade ett sånt där litet leksakskeyboard när jag var 6 - 7 år gammal, det var illrött och 20 cm brett och jag lärde mig spela c-ackordet av min äldre systers kompis som hälsade på. Det gick bara att spela tre toner samtidigt på den där keyboarden och jag minns hur jag störde mig på att det inte var möjligt att spela bastonen tillsammans med treklangen. Mina föräldrar såg att jag var intresserad av att spela och senare fixade de ett elpiano som har stått i vardagsrummet sen dess. Där har jag suttit, otaliga timmar på kvällarna och övat, i hörlurar eftersom resten av familjen kollade på tv i samma rum, spelat med i Morden i midsomer-intron och reklamjinglar mellan kvällsprogrammen, lärt mig klassiska stycken som fanns på noter som följde med pianot när det inköptes, tränat på de fingerövningar min pianolärare i mellan- och högstadiet gav mig. Jag skrev också min första låt, The wind in my old kite, en riktig kärleksdänga på dålig engelska – långt innan jag varit kär, och långt innan jag visste att jag någonsin skulle sjunga och spela inför någon annan än mig själv. I många år sjöng jag en hel del, men väldigt väldigt svagt. Jag nästan viskade fram orden för att ingen skulle höra.
Jag kommer från Älvsbyn i Norrbotten, ett ganska litet samhälle med 8000 invånare. Ingen jag brukade umgås med höll på med konst eller musik och jag tror att jag inte heller reflekterade så mycket över det förrän långt senare, jag höll på med gymnastik och tränade sex dagar i veckan två gånger om dagen – det var största delen av min värld. Den musik jag lyssnade på var kommersiell pop på radion i träningshallen och blandade klassiska cd-skivor som kom med posten av någon anledning (en oväntad prenumeration för att vara min familj..) och jag och en kompis brukade leka att vi var med i OS och tävla till favoritmusiken av Bach och Beethoven. Det jag känner mig mest tacksam och lyckligt lottad över är att jag hade föräldrar som såg att jag var intresserad och att de hade möjlighet att fixa ett piano hemma, annars tror jag inte att jag hade fortsatt med musik. Det är så himla viktigt tycker jag – att få möjlighet att utvecklas, även om det betyder att gå åt ett oväntat håll.
/ Evelina Lu
Lyssna på Evelina Lu här nedan!