fredag 7 december 2018

Liten igen

Nyheter göms bakom betalväggar, fisken får plast till mat, vi litar på fake news och grannens bordskick är mer idealt. Och Horace Engdahl säger att män passar bättre i akademien, är en privilegierad känns jämställdhet som ett förtryck, så snälla Horace, lämna akademien i tvåhundra knyck. Och marknadshyror passar bra när lönerna pressas ner, mycket vill som alltid behålla mer, och det ryktas att Ulf Kristersson gör skidbackar av osten, med vad värre är, är att han vill öka klassklyftorna i orten. Se upp för samhället! Samhället stängs. 

Livet blir inte längre bara för att vi lever det snabbt, skyndar oss igenom känslor och relationer i all möjlig hast. Och vi har allt mer kontakt med digitala kopior, som är som oss själva, men som bara har bra sidor, som alltid är alldeles lagom, med perfekta bordsskick, bra jobb och aldrig ofrivilligt ensamma kvällar och dagar, med kritvita tänder och mätta magar. Visst är det knäckande för självförtroendet att inte vara populär, att inte ha gjort karriär, att inte vara kär. Så här låtsas vi och mår bra, här fortsätter vi tanka sjuka ideal. Jasså, du gömmer dig på toaletten istället för att mingla? Det kryper i skinnet på dig när en myndighet ber dig ringa? 

Det är inte hos dig felet ligger, felet ligger i att vi alla förväntas sträva åt samma håll, som om ingenting spelar någon roll, som om alla kan ta hand om sina krukväxter innan de dör en ond bråd död, som om alla på samma sätt kan hantera livets problem, som om alla slipper ångest och oavsett ork alltid kan hantera mer och mer. Nej, världen behöver bli mer genuin och jag längtar efter nätter då ingen kan somna för att vi skrattar så mycket, där världen kanske inte räddas, men där vi ändå behåller vår tro, på att det är möjligt. Men fortsätter det såhär när jag blir stor, min vän, så lutar det åt att jag gärna vill bli liten igen.