måndag 10 februari 2020

Musikminne från David Fridlund

Foto: Honeymoon Brewery

Idag gästar David Fridlund bloggen och berättar om ett flertal minnen som är kopplade till musik och som berör i hjärtat på många sätt.

När jag blev tillfrågad att skriva om ett musikrelaterat minne, tänkte jag först på en väldigt sen sommarnatt på Möllan i Malmö; jag satt på balkongen, solen höll på att gå upp. Precis i gränslandet mellan natt och dag strömmade från ett öppet fönster längre ner på Simrishamnsgatan Goddess On a Hiway med Mercury Rev och just i det ögonblicket kändes det som att hela världen omfamnade mig. När refrängen började ”and I know it ain’t gonna last..." sköljde glädje och sorg igenom min kropp och jag var i total harmoni. Sedan tänkte jag på en 1:a maj-morgon, kanske 1988 eller 1989, jag bodde hos min mamma och styvfar i ett stort gammalt gulmålat trähus på Ljungbygatan i Ljungbyhed. Jag sov fortfarande när de på vinylspelaren drog på Internationalen på högsta volym, som de hade som tradition att göra på arbetarnas dag.

Och sedan hoppade minnet till en sen kväll i källarköket på internatet på Munka-Ljungby Folkhögskola. 1992-93 måste det varit och jag var runt 18 år. Det stod en gammal kassettspelare i fönstret i det där köket, en illa sliten, bucklad och målarfärgad spelare och ur högtalarna strömmade den knäppaste, coolaste, poppigaste musik jag hört. Jag frågade Oscar vad det var och han sa ”Pixies!" ”Pixels?” undrade jag. ”Nej, Pixies” sade han och jag sade ”det här är bra”. ”Det är klart det är bra” sade Oscar. Och jag hade plötsligt ett favoritband som hängt med mig i alla år sedan dess.

Sedan tog mig minnet till natten i ateljén i den gamla skolan på landet utanför Munka när jag hörde Bob Hund första gången. Jag bodde i ett rum på andra våningen i ett gammalt missionshus och den enda värmekällan var en liten kamin. Jag eldade som fan innan jag gick och lade mig, men vaknade ändå med frost på insidan av fönstret och rök som kom ur munnen, så jag spenderade ibland nätterna i ateljén som hörde till skolan. En natt hittade jag Bob Hunds första EP i en hög med skivor och jag tror jag lyssnade på den tio gånger i rad och det var så bra, så annorlunda, så kaxigt! 

Sedan ännu ett starkt minne; Jag satt i en taxi med min bästa vän, Danne. Jag hade precis fått reda på att min mamma hade tagit sitt liv. Vi var på väg hem till mig, jag bodde på Hägerstensåsen och när taxin passerade St Eriksplan och spelstället Studion, var den enda tanken som dök upp; ”hoppas inte jag missar Elliott Smith...” Elliot skulle spela på Studion och jag hade köpt biljett och hans musik var just då viktigare än att åka på min mammas begravning, kändes det som. Jag hörde honom första gången när jag jobbade natt på posten. Jag satt vid ett löpande band som Karl Bertil Jonsson och lyssnade i hörlurar på Stefan Wermelins program när Needle In the Hay kom på och plötsligt liksom försvann löpbandet och alla jävla brev för en stund.

Samma sommar kom OK Computer ut och jag kan se mig själv barfota med benen i kors på golvet i min lägenhet på Valutavägen 23, med hörlurar på huvudet, bläddrandes i CD-fodralet. Eller den första natten i Malmö, den 30 December 1998 när jag, min bror, min katt Beppe och min dåvarande flickvän sov hos min andre bästa vän, David, i hans lilla etta på Kristianstadgatan. Det var sent på kvällen, efter en katastrofal bilresa i minilastbilen och vi satt och pratade och David satte på The Boy With the Arab Strap och jag minns hur jävla bra jag tyckte det var, den där boogie-woogie-inledningen med Rhodespiano och de svängiga handklappen.

Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att de flesta av mina minnen är intimt ihopvävda med musik på ett eller annat sätt. Som när jag 1998 gick och såg Olivia Tremor Control och Neutral Milk Hotel var förband. Jag hade aldrig hört talas om dem, men jävlar, de spelade musik som jag hörde musik i mitt huvud, men inte lyckats skriva ännu. Eller första spelningen jag gjorde på Hultsfredsfestivalen 2000, på P3’s demoscen och ett par år senare i Teaterladan 2002, eller Emmaboda och Roskilde samma år, en tid när det kändes som att ingenting kunde gå fel. 

Eller minnet av Beppe, som alltid lockas fram varje gång jag hör Calgary med Bon Iver. Jag lyssnade mycket på den skivan när vår katt Beppe blev sjuk och dog, och jag kan inte höra den låten utan att gråta. 

Alla perioder i mitt liv, om jag tänker på det, har minnen förknippade med musik, och de minnena är de bästa. Det händer fortfarande att jag får meddelanden på Facebook eller via min hemsida från fans som berättar historier om vad min musik betytt för dem och de små berättelserna värmer alltid mitt hjärta så otroligt mycket! Tanken på att jag åstadkommit musik som skapat minnen hos någon annan är en otrolig ära och glädje för mig, för musiken i mitt liv har varit det absolut bästa. Det blev också något av det absolut jobbigaste, men det är en helt annan historia.

/ David Fridlund 

Lyssna på David Fridlunds soloalbum Some day, eventually, in the future... och David & the Citizens Until the sadness is gone här nedan. Följ David på Instagram här.



2 kommentarer:

  1. Självklart är musik livsviktig! Har själv många minnen av Davids musik. Så fint att läsa detta.

    SvaraRadera