torsdag 1 januari 2015

Låsa hålet om sig

Jag älskar att möta människor och kommunikation som fungerar kan få mig lika intresserad av en människa som bristen på kommunikation kan få mig att helt tappa intresset. Jag skulle kunna leva intill en människa flera dagar i sträck men jag vill inte att varje dag ska vara fylld till bredden av någon. Jag vill inte behöva schemalägga min självhetstid. Ibland behöver jag vara ensam i min egen inre jordskorpa, där jag kan låsa om mig för att vara ifred. Jag har en slags introvert personlighet, eller en introkärt om en föredrar att kalla det så. Samtidigt som jag behöver vara själv, delar jag gärna min självtid med någon ibland. Ibland är det som att jag drömmer om passion och separation samtidigt! Jag kan gå runt och längta efter ensamma dagar, samtidigt som jag drömmer om gemensamma nätter. Ibland står jag gärna på stranden och låter vågorna hitta mig men ofta tycker jag om att även sitta högre upp, på en klippa, och inte låta någon hitta mig, inte låta någon nå mig. Jag vill ha dagar då jag låter notiser och missade samtal vara. 

Det är lätt att vilja fylla andras liv hela tiden, men desto lättare att glömma bort sitt eget. Kanske väntar ett osmickrande tomt hål om en tackar nej eller så är inte hålet så osmickrande som en kan tro från första början. Det är skönt att låsa inre dörrar och fönster, låsa hålet om sig och lära sig att fylla det själv - istället för att vänta på att andra, temporärt, ska fylla det. Jag tror inte på temporära saker, utan vill gärna att det jag har en morgon ska vara i ungefär samma form nästa morgon, det är så svårt att gro i jord som förflyttar sig hela tiden, att önska och förbereda när planerna skrivs om. Som en redan upplagd bild på instagram som ändrar filter hela tiden. Jag vill att i alla fall grunden i mitt liv ska vara ett fotografi och inte en text som hela tiden skrivs om. 

När det gäller vänner så har jag hellre få människor i mitt liv som jag kan ge mycket tid till, än många människor som jag får problem med att ha tid över för. Jag vill ha människor som accepterar att jag gör galna saker ibland, som en kan ligga och prata med flera timmar i sträck eller vara tyst med för den delen. Sällskap som inte nödvändigtvis innebär kravsällskap. Sällskap, inte cellskap. Att umgås med någon kravlöst respektive inte kravlöst tar olika mycket på krafterna, vilket förstås innebär att jag orkar umgås kravlöst mycket längre. Det handlar om att få andas in och ut. 

Allt handlar om balans i relationer, det kan inte vara torka i kommunikationen och översvämning i drömmarna, samtidigt som det inte fungerar med fullständiga instängdheter från ett håll och totala öppenheter från ett annat håll, ganska snabbt blir fullständiga rättigheter fullständiga ensamheter om en inte aktar sig. Det är när allt snurrar i mitt huvud som jag kan drömma om att ligga kvar i sängen med någon en tidig eftermiddag och veta att en borde ha gått upp för tre, kanske fyra, timmar sedan men inte kan slita sig. Drömmen blir hetare, verkligheten blir svalare, men en dag så kommer även den inre jordskorpan vara brännande varm. 

4 kommentarer:

  1. Åh så fint skrivet, och med så vackra ord. Jag känner så väl igen mig i känslan du förmedlar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så jättemycket! Är värdefullt med ensamtid ibland, eller för min del, ofta. Viktigt att inte glömma bort sig själv. Tack för din kommentar! Oskar

      Radera
  2. Så fantastiskt välformulerat Oskar. Känner igen mig så mycket i det du skriver, du sätter återigen ord på det som bubblar inom mig men som jag inte alls lyckas sätta alla dessa målande ord på.. /Sara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack Sara! Känns alltid fint att inte vara ensam om alla bubblande tankar! Kram, Oskar

      Radera