tisdag 9 maj 2017

"Jag vill inte göra musik som gör folk apatiska. Sånt kan Melodifestivalen stå för"

Foto: Dennis Svensson Mäkitalo

Candide Baby från Stockholm släpper idag debut-EP:n A Loser Inside Your Head, som bandet själva beskriver som ett svar till den skrämmande värld vi lever i. Här nedan berättar Robin Velander, Herman de Nederlanden och Jesper Nilsson om EP:n, om samhällsutvecklingen och hur en bäst rockar röven av högern. 

Vilka är Candide Baby? Hur arbetar ni tillsammans? 
(Robin) - Candide Baby består av mig, Robin, på sång och gitarr, Herman der Nederlanden på bas och sång och Jesper Nilsson på trummor och slagverk. Vår process är ganska basic egentligen, jag skriver text och musik på mitt håll, Herman på sitt. Sedan sätter vi ihop det och arrangerar låtarna tillsammans i replokalen. I några fall skriver vi något från scratch i replokalen tillsammans. 

(Herman) - Jesper, Robin och jag har alltid varit kärnan i punk/post-punkbandet Candide Baby. Vi har haft flera andra gitarrister som spelat med oss sporadiskt. Vi är inte så mycket av ett jamband utan arbetar ganska målmedvetet ihop de låtar som Robin eller jag tar med till replokalen. Alla medlemmar har sista ordet för hur sitt respektive instrument ska spelas, men vi pratar om det tillsammans tills alla är nöjda och jobbar demokratiskt. Emellanåt har några låtar uppkommit från när vi lekt runt med instrumenten däremot. 

Hade ni en tydlig bild av hur ni ville att bandet skulle låta när ni startade? 
(Robin) - Egentligen inte. Det tog ganska lång tid för oss att komma fram till hur vi ville att det skulle låta. Vi har egentligen två ben att stå på – det punkiga, hårda och ösiga. Men också det poppiga och väldigt melodiösa. Vi har hela tiden vacklat mellan de två. Vi var under en period på ständig jakt efter ytterligare bandmedlemmar. Men till slut insåg vi att det var vi tre som var bandet och vårt sound är det som vi tre skapar tillsammans. Ofta blir saker mycket bättre om man ger fan i att krångla till allt så mycket. 

(Herman) - Både ja och nej. Innan Candide Baby spelade jag och Jesper i Robins soloakt. När vi bestämde oss för att göra ett riktigt band av det ville vi gå ifrån ett popigare sound till mer rå energi. Sen så är vi lite av musiknördar så vi tar inspiration nog från alla möjliga genrer. Även om vi inte enbart spelar snabbt så har andra låtar tyngd eller en känsla av annalkande tumult. Jag tror vi alla gillar att befinna oss så nära som möjligt gränsen till att låten ska kapsejsa av sin egen vikt, men ändå hålla ihop. Det kan leda till väldigt givande och spännande resultat. 

A Loser Inside Your Head heter debut-EP:n, berätta lite om den! 
(Robin) - Det är sex låtar om den värld vi lever i och som vi är väldigt rädda för. Det känns som vi befinner oss i machokulturens sista andetag samtidigt som den hela tiden verkar slå tillbaka och trotsa sin död. Tänker framför allt på olika typer av extremism. Där återfinns en helt sjuk manlighet som trotsar och stretar emot förändring. Och i den trotsen kan det sluta väldigt illa. Åtminstone känns det så. Jag, som skrivit de flesta av texterna, tänker väldigt mycket på de här sakerna - hur hatet har fått fäste i folk på allvar. Att vara snäll börjar alltmer vara någonting dåligt. De tankegångarna gör mig illamående. 

(Herman) - Det blev en lång EP, man kan nästan kalla den ett minialbum. Vi hade tänkt spela in något säkert i över ett år innan vi väl gjorde det, men vi har varit lite otursförföljda så något kom alltid i vägen. 

En förlorare inuti ditt huvud, vill ni utveckla hur ni menar med det? 
(Robin) - Titeln härstammar från en textrad ur låten Arrested Development och sammanfattade hela EP:n egentligen. Och för mig så ironiserar låten över machokultur och hur den sparkar bakut mot allt som inte är ”typiskt manligt”. Vi i Candide Baby räknas nog som tre jäkligt stora losers i machokulturens ögon. Som man skulle kunna säga att det är vi som är förloraren. Men samtidigt är det ju de som tänker så som har en liten förlorare i huvudet, som sitter fast i någon slags social utveckling. 

(Herman) - För mig finns det också en mer personlig mening med titeln. Jag läser det lite som att kämpa med självtvivel och att försöka hitta sitt egenvärde under motgångar. Det är rösten i huvudet som alltid kommer med negativa tankar. Samtidigt kan jag tycka att det finns något befriande att identifiera sig med att vara en förlorare i ett så resultatinriktat samhälle – det är antitesen till allas ideal. 

Finns det en röd tråd genom EP:n? 
(Robin) - Ja absolut – världen vi lever i idag. Eller så som vi upplever världen vi lever i idag snarare. Allt tonsatt till tjutande gitarrer, svängiga basgångar och dundrande trummor. Det är distad musik för distade människor. 

(Herman) - Den behandlar ju väldigt mycket ett kollektivt missnöje, och hur det påverkar en människa på ett privat plan. Det finns mycket humor och ironi också. Många låtar har perspektivet från den sida som vi egentligen kanske står emot. 

Jag fastnade för Crooked Vertigo, var det något speciellt som inspirerade er när ni skapade låten? 
(Robin) - Jag satte mig och skrev den dagen efter Donald Trump vann valet. Låten handlar nödvändigtvis inte om just det. Men jag försökte väl sätta ord på någon känsla av hopplöshet och de politiska uttryck hopplöshet tar. Med tanke på de högerextrema framgångarna och hur rasismen tycks bli alltmer rumsren så känns det onekligen som att väldigt många har drabbats av någon ”snedvriden svindel” (Crooked Vertigo). Man väljer den enkla vägen och skyller på invandrare när de stora bovarna i vårt klassamhälle är skattesmitare. Tänk vad enkelt allt skulle vara om det var självklart för alla att bidra. 

(Herman) - Det kan nog ha varit den låt vi snabbast fick klar, när Robin tog med den till replokalen satte vi den, nästan som den är i studioversionen, på cirka fem minuter. Den har mycket gemensamt med Arrested Development, och lite av ”loser-temat”. Den kan också ha bästa texten bland EP:ns låtar. 



Av de sex låtarna på EP:n, är det någon ni känner extra mycket för? 
(Robin) - För mig är det nog Crooked Vertigo, jag är väldigt nöjd med hur sammansatt den är med text, musik och instrumentering. Vi fick till och med in ett Phil Collins-trumfill i den. Men jag tycker även Homeros och 1869 har ett speciellt skimmer över sig, 1869 blir dessutom en rolig utmaning att spela live. 

(Herman) - Kan nog vara F****d enligt mig, för den är så minimalistisk men har kanske mest ren primalkänsla i sig. Produktionen och framförandet är jag också väldigt nöjd med. Annars är jag som en låtskrivare också nöjd med kompositionen på 1869, den har en ganska unik uppbyggnad som gör den oförutsägbar. 

(Jesper) - Min favorit är F****d, jag känner att jag aldrig har hört ett så tungt basriff. Det gör låten otroligt rolig att spela trummor till! 

Var kommer desperationen i låtarna ifrån? 
(Robin) - Vi är nog väldigt frustrerade över mörkret i världen alla tre i bandet. Det grundar sig nog i det. Det är lätt att bli politiskt deprimerad, men istället för att bli en soffliggare så väljer vi att rocka röven av den känslan istället. 

(Herman) - Ja, jag tror vi alla i bandet håller med om att det reflekterar det politiska klimatet idag. Det är en anledning, men alla bandmedlemmar har haft negativa aspekter i våra liv det gångna året och sådant läcker ut. Musik är ju en väldigt effektiv katarsis. 

Hur vill ni utvecklas som band? 
(Robin) - Det är svårt att säga. Jag tror vi har hittat något nu som vi trivs väldigt mycket i. Jag tror vi kommer fortsätta balansera mellan det hårda och det melodiösa. Jag har personligen lyssnat väldigt mycket på black metal senaste tiden och det är svårt att inte bli inspirerad av det fascinerade mörkret i den musikstilen, så det är inte omöjligt att vi blir ännu hårdare i framtiden. 

(Herman) - Det kanske inte är något vi har en bristvara på, men jag skulle vilja införa mer eklekticism. Vi har ju tidigare flörtat en del med cowpunk, men jag skulle vilja testa något med bossa nova och eventuellt något groovebaserat som ESG och Liquid Liquid. 

Vad skulle ni säga utmärker er live? 
(Robin) - Energi. Vi går in med inställningen att ge allt. Dessutom låter det betydligt råare live än i studion. Jag tror vi är ganska roliga också, jag brukar ta min roll som frontfigur med stor självdistans. 

(Herman) - Jag antar att alla bandmedlemmars olika personligheter är på ganska bra display, vilket kan vara en ganska rolig mix. Men vi är nog ganska röjiga och, när vi är som bäst, smått oberäkneliga. Sen har vi en tendens att alltid locka nya fans som vi aldrig skulle ha gissat tillhört vår målgrupp. 

(Jesper) - En genomsyrande attityd som får de ovana att rysa. 

Vad vill ni att lyssnaren ska känna när hen hör er musik? 
(Robin) - Desperation, ilska, vansinne – man ska bli berörd och känna något. Vi ska vara lite som en ångvält som får igång dig och hela din tankeverksamhet. Jag vill inte göra musik som gör folk apatiska. Sånt kan Melodifestivalen stå för. Det ska inte heller vara sterilt, perfekt och musikskole-slickt, det ska märkas att det finns hjärta bakom den här musiken. Mer än någonting annat. 

(Herman) - De får gärna börja dansa, om ens bara pogo. Annars hoppas jag att de tas med på en resa som avslutas med en känsla av förnyelse. 

(Jesper) - Vi vill att lyssnaren ska ta musiken för givet och när de är bekväma med vad de lyssnar på ger vi dem en tankeställare med tunga texter och explosiva riff.  

Vad lyssnar ni på för musik för att hitta alla influenser och hur går det till när ni sätter ihop en låt? 
(Robin) - Det är extremt olika. Vi har alla väldigt olika musiksmak. Jag älskar Depeche Mode och Nine Inch Nails. Men skulle inte säga att jag tar in den musiken när jag skriver låtar till Candide Baby. Det handlar nog mer om Sonic Youth och Pixies i det fallet. Jag skriver ofta utifrån en ackordföljd jag gillar, ibland hittas den i någon annan låt. Så jag referenslyssnar också en del. 

(Herman) - Jag brukar ofta ha en referenslåt, eller referensband när jag skriver låtar. Värt att nämna kan vara Fugazi, Pixies, Superchunk, Silver Jews, Bauhaus och Meatpuppets som exempel på detta. Mycket indie från 80-90- talen i alla fall. Vi brukar göra så att Robin eller jag har med en mer eller mindre färdigskriven låt, eller demo. Vi pratar om komp och gitarrdelarna, sedan vi kör en testrunda. Funkar det inte börjar vi om, men det brukar gå rätt snabbt. Sedan kan en låt morpha sig en del första tiden vi testar den live. 

Vad tycker ni om utvecklingen av musikindustrin? 
(Robin) - Det är fantastiskt att så många kan bli upptäckta och erkända utan backning från stora skivbolag. Jag gillar utvecklingen med många små lokala skivbolag, det är bra att Stockholms-centreringen försvinner (det gäller alla branscher). Men samtidigt blir musikindustrin väldigt urlakad av det, då det är omöjligt att ta till sig all musik som kommer. Det är en svår balansgång. Jag tycker det är synd att så få kan leva på sin musik, Spotify och de andra streaming-tjänsterna måste komma på en lösning där så man kan få skälig ersättning. Dessutom är musikindustrin för oetablerade band och artister idag väldigt mycket en kompis-tävling. Detta mycket på grund av att det finns för få scener och för få duktiga arrangörer som orkar ta ansvar att hjälpa fram oetablerade band och artister. Det känns som att många arrangörer vägrar ta något ansvar själva utan har inställningen att har du inte 100 vänner som garanterat kommer på dina gig så kan du ge fan i att ens försöka. Fler musikställen och fler arrangörer borde ha modet att skapa schyssta scener för oetablerade band så att fler kan ges chansen att, i alla fall försöka, nå ut och skapa sig en publik utan att vara beroende av att man är världens mest extroverta typ med tusen vänner. Man får gärna ge lite betalt dessutom. 

(Herman) - Den är båda bra och dålig. Det är ju fantastiskt att ha tillgång till så mycket musik som man har idag, och utan att behöva spendera mycket pengar på det, vilket såklart är anledningen till den dåliga sidan. Kulturarbetare förväntas ju inte få betalt i pengar, utan i ”spridning” istället. Samtidigt blir ju musik väldigt ”ren” om de som skapar den inte drivs av pengar. 

(Jesper) - Det är tråkigt och skamfullt vilken skit unga livemusiker dagligen får stå ut med och hur mycket vi blir tagna för givet efter att ha lagt hundratals timmar på att repa inför ett gig vi inte får mer än en tallrik mat i betalning för. Med det sagt är det fortfarande en otroligt blommande och vacker kultur som bara blir mer och mer lättillgänglig för de som vill börja skapa sina egna verk. 

Ni firar releasen på klubben PSB, vad kan de som kommer dit förvänta sig av kvällen? 
(Robin) - Det kommer bli en otroligt najs kväll. Vi kommer göra vårt bästa gig hittills (såklart). Fullt av energi, svett, vrål och oljud. Dessutom kommer vi kanske någon härlig gäst som dyker upp på scenen. Vi har även förmånen att få lite draghjälp av sköna Delsbo Beach Club som kommer vara förband. De blir en jäkligt gitarrbaserad kväll, vilket kan vara lite skönt i syntorkanerna som pumpas ut från Spotify-spellistorna ständigt. Sen kanske jag hoppar in i trumsetet igen, det gjorde jag sist vi spelade där. Det gjorde ont. 

(Herman) - EP:n i sin helhet live och de bästa övriga låtarna vi har i bagaget. Vi vill göra det till lite av en festlig kväll. Man kan ju med ganska små medel lägga till en dimension på ett gig. Gäster ska vi ha till vissa låtar och kanske lite teatrala arrangemang. 

(Jesper) - En ösig livespelning med drycker som passar alla och en plats där alla ska känna sig bekväma med den man är. 

Till sist, vad är ert bästa tips för att samhället ska klara av att rocka röven av högern? 
(Robin) - Var ständigt kompromisslös. Var precis den du vill, det är fan ren och skär rock n roll. Ingen annan jävel ska säga till dig vad eller vem du ska vara. Och samtidigt – låt andra får vara som de vill. Enklare än så behöver det inte vara. 

(Herman) - Haha, bra fråga! Jag tror ju att kultur ibland kan att fungera som ett förstoringsglas på samhället bättre än något annat redskap. Gör man ett verk som någon genuint tar till sig har den personen alltid det med sig. Låt aldrig din fantasi hämmas i en skapandeprocess, det är det bästa verktyg man kan ha! 

(Jesper) - Det bästa sättet är att krossa dem med hårda fakta, varm kärlek och med en medmänsklighet de sällan visar okända. 

Lyssna på A Loser Inside Your Head här nedan!