fredag 12 maj 2017

"Folk brukar beskriva oss som mysiga och mänskliga"

Foto: Press

Hi-Lili Hi-Lo är ett spännande namn på ett spännande band. Bandet, som består av Mikel Morueta Holme, Sanna Henriksson Spolaor, Arsema Asghodom, Sofia Chanfreau, Hugo Lundwall och Martin Erstrand, släppte den fina singeln We Are Not Machines tidigare i år. Här nedan berättar bandet om Malmö, sociala medier och ett mänskligare samhälle. 

Hur skulle ni själva beskriva Hi-Lili Hi-Lo? 
- Det är alltid lika svårt att beskriva. Symfonisk indie? En ganska otippad blandning av instrument, intryck och influenser. Det är inte ett multikonstnärligt projekt, men någonstans vill vi att det ska upplevas från olika sidor. Men i grund och botten är vi ju bara ett band. Vi gillar att utmana oss själva. Och folk brukar beskriva oss som mysiga och mänskliga, det håller vi nog med om. Det blir bara så. Även om vår musik kan kännas pretentiös när man börjar analysera den känner vi oss ganska jordnära. 

Vilka känslor vill ni förmedla till lyssnarna, live och på skiva? 
- På något sätt ska det vara liksom både utmanande och tankeväckande. Både texterna och arrangemangen. Och sen handlar det om det här med att blanda, att hitta en naturlig mix mellan olika känslor - beslutsamhet och frustration, att få utlopp för känslor. Dynamik och kontraster känns viktiga. Som Birds, som var titelspåret på vår EP, den ger sken av att vara något den inte är. En lugn och gullig låt som egentligen är ganska arg. Det finns mycket symbolik inbäddat i arrangemangen, i detaljerna. Det återspeglar sig i Standing On Common Fire, vår kommande singel - den är mörk, det är ingen feelgoodlåt, och den är full av saker som ska få lyssnaren att haja till och lyssna extra, som ska väcka eftertanke. När vi spelar live faller vissa saker liksom på plats, det blir lite mer oputsat, direkt och ärligt, man får känna mer på kontakten mellan oss i bandet och låtarna får en annan energi och tydligare innebörd. Det där med att få utlopp för känslor blir verkligen en grej live. Eller så känns det i alla fall för oss! 

Hur går det till när ni snickrar ihop en låt? 
- Det är något som håller på att förändras. Mikel har tidigare skrivit många helt färdiga, väldigt detaljerade arr som resten av bandet bara har gjort små ändringar i. Men med de senaste låtarna har Mikel kommit med skisser och låtidéer, och vi har tillsammans fixat ihop helheten. Vi har ganska olika, och ganska breda bakgrunder som musiker - tillsammans har vi rock, pop, disco, gospel, konstmusik, barock, jazz, elektro, folk, bluegrass och mer i bagaget. Såklart påverkar det hur låtarna blir, men vi har en ganska tydlig bild av vad vårt sound är och vad vi är ute efter när vi arrar. 

(Mikel) - Jag tror det kommer sig av att jag tidigare velat definiera för mig själv vad det är för sound och stil jag vill få fram, och vad som passar vår lite udda sättning. Men nu har saker fallit på plats och låtarna händer av sig själva när de väl är satta i rullning. 

Som jag förstått så gör ni det mesta själva, inklusive merchandisen? 
- Ja, haha. Snart öppnar vi restaurang! Nej, det ska vi inte. Men vi har pratat om att typ börja göra godis som merch. Och en massa andra saker. DIY känns som en del av vår bandidentitet just nu, tillsammans är vi bra på en massa olika saker och vi drar verkligen inte in pengar som band, så vi löser grejer själva. Det känns kul, och det blir verkligen 100% Hi-Lili. Den senaste merchen är handplockade second-handgrejer där vi sytt på egendesignade loggor. Det kändes såklart bra ur ett hållbarhetsperspektiv också. Vår keyboardist Sofia är vår producent som har mixat alla våra låtar, och Mikel gör våra videos och vår design. Såklart har vi också roliga samarbeten med folk, och vänner av guld som hjälper oss! 

Ni är Malmöbördiga, vad gillar ni mest med stan? 
(Mikel) - Den är svår, tycker jag 

(Sanna) - Vilken, svaret eller frågan? 

(Mikel) - Haha, både och! Det är många som säger att "det är människorna som gör det" om Malmö, att det är de många olika kulturerna och jaa... Jag har svårt att sätta fingret på det. Jag kan bara inte riktigt säga att jag kan se mig själv flytta härifrån. 

(Sanna) - Mmmm, luddigt! 

(Mikel) - Haha, ja, men min känsla för Malmö är luddig! Förstår du vad jag menar? Magiskt och mystiskt, fast det är det ju inte alls! Det är en motsägelsefull stad, det kanske är det jag gillar. En liten stad, och ändå hittar man väldigt mycket här. 

(Sanna) - Jag är ju född och uppvuxen i Malmö. Och ja, det är mycket som är motsägelsefullt här. Allt är nära, fint och fult är liksom kloss intill varann. 

(Mikel) - Du behöver inte ens gå runt hörnet för ett miljöombyte, du kan bara fortsätta samma väg så möter du allt möjligt. 

Videon till We Are Not Machines är väldigt fin, hur gick tankarna med den? 
 - Tack! Vi ville fånga tomheten i ett beteende som vi själva också kan känna igen oss i, det där avstängda där man bara åker med på trender, åsikter, nyheter och rutiner utan att riktigt ifrågasätta. Eller när man får overload på intryck via media och social media och glömmer att känna saker, man bara kollar vidare. Videon och låten som ett wake up call, eller kanske en spegel. Men själva uppvaknandet är ju poängen med både låten och videon. Att på nåt sätt försöka sätta stopp för det tomma beteendet, att inte fastna i status quo utan förändring. Att vakna och se att allt egentligen är ganska absurt och sen välja att inte fungera som en maskin. Hitta tillbaka vår egen mänsklighet och våga vara mänskliga. 

(Mikel) - När jag skriver texterna försöker jag akta mig för att peka på andra, jag inkluderar mig själv, jag behöver också vakna upp. Därför känns det symboliskt att det bara är vi själva som är med i videon, det är liksom lika mycket riktat mot oss som mot nån annan. Och så finns barnet där, Nellie, både som en symbol för hopp och som liksom en påminnelse om vår egen naivitet och våra egna chanser att förändras och vara en del av en lösning... Ja, det går ju att tolka på lite olika sätt såklart. 

Foto: Press

Vi lever ju i ett samhälle där det premieras att vara mer som en maskin, inte ifrågasätta, inte känna efter. Vad är ert recept för ett samhälle där det premieras att vara mänsklig? 
- Man önskar ju att det fanns ett recept... Vi har det inte. Men svaret ligger kanske i olika lösningar. Vi tror på öppenhet inför andra. Att våga ta in andras synsätt, lära känna andra kulturer, ha en öppen gemenskap. Se över individualismens mantra. Våga vara mänskliga inför varandra men också våga ta in varandras mänsklighet. 

(Sanna) - Och samtidigt är det viktigt att vara källkritisk mot sig själv. Det är något jag jobbar med. Att liksom tänka efter när man läser en nyhet, blir medveten om en ny trend eller bildar en ny åsikt - hur känner jag egentligen för det här? Kan jag tänka mig in i det? Vet jag tillräckligt? Är jag påverkad av vad mina facebookvänner tycker, eller hur någon journalist eller bloggare har uttryckt sig? Så mycket i media och sociala medier försöker spela med våra känslor, på våra allra mänskligaste sidor, och ibland är det just det som får oss att bete oss som maskiner. Andra gånger är just detta kanske det som gör att det blir overload, som till slut får oss att stänga av och inte orka bry oss. 

Vad har ni för relation till sociala medier? 
- Som många andra skulle vi gissa. Lite hatkärlek. Det är ju underbart att det är lätt att kommunicera med folk, och kunna nå ut och dela med sig av saker. Men det kan också kännas överflödigt, lite som en fasad. Det kan lätt bli obehagligt när trender i social media får sitt eget liv och börjar spåra ur. 

Tror ni att dagens sociala medier-liv kan skapa en känsla av otillräcklighet hos många? 
- Mm. Ja. Japp. Det är väldigt lätt att jämföra sig med andra. Och det är lätt att fastna, lätt att skapa bubblor åt sig själv utan att man märker det, eller svepas med i andras bubblor. Åsiktsbubblor, idealbubblor. Dessutom finns det ju så mycket man ska veta och kunna och göra, hur ska man ens hinna med allt? Det är svårt att se, svårt att komma ur, och ibland vill man inte ens komma ur. Vi är medvetna om att vi själva bidrar till det här, som band, med våra konton på social media. Det är härligt motsägelsefullt och känns oundvikligt just nu. 

Vilka samhällsfrågor tycker ni borde uppmärksammas mer? 
- Vi är ganska mainstream när det gäller samhällsfrågor om vi ska vara ärliga. Vi vill prata om miljöfrågor, öppenhet, antirasism, krig och fred, maktmissbruk, patriarkatet, equal rights... Det finns ju hur mycket som helst att säga och prata om. Men de här stora ämnena får aldrig börja kännas urvattnade eller otrendiga eller uttjatade. Det finns hur många små och specifika frågor som helst som är jätteviktiga, men vi får inte glömma det stora perspektivet, riktningen. 

Vilka normer tycker ni präglar musikscenen i Sverige? 
- Ingen aning. Det finns så mycket? Det finns så många olika scener, och det beror så mycket på vilket musikbubbla man är i. 

Finns det något ni skulle vilja se mer av inom svensk musik? 
- Vi tror att det finns väldigt mycket inom svensk musik - man ska bara upptäcka det! Det vi kanske saknar är en starkare livekultur. 

Vad har ni för drömmar med musiken? 
- Vi vill spela mer live, komma ut mer, till fler ställen och fler människor. Komma i kontakt med mer folk och hitta nya spännande samarbeten. Vi älskar att spela, men vi vill att det ska kännas härligt, verkligt, kul och spännande. Och vi gillar att experimentera! 

Säg att ni skulle få anordna en egen festival i Malmö, vad skulle känneteckna den? 
- Oh! Mycket DIY, mycket experimenterande, samarbeten och möten. Vi skulle ta med folk vi känner och deras vänner, och det skulle bli en härlig salig blandning väldigt grymma band och initiativ, det skulle bli allt från färgglad ukulelepop till svår electronica med 3D-visuals. Det skulle inte bara bli musik, det skulle finnas matlagning och en massa olika sorters pyssel och knåpande och testande och bygganden. Allt med ett hållbarhetstänk såklart, det är viktigt. Vi skulle ha med presentationer eller samarbeten med olika hållbara projekt och kreativa organisationer som jobbar för bra saker. 

Har ni någon drömspelning om ni själv får välja? 
- Haha - att spela på vår egen balla festival utan att själva vara det blekaste inslaget av allt vi lyckats få ihop! Och att spela långt bort. Av någon anledning känns det kul att spela långt bort, på otippade ställen. Förra våren hade vi en spelning i det lilla samhället Stäfa i Schweiz, det var helt fantastiskt. 

Till sist, vad är planerna för året? Ny EP? 
- Vi ska släppa vår nästa singel, Standing On Common Fire. Vi har haft ett jättespännande samarbete med Tambourine Studios och BoostHBG, en liveinspelning i 360 grader. Håll utkik efter den, vi tror att vi fick Sveriges bästa oplanerade och helt spontana studiokör. Och vi hoppas såklart få spela en del. Men vi är ett långsamt band, det är mycket detaljer och som sagt mycket vi sitter och fixar med själva, så vi vågar inte lova någon ny EP eller album 2017.

Lyssna på fina We Are Not Machines här nedan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar