lördag 12 november 2016

"Jag har alltid haft en romantisk idé om att göra något kreativt i New York"

Foto: Anna Thorbjörnsson

Jenny Gabrielsson Mare släppte i början av november sitt tredje soloalbum Comb the Wicked. Det låter helt fantastiskt och jag menar det på alla möjliga sätt. Jenny och Fredrik (Jonasson) bildar annars duon White Birches som släppte debutalbumet Dark Waters förra året. Här nedan berättar Jenny om nya skivan, om New York och om film. 

Titellåten Comb the Wicked har en väldigt speciell video, hur gick tankarna kring den?
- Comb the Wicked handlar mycket om skuld och skam men också om förändring, om att förändras. Jag har stort, bångstyrigt hår som tovar sig. Jag är också ganska odiplomatisk och bångstyrig som person. Någonstans fick jag idén att bara jag kunde hålla mitt hår i schack kanske jag skulle kunna börja bete mig bättre också? Kanske sitter det onda i håret? Ursprungsidén var egentligen bara att två stränga sköterskor skulle kamma ut mitt hår. I ett försök att göra mig mer lätthanterlig. Men låten är över 6 minuter lång. Och kanske vill jag inte vara lätt att hantera. Vad skulle hända om jag istället påverkade de som försöker göra mig mindre till att själva släppa ut håret?

Hur skulle du beskriva nya skivan som helhet? 
- Avskalad och nästan dogmatisk i sin natur. Sång, piano, orgel, bas och slagverk. Jag försökte hålla den ramen. Skriva låtar som skulle funka även om det bara var sång och ett annat instrument. 

Själv påminns jag lite om filmmusik när jag hör dig, vilken sorts film tror du själv att din musik hade passat i? 
- Jag tänker mycket i bilder när jag komponerar. Ofta handlar det om att ta sig från en plats till en annan. Att börja i en miljö och avsluta någon annanstans. Ljus och mörker. Så kanske ett hjärtslitande drama. Eller en psykologisk thriller. Någon måste dö? Är det inte så?

Du släppte din första soloskiva för 6 år sen, hur ser du på den idag? 
- Black Stars var ett resultat av många års olika musikkonstellationer och skrivande. Jag kände det var dags att göra en ordentlig inspelning och kontaktade producenten Katharina Nuttall. Jag skickade rätt mycket material till henne och hon fick i princip fria händer att välja ut, arrangera och producera. Vissa låtar tycker jag mycket om fortfarande och jag spelar nästan alltid exempelvis Nulle Part på konserter. Men det jag gör nu är väldigt olikt från hur den skivan lät. Tror jag. Då hade jag fortfarande en idé om att bli spelad på P3. Nu är jag för gammal för att bli popstjärna och det känns jätteskönt. Jag kan göra precis vad jag vill med min musik.

Du skrev låtarna till skivan under en månad i New York, hur kom det sig att det blev just New York? 
- Jag har alltid haft en romantisk idé om att göra något kreativt i New York. Varje gång jag varit där upplevde jag en kittlande atmosfär som kändes som gjord för inspiration. Lite som att komma hem. Men samtidigt vara på äventyr. Jag ville testa om det verkligen var så. Och tesen höll. Jag skrev en platta på fyra veckor. Nästan komplett med arr och texter och allt. 

Säg att jag drar till New York i en vecka, vad bör jag inte missa? 
- Missa inte Brooklyn. Missa inte Tooker Alley på Washington Avenue för drinkar. Missa inte Morbid Anatomy Museum för det makabra. Missa inte Prospect Park. Missa inte ostron eller en traditionell grilled cheese på the Bearded Lady. Missa inte att äta NY-pizza. Massor av pizza. Missa inte Coney Island. Gå på Sideshow by the Seaside. Hänger du på Manhattan – missa inte drinkar på Death & co och gå på massor av museum, jazzklubbar mm. Hälsa från mig när du besöker Bethesda i Central Park. 

Tänk att din skiva är en stad, vad är det för slags stad? 
- Det är en gammal industristad vid havet. Där finns luft och rymd och träd men också vackra rostiga skorstenar, kugghjul, stålbalksbroar och luft som är svår att andas när vinden blåser åt fel håll. Det myllrar av liv och människor med olika bakgrund och olika drömmar. Man hör ljudet av fabriker om dagen och syrsor och gospel när mörkret faller. Hela tiden finns där ett elektriskt mmmmm från trassliga elledningar som ligger som spindelnät över hus och vägar.

Vilka känslor präglar den staden? 
- Sorg, skuld, hopp och vansinne.

Du gör det mesta själv, vad är den största utmaningen med det? 
- Att inte bli för endimensionell. Eller att fastna i detaljerna. Och såklart tiden, att göra saker själv tar tid. Att behålla förståndet. 

Vad inspireras du av? 
- Att promenera i industriområden. Att titta på film och tv-serier. Andra konstnärer, samarbeten. Att lyssna på musik. Rytmer. 

Vad lyssnar du själv på? 
- Jag lyssnar på nästan all typ av musik men just nu, under den här dystopiska hösten, blir det mycket Chelsea Wolfe, Nicole Sabouné, Esben and the Witch, Nick Cave och Siouxsie and the Banshees.

På din andra skiva finns en slags hyllning till Twin Peaks, The Black Lodge. Vad tror du om den kommande säsongen? 
- Jag tror det kommer bli hur bra som helst. Frost är med. Lynch är med. Jag vägrar vara skeptisk just nu. Kanske blir jag besviken men jag ser fram emot detta nästan obeskrivligt mycket. 

När vi ändå är inne på filmer och serier, vilken är din favoritfilm? 
- Beror helt på sinnestillståndet. Mulholland Drive om jag känner mig för klartänkt. Tale of Two Sisters om jag känner mig för trygg. Breakfast at Tiffanys om jag är ledsen. Rocky Horror Picture Show när jobba-äta-sova-livet tar över. Dancer in the Dark eller Wuthering Heights (1939) när livet känns för glättigt. 

Till sist, vad hoppas du kommer hända under 2017?
- Att jag får komma ut och spela mitt nya material. Att jag och Fredrik i vårt projekt White Birches får till den svåra platta nummer två. Att jorden inte går under. 

Lyssna på albumet Comb the Wicked här nedan.