lördag 15 augusti 2015

Pet Shop Boys på Way out west, 14/8 - 2015


Nästa år är det 30 år sedan Pet Shop Boys släppte sin första skiva, Please. Igår när de stod på Flamingo-scenen i slottsskogen för att avsluta Way Out Wests fredagskväll inledde de med Axis, som ett Kraftwerk som rusar fram, som visar att de är långt ifrån daterade. Det är färger, dans, konst och kreativa scenkläder som vi i publiken möter och musiken far fram som en exploderade elektronisk motorväg. Konserten börjar på riktigt när duken faller och duon träder fram och sjunger Oppurtunities (Let’s make lots of money). Neil Tennants röst verkar inte ha åldrats nämnvärt sen den första skivan och publiken dras med redan från början. Duon lämnar ingenting på glänt utan öppnar upp helt och hållet och låter kreativiteten flöda fritt. Laserljus skär genom publiken och konfetti regnar ner. Det är en visuell show men den täcker inte känslan, det finns så mycket mening och styrka i låtar som It’s a sin och Domino Dancing. It’s a sin röjer verkligen fram, plogar bort allt annat, verkligen allt, redan när Neil börjar sjunga ”When I look back upon my life, It’s always with a sense of shame, I’ve always been the one to blame”. 


Att få höra fantastiska Rent, även om det känns som att den slarvas bort lite och spelas av för snabbt, och höra alla skrika med i ”I love you - you pay my rent!” blir något helt fantastiskt och när Rent bara är början på en avslutning som består av nästan idel hits, som gjorda för att spränga sommarnätter, kan jag konstatera att det är bland det bästa jag har varit med om i musikväg. Det är mycket som bleknar om jag skulle jämföra med det här. Sen att de inte spelar Being boring, som förmodligen alltid kommer vara duons starkaste stund, är förstås lite tråkigt, men det vägs upp av allt annat. Fantastiskt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar